”Vi har vridit och vänt på den toxiska maskuliniteten i snart 50 år. Nu är det hög tid att även vrida och vända på den toxiska femininiteten. Och då vet vi en sak med säkerhet: Kvinnor har initierat majoriteten av världshistoriens lynchmobbar” skriver Alexander Bard och Viktor Widblom i en lång och resonerande debattartikel om könskamp, #metoo och rättspraxis i svenska våldtäktsfall.

Vi älskar män! Vi älskar kvinnor! Enligt sociobiologin är männen stammens yttre krets för skydd och försörjning och dess ledarskap kallas patriarkat. Kvinnorna är stammens inre krets för omsorg och reproduktion och dess ledarskap kallas matriarkat. Män har älskat kvinnor och gjort allt för dem genom hela historien. Precis som kvinnor har älskat män och gjort allt för dem genom hela historien. Resurserna fördelas jämlikt mellan kretsarna i alla vettiga och hållbara kulturer, det bevisas av de bägge könens konsumtionsmönster och oupphörliga renoveringar av sommarstugor. En man är inte en man om han inte uppvisar ett överskott från sina aktiviteter. En kvinna är inte en kvinna om hon inte besvarar överskottet med en generositet mot mannen. Det är helt enkelt så män och kvinnor är funtade.

Läs även: Bard och Widblom: När prinsessan blev tyrannen

Men hur ser det ut med dessa dynamiker i ett Sverige som just nu slår världshistoriskt rekord i dramatiska skilsmässor? Vem kom på att Sverige som första och enda land i världshistorien skulle kasta de två könen i krig mot varandra? Vem kom på den groteska och högst jakobinska idén att vi skulle hata dugliga ledare och förlita oss på de patologiska känslornas anarki? Var problemet verkligen någonsin ett överskott av patriarkat? Handlade inte det moderna samhällets problem snarare om ett plötsligt underskott av matriarkat efter den stora urbaniseringen och industrialiseringen? Fattar Sveriges kvinnor konsekvenserna av att dagens radikalfeminister tillåts föra alla kvinnors talan och driva sin manshatande agenda till ett öppet och blodigt könskrig? Varför tillämpar vi brottsrubriceringen “Mäns våld mot kvinnor” när det är lika vanligt att kvinnor misshandlar män i nära relationer?

Det hela började när den svenska vänstern svek arbetarklassen och flyttade upp i den nyrika medelklassen på 1970-talet. Karl Marx åkte ut och Jean-Jacques Rousseau kom in, inte minst genom den kinesiske kommunistkejsaren Mao Zedong, som stolt erkände att han aldrig hade läst Marx men älskade Rousseau och sagoböcker som nattlektyr (hans kompis, folkmördaren Pol Pot i Kambodja doktorerade på Rousseau och inte på Marx i Frankrike, innan han åkte hem och mördade en fjärdedel av sitt lands befolkning, ivrigt påhejad av den svenska vänsterns medelklass-intellektuella).

Klasskampen åkte ut och könskampen dansade in. Att prata klass skulle bara gynna arbetarklassen och var därmed inte längre intressant. Istället hamnade medelklassen i centrum för den svenska vänstern och då måste klasskampen tystas ned så fort och effektivt som möjligt. Därför ersattes klass av vad som helst som INTE var klass, och helst något mycket ytligare och mer symboliskt. Könskampen passade perfekt för detta och kunde snart kompletteras med ras, sexuell läggning och andra identitetspolitiska kategorier, som förenades kring ett samlande hatobjekt som fick skulden för alla oförrätter genom hela historien, nämligen den vite heterosexuelle mannen (praktiskt nog både chefen i näringslivet, som kunde mjölkas på skatter, och den alltmer föraktade svenske arbetaren, som kunde bespottas utan att kunna försvara sig).

