Med en kvarts miljon fattigpensionärer skulle man kunna tro att rejäla höjningar av pensionerna skulle stå högt på dagordningen för våra politiker. Men icke – istället höjer man pensionsåldern för vanligt folk samtidigt som man ger sina egna guldkantade fallskärmar. Gör frågan om pensionerna till en folkomröstning, skriver Robert Mathiasson.

Ett land ska bedömas utifrån hur de människor som byggt landet behandlas. Domen mot Sverige är hård. Enligt Pensionsmyndigheten lever en kvarts miljon svenska pensionärer under fattigdomsgränsen. Sverige är värst i Norden.

Bland fattigpensionärerna finns dock inte de politiska makthavare som på 1990-talet kuppade igenom dagens usla pensionssystem. För en kupp var det. Medan det gamla pensionssystemet genomfördes efter en folkomröstning, genomdrevs det nya genom en allians mellan maktpartierna på ett uttänkt sätt för att se till att pensioner inte blev en valfråga, det vill säga inte underställdes väljarnas påverkan.

Lika lite är eliten intresserad av att underställa sina egna pensions- och fallskärmsavtal väljarnas påverkan. Det gäller inte bara de folkvalda, utan minst lika mycket det skikt av byråkrater och direktörer som frodas inom den skattefinansierade verksamheten.

För det första verkar det nästan omöjligt att få sparken när man väl klättrat upp i toppen, landsplågan Dan Eliasson är väl det tydligaste exemplet. För det andra om de väl får sparken, så faller de mjukt som i ett opiumrus. Det senaste exemplet i raden är Birger Tellin, direktör på det kommunala bostadsbolaget i Nordanstig.

Tellin sålde sin kommunala tjänstebil extrabilligt till sin fru, vilket han följdriktigt fick sparken för. Men eliten tar hand om de sina och bolagets socialdemokratiska styrelseordförande Katarina Bylin godkände inte bara att försnillaren kunde gå hemma utan att jobba i sex månader med full lön utan också en rejäl fallskärm. Allt som allt närmare 900 000 kronor. Säg mig den undersköterska som får 900 000 efter att ha sålt arbetsredskap extra billigt till sina familjemedlemmar.

Avsaknaden av markkontakt blir sällan mer tydlig än just när det kommer till pensioner. Med en kvarts miljon fattigpensionärer skulle man kunna tycka att rejäla höjningar skulle stå högt på dagordningen. Men icke! Istället för en rejäl höjning av pensionerna höjer etablissemanget pensionsåldern. Detta trots att många inom LO-kollektivet redan idag har svårt att klara att jobba till 65. Var tredje LO-medlem lämnar arbetslivet vid 63 års ålder, och att inom många LO-yrken är den faktiska pensionsåldern lägre än så.

Bara den som lämnat varje tanke på en omfördelning av rikedomarna i samhället kan vara för höjd pensionsålder. Att vara för en höjning är att vara för att den ökande samhälleliga rikedomen inte skall gå till att ge de människor som arbetat ihop rikedomarna en trygg och människovärdig ålderdom.

Istället för dagens usla pensionssystem behövs ett som garanterar trygga pensioner – det vill säga det system som det svenska folket röstade för en gång i tiden, den enda gång de tillåtits ha ett direkt ord med i leken – och ger människor rätten till ett liv även efter avklarat arbetsliv.

S-finansministern Ernst Wigforss skrev en gång: ”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Det var på den tiden som socialdemokratin – pressade av människor i rörelse – ännu hade en vision bortom den egna makten och abstrakta tillväxtsiffror av BNP. En vision om ett samhälle där vi ska organisera vårt gemensamma arbete för att befria oss alla så mycket det går från arbetstvånget. Där den kollektiva befrielsen är garanten för den enskildes möjlighet att både ha råd och ork till att dansa, måla och sjunga i frihet, såväl innan som efter 65 år fyllda.

Men en ordentlig pensionsreform skulle bland annat kräva att vi tar tillbaka de pensionspengar som pumpats in på börsen, för att rövarföretag som Allra ska kunna roffa åt sig. Just att använda pensionspengar för att blåsa upp spekulationsekonomins pyramidspel var ju en av huvudanledningarna till pensionskuppen på 1990-talet och att utmana finanshajarna finns det inte ett enda parti i riksdagen som vågar.

Hur galen spekulationsekonomin är kunde vi se med egna ögon genom Gamestop, när småspararna vände de stora finansskojarnas vapen mot dem själva. Är det någon som kan känna sig trygg att veta att det är i dessa händer vi överlämnat vår ålderdoms trygghet?

Det enda rätta vore en folkomröstning om pensionerna. Det handlar både om vilka pensioner som ska gälla för alla de människor som arbetar och bygger landet och dels vilka pensions- och avgångsregler som ska gälla för de politiker, byråkrater och direktörer som lever på folkets skattepengar. Det parti som reser denna fråga i valet 2022 har i varje fall min röst.