MEDIEKRÖNIKA De senaste veckorna har Dagens Nyheter i flera artiklar gjort sig till megafon för en kvinna som uppger sig ha blivit utsatt för omotiverat våld och rasistiska tillmälen av ordningsvakter på Gullmarsplan i Stockholm en februarinatt för två och ett halvt år sedan. Men när jag granskar vad DN presenterar som välbelagda fakta visar det sig bara vara en enda persons påståenden som upprepas om och om igen. Det är ett journalistiskt haveri som aldrig borde satts på pränt.

Att en kvinna som blir misshandlad av ordningsvakter och själv döms till fängelse är en bra story förstår vem som helst. Att DN:s definition av kvalitetsjournalistik tydligen innebär att inte syna en bra story i sömmarna – det finns ju då en risk att allt spricker – är kanske inte lika självklart. I brist på oberoende källor som kan bekräfta uppgifterna konstrueras en skenbild där DN får det att låta som att kvinnans berättelse får stöd av diverse ”polisrapporter” samtidigt som DN väljer att utelämna uppgifter som talar emot kvinnans version.

Som händelsen presenteras i DN var kvinnan denna februarinatt 2018 på väg hem från en vän tillsammans med sina två egna barn samt två yngre fosterbarn som var placerade hos henne. De hade varit i Södertälje och kommit med bussen till trafikknytpunkten Gullmarsplan för att byta till tunnelbanan. Klockan var halv fyra på natten när hon med hänvisning till ”civilkurage” väljer att lägga sig i ett ordningsvaktsingripande, varpå hon skall ha blivit misshandlad och insläpad i det så kallade ”trygghetsrummet” – eller ”avräkningsrummet” som det också kallas.

Inne i trygghetsrummet skall en av vakterna flera gånger sagt ”jävla neger, åk hem” eller ord med liknande innebörd till kvinnan.

Två år senare döms kvinnan till en månads fängelse för våld mot tjänsteman eftersom hon bitit en av ordningsvakterna i benet. Hennes egen motanmälan om tjänstefel och hets mot folkgrupp lades däremot ned tämligen omedelbart.

En rättsskandal med vittnen som aldrig kallades och ett åtal som byggde på knappt mer än ett suddigt fotografi? Det är i alla fall vad DN vill ha det till. Men det är inte riktigt så historien ser ut.

Vad hände på Gullmarsplan natten till den 3 februari 2018?

Exakt vad som hände denna februarinatt kan vi i avsaknad av mer bevisning inte veta säkert. Det finns två versioner av händelseförloppet: i den ena biter kvinnan den ena ordningsvakten; i den andra biter hon honom inte, utan istället utsätts hon för övervåld och blir kallad ”jävla neger”.

Den första versionen har stöd av en dokumenterad skada och två samstämmiga vittnesmål. Den andra versionen stöds bara av vad kvinnan själv säger, och tingsrätten bedömde inte hennes vittnesmål som särskilt trovärdigt.

DN gör en stor sak av att den ena ordningsvaktens vittnesmål ändrats från det första förhöret på plats – då han tror att han också blivit biten – till ett senare förhör då han säger att bettet aldrig gick genom byxorna. På ledarplats gör sig DN:s Lisa Magnusson lustig över denna ”motsägelse”, när det egentligen bara handlar om att korrigera en felaktig uppgift.

Jag vet inte om Lisa Magnusson någonsin blivit förhörd av polis i nära anslutning till en våldsam händelse, men det har jag. Det är inte så lätt att reda ut detaljerna i händelseförloppet när man fortfarande känner effekterna av adrenalinpåslaget, och när man hunnit tänka igenom skeendet i lugn och ro kan man ofta ge en bättre bild av vad som hänt. Det är heller knappast baserat enkom på mina egna erfarenheter, utan går igen i många förhör i många förundersökningar. Men det vet man kanske bara om man är van vid kriminaljournalistik istället för ledartyckande.

Samtidigt finns det motsägelser även i kvinnans historia. Ett exempel är att hon till DN säger att hon att tog upp sin telefon för att filma varpå den slogs ur hennes hand. Dottern skall då ha tagit upp sin telefon men i sin tur blivit stoppad – oklart hur – från att filma. I polisförhör uppger hon dock att händelserna skett i omvänd ordning.

Faktum är att detaljerna kvittar. Alla vittnesmål präglas av en viss grad av osäkerhet. Mer intressant är i så fall varför det nu inte finns någon film från händelsen om två av de inblandade uppger att de försökt filma?

”Väl dokumenterade” skador

Ordningsvaktens bitskada på smalbenet dokumenterades på plats av polis, och ja, det är inte världens skarpaste bild, men det går mycket väl att se vad den föreställer. DN gör dock sitt bästa för att misstänkliggöra dokumentationen.