Patriarkatet förvandlades från ett fundamentalt ledarskap till ett symboliskt spöke. Marx hade förstås hatat hela denna småborgerliga utveckling, men vem brydde sig om Marx i den tjusiga medelklassvänstern som snart fick svenska män att sitta i ring och bekänna sin ondska och andel i det hatade patriarkatspöket inför varandra, precis som i vilken maoistisk skenrättegång som helst. Och allt detta firades i det alltmer förvridna Sverige som “progressivt” och “modernt”, som om den historiska utvecklingen skulle handla om att odla nya moralistiska moderörelser och ingenting annat. Detta när all historisk utveckling värd namnet de facto bara handlar om vilka nya teknologier (manliga) ingenjörer lyckas uppfinna. Resten är bara en upprepning av samma gamla hedniska lynchmobb som “stammens skvallerkärringar” alltid har föredragit före sanningen. Det räcker med att titta på dagens destruktiva samspel mellan sociala medier och ständigt drevande kvällspress för att förstå detta Hollywoodfruarnas kafferep.

Vilket för oss till den ödesdigra #metoo-kampanjen 2017. Givetvis direktimporterad från USA (det enklaste sättet att dölja problem i Sverige är att dränka dem under skvallervågor från det stora landet i väst) med manliga kändisar uppställda på rad för att avrättas, utan minsta tillstymmelse till bevis för de bisarra oförrätter de påstods ha utfört. Och hela jävla Sverige hängde okritiskt på. Snart visade det sig dock att de kändismän som lyckades överleva drevet var oskyldiga allihop och vann den ena förtalsrättegången efter den andra. Den svenska #metoo-kampanjen imploderade. Men det betyder inte att den inte fick allvarliga konsekvenser. Den flyttade helt enkelt bort från rampljuset i den mediala medelklassen och blev en kamp mot den betydligt mer lättangriplige etniskt svenske killen i arbetarklassen.

Vad vi har fått efter 2018 är därför en formlig explosion av våldtäktsdomar riktade mot hundratals oskyldiga grabbar, där de minst sagt kraftfulla begreppet “våldtäkt” har förstörts och de riktade anklagelserna antingen rör rena bagateller eller inga handlingar alls och där, framför allt, all bevisföring har kastats överbord. Principen “hellre fria än fälla” har skrotats, och skenrättegångar hålls med tjejer sittandes i traumafiltar för maximal teatralisk effekt med påhittade allsköns historier om “killar de av olika anledningar vill hämnas på” där killarna sedan döms på ingen annan grund än att “tjejen säger att hon inte mår bra och att detta är killens och ingen annans fel”. Vi har över 250 sådana rättsfall sedan 2018 att redovisa för intresserade. Det svenska rättssystemet är nu bokstavligen talat den svenske mannens värsta fiende.

Det handlar om kvinnojourernas ständigt upprepade saga om den goda kvinnan som alltid talar sanning versus den onde mannen som alltid ljuger. Glöm allt ni någonsin har lärt er om krav på teknisk bevisföring. Det kravet försvann all världens väg efter #metoo när domstolarna lade sig för politikernas stalinistiska krav på “kraftig ökning av fällande våldtäktsdomar”. Detta är det svenska rättsväsendet 2022. Politiskt beställda statistiska utfall. Och vilket bekvämt sätt att skita fullständigt i brinnande samhällsproblem som gängkriminalitet och verkliga våldtäkter, som dessvärre kräver smuts under naglarna hos de numera extremt politiserade karriäråklagarna. Låt oss alla förtrollas av prinsesstyrannens förvirrade “vittnesmål” istället. Det hon låtsas känna, det är sanningen, det är det enda viktiga.

