Jordbruket är som bekant väldigt politiserat. I ett fredsskadat land så kan livsmedelsförsörjning och försvar te sig som överflödigt eller som ett passerat stadium i brist på upplevt säkerhetshot. I resten av världen är det dock självklarheter för en suverän och självständig stat att kunna klara sig själv vid kris. Det är därför man möter detta direkt vid matproduktionen till sina medborgare.

Generellt sett så håller man priset på mat nere genom subventioner till bönderna. Alla ska ha råd med mat, alla ska ha tillgång till mat, och den som producerar maten måste kunna göra det. Fundamentalt och elementärt.

I Sverige tror vi att alla ändå har råd med all mat, att alla oavsett situation kommer att ha tillgång till mat samt att bönderna självklart kommer att kunna producera den oavsett hur mycket deras företag pressas. Så är det ju inte. 

När tre månaders torka leder till att en förälder får sälja barnens ponny eftersom foderbiten inte går att lösa, så vaknar man till. En del är lite chockade och det kan nog vara en rimlig reaktion. Sverige fungerar ju inte av sig självt. Sverige är inte mirakulöst byggt av socialism.

Sverige är byggt på hårt arbete, tillit mellan medborgarna och generellt sett genomtänkt politik. De senaste åren är åren där det dåligt genomtänkta visar sig eftersom påfrestningarna blivit stora. Och nu har verkligheten hunnit ikapp Sverige.

Det är inte EUs fel att Sverige inte klarar andra EU-länders nivåer av krishantering och livsmedelsförsörjning. Det säger sig alltså självt att det är vårt eget fel om grannländerna – tillika EU-länder – klarar det. Finland, med något sämre förutsättningar för lantbruk, klarar en kris eller krig länge. Sverige klarar inte en vecka.

Tre månaders torka betyder en katastrof för redan hårt pressade bönder. Bönder som ska uppnå högst kvalitet efter högsta regelverk, med högst skatt och högst kostnader. Vem tror att det fungerar i verkligheten? 

Sverige är kända för att inte plocka tillbaka lika mycket pengar på EU-avgiften som andra länder. Vi är också kända för att klaga på EU-avgiften. Sverige har det kanske renaste jordbruket i världen. Sverige klassar unikt nog svenskt jordbruk som ”miljöfarlig verksamhet”.

Sverige reglerar jordbruket så hårt att vi importerar andra länders svagt reglerade mat istället, eftersom den svenska blir för dyr – eftersom den blivit mer hälsosam efter regleringen. Sverige menar nu att Es nekande av stödhjälp till bönderna är ett problem. Sverige uppfattar inte att åratal av ökade kostnader och skatter (även av Alliansen) på något vis kan kopplas till den svaga lönsamheten. Inte ens de borgerliga partierna. Det måste vara EUs fel att inte få EU-bidrag för att avhjälpa det som ökade skatter, regler, byråkrati och kostnader skapar. Blott Sverige svenska kriser har.

Ovanstående unikt märkliga svenska ståndpunkter möter nu verkligheten. Det blir till ett högt pris för många som ska leva med det pris som andra har ålagt dem när torkan töar upp det som gömts i snön. Vad att göra? Jo, härefter behöver Sverige få en långsiktig jordbrukspolitik med fötterna förankrade i verkligheten.

Ett slut på flummet med populistiska politiska förtecken. Det finns två vägar. Ingendera väg är att bibehålla icke konkurrenskraftiga politiska spelregler där högst kostnad möter en global marknad. Den ena är att avreglera så starkt att vi hamnar på en global nivå. Det bedömer få som en önskvärd linje.

Överanvändning av antibiotika till djur, ovarsam kemikalieanvändning, löner som ingen anställd kan leva på, miljöeffekter som kostar mer i framtiden osv lockar få. Den andra vägen – vilken vi i Medborgerlig Samling väljer – är att behålla en rimlig nivå av regelverket och arbeta med kostnaderna.

Exempelvis diesel, gödning och kemikalier är tunga poster som sedan länge slutat att vara miljöstyrande. En vanlig bedömning är att en bonde ägnar mellan en och två veckor i månaden på dokumentation och byråkrati. Det är också helt orimligt. Tillfälliga bidrag som därefter skattas bort är inte något som bygger upp en stabilt jordbrukspolitik.

Däremot att förenkla regelbördan och sänka fiskala skatter vore en anpassning till verkligheten, en verklighet som ska fungera även om 20 år.”