KRÖNIKA Det går inte driva public service om det inte finns en ambition att spegla hela samhället. Eftersom SVT och SR i handling valt en uttalad linje om att stänga ute allt större delar av Sverige kommer mediejätten en vacker dag att läggas ner. Det menar debattörerna Chang Frick och Katerina Janouch.

Den ursprungliga tanken bakom public service är egentligen ganska ädel. När de flesta privatägda mediejättar på ett eller annat sätt kan misstänkas företräda enskilda intressen har public service funnits till som en garant för allsidighet, opartiskhet och neutralitet.

Idén bygger på att public service ska vara vad det heter, ett medie som speglar hela Sverige. Det ska vara en betongkloss som inte låter sig påverkas av politisk eller kulturell populism, däremot ska det spegla och vara en arena för samhällsdebatt. Ett slags institut allmänheten kan lita på.

Tyvärr är detta en utopisk tanke. SVT och Sveriges Radio drivs av människor med värderingar, precis som de privata mediealternativen. Återkommande möter public service-medierna hård kritik om bristande opartiskhet, nästan uteslutande från borgerligt håll där SVT och SR anklagas för en vänstervridning.

Och det finns fog för kritiken, det ser vi inte minst med debaclet som omger den mindre smickrande SR-publiceringen om Ulf Kristersson (M).

Men att låta problemet definieras av enbart brist på opartiskhet och viss vänstervridning missar ett mer allvarligare och mer grundläggande problem. Public service är helt enkelt inte till för alla. Från att tidigare varit en arena för debatt, fördjupning, granskning och en scen för mångfald av narrativ, idéer och argument, har public service allt mer kommit att ikläda rollen av en värderingsdriven aktör.

Här är det viktigt att förstå skillnaden. Om du agerar forum för debatt ska du vara neutral och opartisk. Debattörer och experter tävlar på den här arenan där det är upp till tittarna att skapa sin egen uppfattning om tingens ordning.

Den här hållningen hittar vi förstås hos både SVT och SR, men det är en skenbar opartiskhet. Genom selektion av vilka idéer, argument och i praktiken individer som släpps fram, kan public service styra debatten och skapa narrativ. Detta vet varje journalist och inte minst public service själva.

Ett exempel på detta är ungdomssatsningen SVT Edit. Även om du själv är ungdom har du nog ingen aning om vad Edit är, trots att Sveriges största mediejätte står bakom satsningen. Det är inte konstigt, projektet är en kopia på det narrativ vi hittar hos exempelvis vänstersajten Politism. Det gick så långt att SVT Edit till och med mötte kritik från just Politism, de ville inte ha konkurrens om den smala målgruppen de tävlade om att nå.

Undersökningar visar på en övervikt vänsterut hos public service-medarbetarnas partisympatier. SVT rekryterar chefer från socialdemokratiska Aftonbladet och välkända ansikten inom public service extraknäcker åt den rödgröna regeringen. De har kommit att bli en del i ett rödgrönt ekosystem, samtidigt som mediejättarna SVT och SR har krav på att visa upp en opartisk yta.

Detta har faktiskt fungerat hyfsat väl fram till de kanske senaste tio åren. Tidigare har det funnits ett konsensus där socialdemokratin, med stödpartier, någonstans är staten. Det har varit där som medelsvenssons värderingar funnits och där någonstans som samhällsdebatten utgått ifrån. På det sättet har public service, historiskt, speglat samhället genom att anpassa sig efter denna verklighet.

Men i dag är kartan annorlunda. Samhället är polariserat och det finns en djup klyfta mellan å ena sidan ”etablerade medier” och det som kallas ”alternativa medier”. Aktörer som Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet är privatägda och har all rätt i världen att vara både forum och en debatterande aktör.

Men för public service är uppdraget ett annat. De ska inte vara en debatterande aktör som direkt eller indirekt placerar sig i den konflikten. De ska istället spegla hela samhället. De frågeställningar, perspektiv, idéer och narrativ som dagligen dryftas i de så kallade ”alternativa medierna” bör även synas i public service.

Riktigt så är det inte. På nyhetsplats driver public service den skenbara opartiskheten. En debattör från vänsterhåll, inte sällan Anders Lindberg, möter en debattör från högerhåll, inte sällan Alice Teodorescu. I Aktuellt-studion fungerar public service åtminstone skenbart opartiskt.

Men SVT och SR är mycket mer än bara nyhetsprogram. Dess längre vi kommer ifrån sändningar av torra nyheter dess mer framträder bilden av ett mediehus som företräder en löst definierad rödgrön maktapparat.

Du kanske tänker att de här påståendena inte riktigt går att leda i bevis och att Nyheter Idag, och vi som skriver detta, egentligen är rätt partiska. Det är vi. Men bara det faktum att Nyheter Idag, och även andra uppstickare av varierad kvalitet, finns och växer är i sig en konsekvens av det vi beskriver.

Hur kan det komma sig att det på internet växer fram en helt ny medial scen med en betydande publik av Sveriges befolkning, kanske någonstans runt 20 till 30 procent? En medial scen där debatter frodas, skandaler avslöjas, myndigheter granskas och där allt fler människor väljer att hämta sin orientering av vad som sker i samhället?

Betänk att samma scen står helt utanför public service – det medieinstitut som har till uppdrag att spegla hela Sverige. Här någonstans har public service kommit att bli en aktör som står på ena sidan av en djup klyfta istället för att vara det forum som överbryggar samhällets polarisering.

De här sakerna vet människor, även om de inte alltid lyckas sätta ord på det. Vi har fått ett medialt ”tvåtredjedelssamhälle” där den sista tredjedelen av mediesverige står utanför de tjocka betongväggarna på Gärdet. Och det är inte bara ”Sverigevänner” och invandringskritiker som står utanför, det är lika mycket invandrare i förorten och människor på landsbygden.

Att kvotera in någon ung hipp vänstertjej med slöja visar måhända på goda intentioner, men inte är hon en representant för gruppen ”invandrare”. Invandrare är en lika brokig grupp av människor som svenskarna. Samma gäller för sexuella läggningar, kön, ålder och allt det där andra som utgör grund för kvotering.

En sann mångfald i medier bygger på något annat. Det bygger på att fånga upp de narrativ, frågeställningar och problemformuleringar som människor med olika bakgrund bär på. En mörkhyad lesbisk vänstertjej med slöja låter precis lika vänster som pursvensken Eric Rosén på Politism. Det skapar ingen mångfald med sådan rekrytering, det skapar en platt yta och inget mer.

Men denna linje är den public service har valt och det kan de väl få göra. Än så länge har de någonstans runt två tredjedelar av samhället med sig.

Än så länge. Sedan skrotar vi konceptet med statsmedia.