Situationen blir inte bättre av att falska matriarker som Annie Lööf och Märta Stenevi visar att de skiter fullständigt i om oskyldiga killar får sina liv ruinerade – eller att det borde finnas några rimliga proportioner i lagstiftningen – när dessa fanatiska sexhatande kyrktanter går ut och kräver våldtäktsdomar även för det enklaste sexköp (det vill säga i praktiken dödsstraff för män om de kryddat en enkel avsugning med en tacksam dricks, och detta även utanför Sveriges gränser till omvärldens chock). Första generationens feminism skulle vända sig i graven om det fick reda på att deras uppoffringar hade gått från att slåss för jämlikhet till att handla om att dela ut tjuvsmällar mot dem som redan ligger. Men detta är alltså den svenska feminismens mittfåra våren 2022. Så hur kan vettiga och rimliga män uppfatta detta som någonting annat än den patologiska skogstokans återkomst i samhällsdebatten? Nu med hysterikan på ledande positioner inom politiken och juridiken med allt vad detta innebär.

Begreppet “våldtäkt” har urholkats till att betyda absolut ingenting. Det svenska språket har drabbats av vad amerikanerna kallar rapeflation, en sådan kolossal överdrift vad gäller politiska och juridiska begrepp att språket har blivit söndermoraliserat. Mellan unga män betyder våldtäkt idag ingenting mer än sexuell klantighet på sin höjd. Tacka popfeminister som Lööf och Stenevi för det. Och jävligt synd för de stackars tjejer som verkligen blir våldtagna, oftast av gäng av grabbar som redan lever utanför lagen, skyddade av den bortsuddade skillnaden mellan sexuell klantighet och regelrätt våldtäkt.

Vi har vridit och vänt på den toxiska maskuliniteten i snart 50 år. Nu är det hög tid att även vrida och vända på den toxiska femininiteten. Och då vet vi en sak med säkerhet: Kvinnor har initierat majoriteten av världshistoriens lynchmobbar. Det står klart att kvinnorna i god jakobinsk anda skiter fullständigt i om oskyldiga män (särskilt arbetarklassmän) offras på den goda tankens känsloaltare. Snarare förklaras känslokylan inför det oskyldiga offret av att kvinnor behandlar varandra med samma iskyla (vilket svenska kvinnliga sexarbetare vet alltför väl när de illvilligt reduceras till “flickor” som är “traffickingoffer” av radikalfeministerna så snart de rör sig utanför den skenheliga småborgerliga värderamen).

Iskylan gentemot oskyldigt dömda grabbar gäller dessvärre merparten av kvinnor i vår kultur. Det är tydligt att det måste till en kärleksfull mor till en son som har dömts för en våldtäkt han aldrig har begått för att hitta en kvinna värd att kallas ansvarsfull matriark i vårt samhälle. Samtidigt som den svenske mannen måste väckas ur sin offerkofteslummer och återfå en själ och ett uns av anständighet i sin syn på sig själv och andra män. Och det måste börja med att svenska män skiter i vad domstolarna hittar på och istället själva granskar den faktiska trovärdigheten i borderlinesagorna om våldtäkter som uppenbart psykiskt sjuka tjejer fabricerar i massor. Det vore ändå det minsta vi kan göra för de hundratals oskyldiga grabbar som redan har offrats på radikalfeminismens statsideologiska altare.

Den svenska vänsterns hjälte Mao Zedong satte upp de unga mot de gamla och hetsade de unga till att fängsla och även mörda sina egna föräldrar. Resultatet blev den kinesiska kulturrevolutionens blodbad. Varför sitter den svenska vänstern och hetsar kvinnor mot män på exakt samma sätt? Vad kommer detta könskrig att leda till? Vilken sorts män och kvinnor fostrar vi våra grabbar och tjejer till att bli? Hur långt kan den svenska radikalfeminismen sträcka sitt uttalade manshat innan bumerangen slår tillbaka mot dem och alla andra kvinnor med urskillningslös kraft? Vi skulle ju bara kunna lägga ned könskriget på en gång när vi inser hur vansinnigt det är. Men fet chans att radikalfeministerna går med på det – de har ju investerat hela sina liv och karriärer i att hata män. På vår skattebekostnad. De vet ingenting annat. Därför kommer det att ta lång tid att besegra denna förbannade tragedi.