ALMEDALEN På torsdagen arrangerades ett seminarium där journalistikens förutsättningar sattes under lupp. Repressiva lagar, trilskande myndigheter och åsiktskorridoren ställer till det.

I panelen stod Lars Ilshammar, historiker, Lars Ströman, politisk redaktör på Nerikes Allehanda, Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för Riksrevisionsverket, och Petter Ljunggren, journalist på bland annat Medierna och Uppdrag Granskning.

Panelen var enig om att hot mot yttrande- och tryckfrihet är ett reellt problem som diskuteras alldeles för lite i Sverige. Lars Ströman påpekade att både Göran Persson och Fredrik Reinfeldt tillsatte utredningar som syftade till att begränsa tryckfriheten, och dåvarande justitiekanslern Göran Lambertz ville avskaffa tryckfrihetsförordningen.

– Det är de små stegens tyranni. Vi tar yttrandefriheten för given, och därför bryr vi oss inte om frågan, säger Lars Ilshammar.

Panelen konstaterar också att frågor om yttrande- och tryckfrihet inte längre är en nationell angelägenhet. Lagarna kommer från EU. Som exempel nämns det aktuella lagförslag som skulle förbjuda spridning av bilder på byggnader utan arkitektens medgivande. Lagförslaget har redan godkänts av EU-parlamentet. I en aktuell debattartikel tas den problematiska lagen upp, men Lars Ilshammar poängterar att det över lag är tyst från politikerna och pekar på det faktum att av debattartikelns fem undertecknare är bara två av dem politiker.

Diskussionen rör sig över till offentlighetsprincipen och vilka problem som finns med granskningar av myndigheter och andra organisationer. Panelen är till största del positiva till offentlighetsprincipen, men Inga-Britt Ahlenius menar att den är problematisk.

– Offentlighetsprincipen leder till att information rensas ut innan den blir offentlig. Den leder inte till insyn, kommenterar hon.

Olika myndigheter är dessutom olika duktiga på att följa lagen. Panelen menar att statliga myndigheter generellt inte ställer till problem, medan exempelvis kommunerna ofta inte vet hur offentlighetsprincipen skall appliceras.

– De som är vana att granskas, som Stockholmspolisen, skickar över allt direkt. De som är  värst är de som inte är vana att granskas. Ett exempel är Tintin på Kulturhuset. Den röran gick knappt att reda ut, säger Petter Ljunggren.

Här passar en i publiken, Stefan Lindholm från Journalistförbundet, att vädra en något avvikande åsikt.

– Riksdagskansliet har satt i system att inte lämna ut handlingar, lägger han till.

Frågan kommer att handla om självcensur, och Petter Ljunggren lägger ut texten.

– Javisst, det mest genanta exemplet såg vi efter terrordådet mot Charlie Hebdo. Alla sade ”Je suis Charlie” och hyllade tryckfriheten, men ingen vågade publicera deras karikatyrer, berättar han.

– Och jag jobbade ett tag på SVT i en miljö där alla tyckte likadant. Alla morgonmöten handlade om att man hatade Jan Björklund och så fortsatte det därifrån. När Muhammedteckningarna var på tapeten handlade all bevakning om hur brunt Danmark var. Jag tyckte att man kunde presentera en annan vinkel också med tanke på de attacker och lynchningar som förekom, men det var noll gehör, fortsätter Petter Ljunggren.