DN: ”Men ingen läkarundersökning gjordes för att understödja att det faktiskt skulle ha rört sig om något bitmärke.”

Nej, och det är helt normalt. Även i brottsfall som rör långt allvarligare saker än detta består skadedokumentationen ofta bara av fotografier, och vad som orsakat en skada är dessutom en fråga för en rättsläkare och inget som skulle framgå vid en vanlig läkarundersökning. Ingen ifrågasätter att kvinnan fick ta emot några batongslag, men det finns förstås ingen läkarundersökning som stödjer att hennes blåmärken skulle vara orsakade av just en batong. Men DN använder två väldigt olika måttstockar när de uttalar sig om de inblandades skador.

DN: ”Två år efter händelsen visar [kvinnan] upp sina skador för DN. Hon har fortfarande ett långt mörkt märke på ena armbågen. En tand är sönder och hon har inte haft råd att laga den. Det gör fortfarande ont i ena knät.”

DN: ”[Kvinnans] skador var desto allvarligare efter händelsen – och dessutom väl dokumenterade. I nio punkter beskrivs i en polisrapport de skador hon fick vid tillfället: höger handled svullen, spricka i höger armbåge, blå och krossade naglar, en lös tand, en blå tand, blåmärken på hela höger ben och båda armarna, bland annat.”

Den ”polisrapport” som hänvisas till är kvinnans egen polisanmälan, och de skador som listas är dem hon själv uppgett.

Och den där tandskadan hon påstår sig ”inte haft råd att laga”. Den finns inte dokumenterad i någon rättshandling, och med tanke på att kvinnan samma år som hon skulle åsamkat sig denna skada hade en taxerad inkomst som översteg 600 000 kronor känns påståendet att hon inte skulle haft råd att laga den inte helt trovärdigt.

DN: ”DN har tagit del av sjukhusjournalen där Frejas skador också beskrivs – och hon har fortfarande synliga märken efter händelsen.”

I förbifarten kommenteras i artikeln att DN tagit del av sjukhusjournalen – ”där [kvinnans] skador också beskrivs”. Det är det. Trots att journalen borde vara den bästa källan till information om vilka skador kvinnan fick. Så låt oss titta på vad journalen säger: lätt svullnad över handleden, ett stort och två små blåmärken på vänster lår, några lösnaglar som ramlat av. Röntgen visade inga skelettskador, så den ”spricka i höger armbåge” hon uppger i sin polisanmälan två dagar senare kan nog inte heller tas för given.

Men DN väljer alltså att istället för att citera sjukhusjournalen, citera uppgifter ur kvinnans egen polisanmälan, som de alltså kallar för ”en polisrapport”.

DN visar också upp bilder av skador som påstås vara tagna av Polisen, men när jag hör av mig till journalisten som skrev artikeln med en undran över varifrån dessa bilder egentligen kommer får jag svaret att de blivit felmärkta. Det skall visst inte stå ”Foto: Polisen” utan ”Foto: privat”. Det är viss skillnad, och återigen visar det sig att all information DN tagit del av tycks komma från ett enda håll: kvinnan själv.

Intressant nog finns det ett antal bilder av kvinnans skador som DN inte väljer att visa, nämligen dem som lämnades in av försvaret som bevisning inför tingsrättsförhandlingen. Dessa bilder visar endast blåmärken på benet och ett märke på armbågen. Varför lämnades det inte in bilder på alla de andra skador kvinnan uppger sig ha fått? DN skriver ju rakt ut att dessa skador är ”väl dokumenterade”.

Kallade någon någon för ”jävla neger”?

DN: ”När de sedan drog in henne i trygghetsrummet berättar [kvinnan] hur en av vakterna om och om igen sade:

– Jävla neger, åk hem!

DN har inte lyckats verifiera [kvinnans] påstående, men det står klart att hon redan till poliserna som kom till platsen samma natt hävdade detta. Även [kvinnans] dotter intygar att [kvinnan] berättade att en av vakterna hade sagt något i stil med ”åk hem till ditt hemland” i samband med att hon släpptes ur trygghetsrummet.”

DN påstår att ”det står klart att hon redan till poliserna som kom till platsen samma natt hävdade detta”. Den enda uppgiften om att hon skulle ha sagt detta till polis på plats kommer från kvinnan själv. Varken förundersökningsprotokollet eller Polisens händelserapport nämner det. Med lite språklig kreativitet – genom att använda ett ”även” när ett ”men” skulle passa bättre – försöker DN antyda att dotterns uppgifter stödjer moderns version, när det om något är tvärtom. Dottern återger bara vad modern skall ha sagt till henne, och nämner ingenting om att modern sagt att hon blivit kallad för ”jävla neger”.

