För inte så länge sedan var Sverige känt som landet där alla var ärliga. Även om det inte längre är så, är tilliten och ärligheten fortfarande ovanligt hög i Sverige, enligt flera undersökningar.

När jag bodde i Danmark på 1980-talet hörde jag en historia som skulle visa hur ärliga svenskar är. Två danska affärsmän träffades och den ene sade till den andre som exempel på svenskars ärlighet:

-Jag glömde kvar en resväska på Centralstationen i Stockholm 1939 och när jag kom dit igen tio år senare stod väskan fortfarande kvar!

-Det var fantastiskt, svarade den andre. Jag glömde en resväska på Centralstationen i Berlin 1939 och när jag kom tillbaka tio år senare fanns inte ens stationen kvar.

Sveriges första politiska tidskrift, som utkom 1755-56, hade namnet ”En ärlig swensk”. Men ärligheten har inte enbart sett som något positivt genom historien. Den ärlige kan också betraktas som godtrogen.

Godtrogen och bakom flötet

Den svenske bonden sågs som ädel, god och ärlig, men också en smula bakom flötet. Den fattige backstusittaren kunde lura den godtrogne bonden så att han fick sig något gott att äta till julen.

I en av de små stugorna på Tån i Åsle bodde en man som likt de andra fattiga på Tån sysslade med lite av varje. Bland annat var han slaktare. En gång hade han slaktat en gris för en bonde. Grisen var stor och fet och det blev mycket fläsk, allt för mycket för bonden, som hade litet hushåll, så han frågade slaktaren om han inte ville köpa en del av fläsket. Jo det kunde slaktaren gärna göra, men han hade inga pengar att betala med. De kom överens om att slaktaren skulle betala ”när han fick råd” och som ”säkerhet för skulden” tog slaktaren med sig en fjärdedel av grisen hem!

Men godtrogenhet kan också ses som något gott. Att myndighetspersoner låter lura sig av människor som medvetet utnyttjar socialsystemet eller när andra tjänstemän väljer att tro på uppenbart vuxna asylsökare som påstår sig vara barn kan förmodligen åtminstone delvis förklaras med att man hellre vill framstå som god än som elak.

Den som vill väl tror sig vara förlåten

Att man också framstår som mer än lovligt dum kan då inte hjälpas. Om man vill väl är vanskötseln förlåten, tror man. Och det känns skönt att medvetet vara godtrogen, åtminstone så länge man är det för andras pengar och inte sina egna.

Jag samlade en tid på bevis för den svenska ärligheten. När jag reste hade jag ögonen med mig och fotograferade företeelser som visade på ärligheten. Jag såg en obemannad bensinmack på landet med en bunt tidningar i ett ställ och där det stod en plåtlåda att lägga pengarna i vid sidan om.

På trappan till affären i Skölvene, mellan Herrljunga och Falköping, såg jag i början av nittiotalet rader med plastpåsar fyllda med varor stå efter stängningsdags. