Socialdemokraterna har genom åren suddat ut gränserna mellan staten, socialdemokratiska partiet och civilsamhället på ett sätt som jag menar är att betrakta som korruption. När denna sossarnas världsbild och maktordning ifrågasätts och hotas drar man sig inte för att i desperation med orwellskt nyspråk förvränga sina politiska motståndare, skriver Josef Fransson (SD), riksdagsledamot.

Använder sig Anders Lindberg av orwellskt nyspråk? Frågan hör hemma i samma kategori som ”har påven lustig hatt?” eller ”bajsar björnar i skogen?”. Med tanke på sin position som skrivande politisk chefredaktör på Aftonbladet är Lindberg bland de ledande vad gäller ordförvanskning i svensk debatt.

”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”, lyder det klassiska citatet från boken 1984. Liknande begreppsförvirring är ett av Lindbergs viktigaste verktyg och lika säker på att han tycker sossarnas senaste utspel är rätt och riktigt kan man vara på att han försöker göra gällande att sossarna nog egentligen alltid har tyckt just så.

På senare tid så har ett antal sossar upptäckt en enskild motion som jag skrivit med namnet ”Åtgärder mot institutionaliserad korruption”.  Att det är en enskild motion betyder i korthet att det är mina åsikter som framförs och inte nödvändigtvis partiets.

Motionen innehåller 19 konkreta åtgärdsförslag som jag menar skulle motverka korrupta system i Sverige som primärt socialdemokraterna byggt upp genom årtionden av maktinnehav. Skulle man sammanfatta problembilden som jag för fram med en enda mening skulle det vara ungefär ”Skattemedel ska inte användas för partipolitisk opinionsbildning”.

Motionen är lite spetsigt skriven, det är jag inte sen att tillstå, men åsikterna som sådana har jag inga problem att försvara.

Jag är också tämligen övertygad om att en överväldigande majoritet skattebetalare skulle hålla med i sak om de introducerades för sakers tillstånd, till exempel att sossarnas egna bildningsförbund ABF erhåller knappt en halv miljard varje år via Folkbildningsrådet. Detta är ungefär 2,5 gånger summan som samtliga (!) partier erhåller i partistöd via Sveriges riksdag.

Socialdemokraterna har genom åren suddat ut gränserna mellan staten, socialdemokratiska partiet och civilsamhället på ett sätt som jag menar är att betrakta som korruption.

Anders Lindberg – med bakgrund i Socialdemokraternas partistyrelse – gillar inte min motion. Lindberg tycker inte att det finns några medel som inte helgar målet, fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Därför rycker han utan att blinka ut till försvar för sossarnas grepp om institutionerna och han är inte sen att stämpla mig med just de åsikter jag motionerar för att ändra.

Lindberg skriver om min motion:

”Han vill även ”beivra myndighetsaktivism” och allmänt styra upp alla utnämningar av ambassadörer och myndighetschefer från riksdagen. I klartext ska myndigheter säga det SD vill eller läggas ner.”

Ser ni vad Lindberg gör här? Han vänder alltså mitt ogillande av att myndigheter och institutioner styrs av partipolitiska intressen till att jag vill göra just detta. Att sossarna fjärrstyr samhällets institutioner är i Lindbergs värld normaltillståndet. Den som vill ha partipolitiskt neutrala institutioner sammankopplas med totalitära tendenser.

I min motion slår jag också ett slag för den fria forskningen och akademin, vilken jag menar har blivit djupt politiserad och vilket på sikt kommer att försvaga vår ställning i världen. Ett av förslagen lyder: ”Skapa ett regelverk för de institutioner som fördelar forskningsmedel från det offentliga, där det inte är tillåtet att beakta ovidkommande faktorer som inte har med projekten att göra, så som klimat och genus.”

Det är inte svårt att finna forskare som är innerligt trötta på att behöva forcera in politiska modeord som inte har med deras forskningsfält att göra. Notera väl att jag på intet sätt påstår mig vilja strypa några forskningsmedel till klimatvetenskap. (så kallad genusvetenskap är en annan sak, riktig vetenskap på könsskillnader skapas bäst på institutioner som följer vetenskapliga metoder) När Lindberg skriver om just detta förslag förvanskar han dock orden:

”Stryp forskningsmedel till ”ovidkommande faktorer” som klimat och genus”, vilket betyder något helt annat.

Lindberg skriver vidare:

”I västerlandet brukar vi se fria medier, fri forskning, fritt partiväsende, fritt civilt samhälle, fria universitet, fri folkbildning och självständiga myndigheter som hörnstenar i den liberala demokratin.”

Jag tycker att allt i citatet ovan är eftersträvansvärt, det är liksom hela poängen med min motion. Anders Lindberg håller dock inte med. Med orwellskt nyspråk försvarar han istället sossarnas grepp om institutionerna och där han – i sann Anders Lindberg-anda – frenetiskt anklagar alla andra för sossarnas nedgrävda hundar och garderobsskelett.

Det är med dessa glasögon Lindberg alltid måste läsas, så också denna gång.