Efter DN:s första publicering träder så plötsligt ett nytt vittne fram. Han tycks egentligen inte ha sett något som inte redan var allmänt känt, men uppger att kvinnan sagt till honom i trygghetsrummet att hon blivit kallad för ”jävla neger”. Enligt detta vittne, som alltså bara sprider andrahandsuppgifter, skall dessa tillmälen därmed uttalats under kvinnans första två minuter i avräkningsrummet, och sedan skall inget mer ha sagts under de återstående nio minuter han var där innan polis kom till platsen och körde ut honom.

Detta vittne som dessutom är grundare till Black Queer Sweden och vars twitterflöde är fullt av upplevda oförrätter gentemot svarta nämner inte med ett ord vad som skett när han sätter sig och twittrar dagen efter händelsen. Till DN förklarar han sin långa tystnad med att han undermedvetet ”blockat” minnet av det, samtidigt som han säger sig minnas händelsen mycket väl.

Polisens händelserapport visar för övrigt att patrullen behövde avvisa en person på platsen som störde deras ingripande. Personen vägrade att uppge personnummer, men ringde sedan 112 för att polisanmäla en av poliserna.

Kritiken mot utredningen och rättsväsendet skjuter bredvid mål

I DN:s första artikel nämns inte mindre än sex gånger att vittnen inte kallats till förhör eller rättegång. I själva verket kunde försvarsadvokaten kallat i princip vilka vittnen som helst, eller begärt att förundersökningen skulle kompletteras, men hon lät bli. Hon uppger till DN att hon inte kallade det enda identifierade vittnet eftersom hon ansåg att det var onödigt. Hon hade räknat med friande dom i alla fall. Nu är detta vittne kallat till den kommande förhandlingen i hovrätten, men det är oklart vad hon skall vittna om då hon enligt egen uppgift endast bevittnade en senare del av skeendet, då det påstådda fallet av våld mot tjänsteman redan hade inträffat.

Att andra tänkbara vittnen, det vill säga olika oidentifierade personer, inte kallades till rättegången behöver inte kommenteras.

När DN skriver om tingsrättsdomen blir det inte bättre. Kritik riktas bland annat mot att domen framställer det som att den ena ordningsvakten bevittnat något som han enligt ljudinspelningen från tingsrättsförhandlingen säger sig inte ha sett, nämligen att den andre ordningsvakten blev biten.

DN: ”Vidare beskrivs i domen hur den vakt som befann sig i närheten vid tillfället ska ha bekräftat att hans kollega blev biten i benet.

Men i inspelningar från förhöret i Södertörns tingsrätt frågar åklagaren om denne vakt faktiskt har sett något bett, varpå svaret blir:

– Jag kunde inte se bettet. Jag var en bit bort så att säga. Men jag hörde ju att han skrek och verkade ha ont också.”

Problemet är att DN vilseleder läsarna om vad det faktiskt står i domen. Efter en redogörelse för hela händelseförloppet enligt den ordningsvakt som blev biten står det att ”Dessa uppgifter har bekräftats av [den andre ordningsvakten]”. Det är en sammanfattande kommentar, och huruvida man sett något direkt eller uppfattat det på annat sätt spelar ganska liten roll. De uppgifter den andre ordningsvakten gett bekräftar den förste ordningsvaktens utsaga till punkt och pricka. Att han varit försiktig med vad han säger förtar inte hans trovärdighet, snarare tvärtom.

En formulering i domen om att ”huden spruckit upp” samtidigt som målsägande uppger att bettet inte gick igenom huden är kanske slarvig, men det är helt ovidkommande. Brottet är detsamma och straffet är detsamma.

DN och ”kvalitetsjournalistik”

DN skriver själva om vad de kallar sitt arbete med ”kvalitetsjournalistik” att ”Det vi publicerar ska vara relevant och bygga på säkra källor. Vid våra granskningar och fördjupningar ska fakta vara dubbelkontrollerat och uppgifter vi publicerar ska vara bekräftade från flera håll.”

Så här ser det ut i den aktuella artikeln: ”DN har dock inte lyckats hitta någon av dessa inspelningar som ska ha gjorts på platsen.”, ”DN har inte lyckats verifiera [kvinnans] påstående” och ”DN har dock inte lyckats få tag på dessa personer.” Istället hänvisas lite luddigt till olika ”polisrapporter” som inte ger något oberoende stöd för den version av händelseförloppet som DN driver.

Till dags dato har DN publicerat fem nyhetsartiklar, två ledartexter och en ”kulturartikel” (egentligen en insändare) baserat helt eller delvis på vad som påstås ha hänt den där februarinatten för två och ett halvt år sedan.

Kanske, om man upprepar ett ogrundat påstående tillräckligt många gånger, blir det sant. Många DN-läsare har nog låtit sig vilseledas.