Varje lov skickas barn till sina familjers forna hemländer på tvångsresor – några av dem är flickor som könsstympas. En grym tortyr som svenska feminister ignorerar för att hellre prioritera genusdagis och kvotering. I stället för att fortsätta svika invandrarflickor behöver Sverige en nollvision för könsstympningar och göra allt för att även dessa flickor ska få känna längtan och inte fruktan inför sina lov, skriver Jessica Stegrud (SD), EU-parlamentariker.

För de flesta barn i Sverige är skollovet något att se fram emot, något att längta till. Ett välkommet avbrott i studierna och en chans att få umgås med kompisar, åka med familjen till landet, kanske gå i fotbolls- eller simskola.

Att ägna sig åt idrott, friluftsliv, bad och lek. Åka på bilsemester eller till och med en veckas charter utomlands.

För andra barn, många flickor och en del pojkar, i ”det andra Sverige” kan istället skolloven vara något att frukta. De kan istället innebära en tvångsresa betydligt längre bort – tillbaka till familjens forna hemländer. För att gå i koranskola, giftas bort med en äldre släkting eller bli stympad för livet.

Könsstympning är vanligast i ett band av afrikanska länder från Somalia, tvärs över Sahara till Västafrika och man tar via invandring med sig seden till Europa. Sverige är idag det europeiska land som, enligt undersökningar, har flest fall per capita. Och trots att det är olagligt i Sverige så ökar förekomsten och tiotusentals flickor ligger alltjämt i farozonen.

Ett vanligt scenario är att en flicka i lågstadieåldern först får sina ben fastbundna, därefter skärs klitoris bort med ett rakblad och blygdläpparna sys ihop.

Med tanke på omfattning, utveckling och konsekvenser borde detta ses som ett oerhört angeläget ämne och ligga högst upp på alla feministers agendor. Långt före könskvotering till styrelser och genusdagis, ändå är det så tyst. Knäpptyst.

Man sviker de invandrarflickor som utsätts.

Skälen till det tycks vara flera. Ämnet anses ”känsligt”, vilket exempelvis tog sig uttryck nyligen då det skulle tas upp i en artikel i barnsjuksköterskornas tidning Barnbladet, men stoppades av den ansvarige utgivaren. Istället publicerades den i nätpublikationen Kvartal.

Ett annat fenomen som hindrar att frågan lyfts kan illustreras med den svenska professorn Birgitta Esséns uttalande att ”komplikationerna för de vuxna kvinnorna inte är så stora som de framställs”. Ett förminskande och förnedrande uttalande om ett tortyrliknande ingrepp med livslånga konsekvenser.

Än värre är att vårdpersonal inte vågar inkomma med orosanmälningar och att socialsekreterare trots vetskap låtsas som ingenting och avstår från att anmäla, trots att man har skyldighet att göra detta. Skälet: Man är rädd att bli anklagad för att vara rasist. Något som bland annat Sofie Löwenmark, Stiftelsen Doku, gett många exempel på.

Kulturrelativisering och ett rådande identitetspolitiskt narrativ går ut på att västerlänningar ska tona ned sin kritik av sedvänjor i andra länder. Det tar sig ibland uttryck i bisarra jämförelser som när socialantropologen Sara Johnsdotter, verksam vid Malmö universitet, jämför frivillig plastikkirurgi med stympning. ”Vi kan inte hycklande förbjuda könsstympning för icke-européer och samtidigt tillåta samma ingrepp för vita kvinnor”.

Förskräckt kan jag konstatera att identitetsvänstern gärna upprörs över småflickors ”könsstereotypa” val att klä sig i rosa klänning, medan man oberört vänder andra kinden till då flickor i samma ålder stympas.

Kvinnlig könsstympning är förbjudet i Sverige men relativiserandet och benägenheten att inte anmäla de fall man känner till gör lagen tandlös och domarna ytterst sällsynta. Lagen måste skärpas ytterligare så att vi med kraft kan stävja de så kallade semesterresorna och ställa föräldrar och vårdnadshavare till svars.

I grund och botten måste dock attityderna förändras, på flera sätt. Dels måste det betraktas som helt oacceptabelt att det skärs i unga flickors underliv och att vårdpersonal och socialsekreterare inte agerar. Dels måste man jobba med attityderna hos flickornas föräldrar och omgivning. Vetskapen om att det är absolut förbjudet och att överträdelse medför kostsamma konsekvenser måste hamras in.

Det har sedan länge funnits en nollvision om antal döda i trafiken. Det borde vara minst lika självklart med en nollvision om antal barn som åker på tvångsresor till familjernas forna hemländer och flickor som utsätts för könsstympning.

I Sverige, ett av världens mest jämställda länder och med en regering som kallar sig feministisk, finns idag även ”det andra Sverige”. Ett Sverige där unga flickors liv begränsas och där skräcken inför sommarlovet är stor.

Om fem månader är det dags igen. Hur många kommer samhället svika denna gång?