En växande anti-liberal grupp, den islamistiska, breder ut sig inom ramarna för den liberala kristna civilisationen. Det är roten till problemet. Så länge denna rot inte konfronteras, så kommer spänningarna att fortsätta.Görs inte det kommer nästkommande generationer att få betala ett oerhört högt pris, skriver Ronie Berggren i en krönika.

Den islamiska världen är i upplopp över situationen i Frankrike. Inte över att en av deras egna trosbekännare har halshuggit en lärare som visade en Muhammedkarikatyr utan för att landet godkänner Muhammedkarikatyrer och för att Frankrikes president har tagit hård ton mot de muslimer som motsätter sig den franska republikens yttersta liberala princip, rätten att även smäda religion.

Den rätten ville man ha eftersom religionen i Frankrike historiskt varit förtryckande. I ett liberalt samhälle skulle man få smäda även det heliga. Så föddes liberalismen.

Islamapologeter brukar hävda att smädande av kristendomen är en sak, eftersom det är en majoritetsreligion. Medan sådant agerande mot islam är att slå på den svaga muslimska minoriteten.

De skränande massorna i Pakistan, Bangladesh och så vidare, protesterar emellertid inte mot islamofobi. Smädar du Muhammed i Pakistan blir du dödad i en handvändning.

För dem handlar det inte om att skydda en religiös minoritet (sina egna kristna minoriteter mobbar, hånar, misshandlar och dödar de på löpande band enligt tycke och impulser), det handlar om att skydda hedern för deras Profet, Allahs sändebud Muhammed.

De gör alltså ingen skillnad mellan det privata och det offentliga, mellan religion och politik. Alla som studerat islam vet att det är en av två stora skillnader gentemot kristendomen (den andra är synen på kvinnan). Och ja, gentemot kristendomen, inte specifikt gentemot liberalismen, något som behöver betonas i ett Europa som trollat bort sin egen historia.

I kristen teologi har män och kvinnor samma värde (om än inte nödvändigtvis samma roller). Kvinnor och män har umgåtts fritt med varandra i hela kristendomens historia. De ottomanska ämbetsmän som reste till Europa på 1500-talet iakttog med fasa hur europeiska män tycktes sakna svartsjuka, eftersom de inte tycktes ha något emot att deras fruar umgicks med andra män. Något som var otänkbart i den muslimska världen.

Jesus gjorde en direkt skillnad mellan religion och politik och genom att förklara att Guds rike inte var av denna världen, samt om principen att ge Gud det som tillhör Gud, och Kejsaren det som tillhör Kejsaren.

Dessa två skillnader är kristna principer som inom den politiska liberalismen (utvecklad inom ramarna för kristen civilisation) också utvecklats till politisk jämlikhet för män och kvinnor, och i modern tid ett yrkesliv som i takt med att det blivit fysiskt lättare i princip suddat ut könsrollerna. Jesu distinktion mellan Gud och Kejsare gjorde det också naturligt för kristna att kunna fortsätta leva sin tro till fullo även inom ramarna för ett liberalt samhälle med religionsfrihet.

Dessa distinktioner finns inte inom islam. Och det är vad vi kan se nu. Det är mycket oroväckande.

För det finns ingenting som tyder på att dessa distinktioner heller finns bland Europas muslimer som kollektiv. Att de idag separerar tro och stat, beror bara på att de är en minoritet. När så är fallet bygger man sina egna samhällsstrukturer där islamisk lag kan efterlevas (första instanserna för detta är hemmet och moskén). Inom dessa miljöer tillåts inte religionsfrihet. Separation mellan män och kvinnor råder. Därefter expanderar man i den mån man kan.

Detta innebär att det med stor sannolikhet finns många muslimer i Europa, som håller med de skränande pöblarna i den islamiska världen, men av bekvämlighetsskäl och på grund av att man ännu är för små för att kontrollera politiken håller tyst. Men att man ändå delar hatet mot den politiska liberalism som tillåter hädelse av profeten Muhammed.

När jag 2007 hängde med svenska islamister så sa de så rakt ut.

Jag frågade om de trodde på stening av äktenskapsbrytare (något vi på universitetet hade lärt oss från våra islamapologetiska lärare att tro att det var islamofobiskt att tänka att muslimer trodde). De svarade ja, de trodde så. De trodde ju självklart på Koranen och islamisk lag. Däremot kunde straffet bara tillämpas i en islamisk stat, något ju Sverige inte var. Även om de på sikt så klart hoppades att Sverige skulle bli en sådan.

Av detta bör vi dra slutsatser. Hur länge orkar liberala republiker som Frankrike med, när demografin talar sitt tydliga språk: en växande anti-liberal grupp breder ut sig inom ramarna för den liberala kristna civilisationen. Det är roten till problemet. Så länge denna rot inte konfronteras, så kommer spänningarna att fortsätta. Konflikterna kommer att bli hårda, till dess en part viker sig och inte anser att konflikten är värt priset.

Samuel Huntington var helt övertygad om att Europa skulle vika sig först. Ju större den islamiska populationen blir, desto större är sannolikheten att så blir fallet.

Vad blir då kvar av den unikt kristna-liberala civilisationen? Den anglo-saxiska världen kanske blir kvar. Ryssland förblir kristet men inte liberalt. Men Europa, kristendomens och liberalismens urkontinent?

Det är hög tid för politiker att börja diskutera denna fråga. Görs inte det kommer nästkommande generationer att få betala ett oerhört högt pris.

Det gäller inte minst satirtecknare och kvinnor. Bryr vi oss om dessa måste vi agera.

Valet är vårt här och nu.

PS.
Jag rekommenderar alla som läser detta att även lyssna på detta poddavsitt. Ett av mina allra viktigaste avsnitt där jag går in på djupet på konsekvenserna av detta resonemang. Jag diskuterar hur början av 1900-talet var positiv. Då påverkade vi västerlänningar den islamiska världen med våra värderingar. Idag råder motsatt förhållande, och konsekvensen av det kan redan skönjas. På sikt blir det värre.