Socialdemokraterna hävdar att de konservativa är ett hot mot demokratin. Detta trots att det i själva verket är Socialdemokraterna som undergräver våra institutioner genom att bland annat öppnat för ändringar i våra yttrandefrihetslagar, skriver Julian Kroon, förbundsordförande Konservativa Förbundet.

I SVTs program ”30 minuter” målade Stefan Löfven upp ett samarbete mellan Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson som ett hot mot demokratin. Ett konservativt block skulle, i statsministerns ord, leda till en situation där det är ”fara å färde för vårt land”. När Anders Holmberg något frågande bad statsministern precisera, lyfte statsministern utvecklingen i Ungern och Polen, där rättsväsendet begränsas, mediernas oberoende inskränks och universiteten politiseras.

Som så ofta väljer Socialdemokraterna att blunda för läget på hemmaplan, för att istället diskutera andra länder. Det hade varit klädsamt om Sveriges statsminister istället uppehöll sig mer vid just det svenska rättsväsendet, de svenska medierna, de svenska universiteten – och kanske framför allt den svenska statsapparaten.

I Polen och Ungern tillsätts domare till författningsdomstolarna efter partibok – i Sverige har vi som bekant ingen författningsdomstol, men domarnämnden och domstolsverket står ändå påtagligt nära regeringen, och finansieras som vilken förvaltningsmyndighet som helst.

I Polen och Ungern politiseras medierna via direkt statlig inblandning. Den svenska journalistkårens sympatier å andra sidan, framstår som så pass extrema att direkt åsiktsrepression knappast kunnat åstadkomma ett tydligare resultat: den norske statsvetaren Jan Erik Grindheim kunde 2019 presentera att ”hela” 10 procent av Sveriges journalister sympatiserar med det konservativa blocket.

Ett högerextremt machtübernahme nalkas inte i Sverige. Bilden som framkommer i en YouGov undersökning från 2017 är istället av medier som, enligt över tusen tillfrågade svenskar, är de mest vänstervridna bland alla de europeiska länder som undersöktes.

Regeringen själva fiskar även i grumliga vatten, och ägnar sig bland annat åt att utreda förutsättningarna för en mer ”ändamålsenlig” tolkning av tryck- och yttrandefriheten.

Gällande universiteten kan statsministern knappast heller hävda en svensk väg tydligt särskild från Ungern och Polen. Den akademiska friheten värderas högt av regeringen – under förutsättning att den utövas ”utifrån den värdegrund som gäller”, att döma av en proposition regeringen lade i mitten av december förra året.

Men vårt lands statsapparat då; den fungerar väl bra, med ett tydligt ansvarsutkrävande och utan lojalitetskonflikter mellan stat och särintressen? Fenomenet Dan Eliasson, eller “sakliga och opartiska” tjänstemannaupprop – som de 261 på Utrikesdepartementet vilka inför förra valet tydligt uttryckte sin vägran att lyda en demokratiskt vald regering med fel “värdegrund” – talar dessvärre emot en sådan syn.

Tyvärr är det svårt att skilja sig från intrycket av att någonting är ruttet i staten Sverige. Det är även svårt att inte lägga skulden på Socialdemokraterna för detta. Vårt land har en närmast unik 1900-talshistoria, där ett parti – Stefan Löfvens – totalt dominerade politiken i ett halvsekel efter den allmänna rösträttens införande. Sveriges nuvarande konstitutionella ordning kom till 1974, efter 38 år av obrutet socialdemokratiskt regeringsinnehav.

Det är varken moderater eller sverigedemokrater som bär det huvudsakliga ansvaret för den rådande svenska statsrättsliga ordningen. Moderaterna har konsekvent drivit på för domstolarnas ökade oberoende och funktion som kontrollmakt gentemot riksdag och regering. Sverigedemokraterna ställer sig, som enda parti i riksdagen, tydligt positiva till fler folkomröstningar, såväl nationellt som lokalt. Båda partierna har föreslagit ett återupprättande av tjänstemannaansvaret. Kristdemokraternas hållning är liknande.

Om demokratin är hotad i Sverige är det uppenbarligen inte framväxten av ett konservativt block som utgör hotet; givet dessa partiers respektive ståndpunkter tycks ett sådant samarbete snarare demokratifrämjande. Det vore passande om Stefan Löfven, som Sveriges statsminister, ändå gav något tecken av att se skillnaden mellan hot mot demokratin, och hot mot socialdemokratin. Den senaste tidens utspel visar på att så inte är fallet.