Demokratin hotas när nätjättar godtyckligt stänger av och deplattformerar politiker och vanligt folk som uttrycker sina åsikter. Därför behövs lagstiftning som värnar yttrandefriheten för användare, skriver Josef Fransson, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna.

De större digitala mediejättarna, så som Facebook, Google, Twitter, Instagram, Youtube, Tiktok, m.fl, är idag lika självklara som infrastruktur till kommunikation som de gamla kopparledningarna för telefonnätet en gång i tiden var. Detta gäller tyvärr i stort också deras monopolliknande ställning.

Detta har visat sig mycket problematiskt när megaföretagen tar politisk ställning och dessutom agerar på dessa ställningstaganden. Detta kan manifestera sig i att vissa opinionsbildare som kommunicerar via plattformarna deplattformeras. Genom att de systematiskt missgynnas av algoritmerna, nekas att köpa reklam eller att deras konton helt enkelt stängs av.

Även privatpersoner drabbas allt oftare av interventioner från nätplattformarna som stänger av personer eller avpublicerar material som inte bedöms leva upp till företagens regler.

Detta sker dock med en stor portion godtycke och möjligheten att få sin sak prövad är i princip obefintlig. De flesta anser nog att nätplattformarna ska jobba mot till exempel mobbing, trakasserier. Likaså kan nog de flesta köpa att plattformarna själva ska kunna välja bort att användarna exponeras för material med våldsam eller pornografisk karaktär. Det blir dock djupt problematiskt när företagen undertrycker och censurera vissa åsikter, detta oavsett vilka skäl de anger.

Utifrån ovanstående menar jag att det är fullt rimligt att samhället och politiken bejakar medborgarnas intresse och ställer krav på hur dessa verkar genom väl avvägda regleringar. Jag vill dock understryka att jag inte tar lätt på att reglera privata nätföretags verksamhet och menar att detta ska användas med stor varsamhet.

Det är dock centralt att jag inte överlåter till privata företag att hantera yttrandefrihetens gränser vad gäller opinionsbildning utifrån deras egna kommersiella intressen eller åsikter, eller för den delen påtryckningar från särintressen.

Mediejättarnas förehavanden vad gäller interventioner i det fria ordet sker oftast med politikens, eller delar av politikens, goda minne och i värsta fall är politiken till och med pådrivande.

I Sverige har vi bland annat kunnat se hur regeringen inför valet 2018 uttalade krav på Facebook att agera mot så kallat ”hat och hot” och ”fake news”, vilket givetvis öppnar för ett stort godtycke beaktat hur begreppen används i den allmänna debatten.

Man skulle kunna argumentera för att politiken indirekt använder plattformarna för att realisera styrning av propagandaflödet på ett sätt som våra grundlagar annars knappast tillåtit.

En vital demokrati kräver en livskraftig yttrandefrihet och att reglera åsiktsbildningen är inget samhället ska överlåta till privata företag. Att sätta gränser för yttrandefriheten ska alltid ske med stor återhållsamhet och på principiell grund och kan i en demokrati endast åligga demokratiskt valda där folket har möjlighet till ansvarsutkrävande. Efterlevnad av dessa lagar kan i en rättsstat endast utkrävas av ett rättsväsende där man som enskild har möjlighet att överklaga.

Möjligheten till anonymitet på nätet är en självklar och viktig del av yttrandefriheten. De flesta som vill delta i opinionsbildningen har dock inget intresse av anonymitet och det finns relativt enkla tekniska hjälpmedel för att tillkännage sin identitet digitalt.

Jag menar att om man uppträder öppet och i egen person bör det i princip vara olagligt för nätföretagen att censurera och stänga av användare. Därför lägger jag en motion i riksdagen som efterfrågar att det utreds vad som kan göras för att minimera nättjänsternas interventioner i detta avseende, värna yttrandefriheten och säkra en likabehandling av alla medborgare och deras åsikter.