Markus Allard från Örebropartiet skriver om det val som alla har mellan att säga ifrån eller att tiga still och parafraserar Martin Niemöllers berömda dikt. 

Först gav de sig på invandrarkvinnorna. De skulle klä sig rätt och underordna sig mannens vilja. Men jag sa inget. För jag var inte rasist.

Sen kom de för barnen. De slog dem i syfte att lära dem veta hut. Att hundar, musik och Sverige är haram. Plötsligt dök det upp könsstympade flickor på de svenska sjukhusen.

Man tryckte in oskyldiga små knattar i islamistiska skolor i syfte att garantera att de aldrig någonsin skulle kunna bli en del av det svenska samhället. Men jag sa inget, för jag var inte rasist.

Sen gav de sig på sina grannar i området, otrogna hundar som flytt från samma länder som de själva, men i hopp om att kunna skaffa sig ett liv i Sverige – som svenskar. Som fria. Men jag sa inget, för jag var inte rasist.

De eldade upp bilarna så att de som slet och jobbade och gjorde rätt för sig inte kunde ta sig till jobbet. Men jag sa inget, för jag var inte rasist.

Sen gav de sig på bögarna och flatorna. Lite som nazisterna på 90-talet, fast mer hårdhänt och ännu mer så om det var homosexuella från den egna kulturen eller gruppen.

Ibland betalade de till och med flygbiljetter till de med avvikande sexuell läggning så de kunde åka på livslång semester till snälla släktingar i annat land. Men jag sa ingenting, för jag var inte rasist.

Sen var det visserligen ganska många som ville bli en del av Sverige och som frågade efter vägarna in.

Hur ser svensk kultur egentligen ut? Hur ska man bete sig och hur gör vi i Sverige? Hur ska jag gå tillväga för att kunna jobba och bli en del av det gemensamma?

Men jag sa inget, för jag visste att kultur bara var något som de lägre stående folkslagen i ”oogabogaländerna” sysslade med.

I Sverige har vi minsann ingen kultur, det finns ingenting vi behöver visa andra människor från andra länder. Vadå väg in? Bara var dig själv! Det lööööser sig. Det visste jag, för jag var inte rasist.

Sen startade de föreningar i syfte att radikalisera och segregera. De rekryterade ungdomar för att utkämpa terrorsekters krig och bedriva folkmord i Mellanöstern. Men jag sa inget om föreningsbidragen och skattefinansieringen, för jag var inte rasist.

De påstod sig vara talespersoner för alla av samma religion, de drog alla troende över samma kam, men jag sa inget, för jag var inte rasist.

De försökte hota politiker till tystnad om de blev kallade ”extrema” och om någon synade deras försök att vara just talespersoner för 1,3 miljarder människor. Men jag sa inget, för jag var inte rasist.

Sen gav de sig på judarna. Attackerade dem och rånade dem på grundval av att de var judar. Men jag sa inget, för jag var inte rasist.

Sen började de begå hatbrott mot svenskarna. Det började med några få fall i början och då blev det till och med nyheter i de stora tidningarna.

Sen blev det vardag. Varje vecka nya våldtäkter och förnedringsrån, om det inte var invandrarkvinnor som ”förtjänade att våldtas” på grund av att de brutit mot hedern så var det svenska ”horor” som skulle ”knullas”. Men jag sa inget, för jag var inte rasist.

Men när det elände som plågat boende i miljonprogramområdena sedermera började drabba de andra svenskarna började fler få upp ögonen.

Personer som levt skyddade bortom den härliga mångfald som man – av någon outgrundlig anledning – i decennier koncentrerat till några få utvalda och specifika områden började nu sprida sig överallt.

Det var inte längre bara falafel, kebab och magdans. Det fanns tydligen kulturella och religiösa konflikter. Rent ressentiment och hat mot den inhemska befolkningen också.

Då började fler svenskar reagera. Rätt som det var visade det sig att även svenskar kunde törsta efter blod och hämnd.

Då sa jag ifrån! Ska vi verkligen prata om att det kan finnas problem med den förda politiken? Det tyckte inte jag, för jag var inte rasist.

På så sätt stod jag upp för invandrarna, för kvinnorna, för barnen (som hade alla förutsättningar i världen att inte förpassas in i djupare elände och utanförskap, men vars roll var given på förhand), för judarna, yezidierna, de kristna från Mellanöstern, för ateisterna, för de homosexuella, för alla som inte rättade in sig i ledet.

För de rånade pensionärerna, för de skändade kvinnorna, för de nerpissade och sönderslagna barnen.

Eller så var det just precis det jag INTE gjorde – för jag var så rädd att bli kallad för rasist så jag lät allt gå åt helvete istället.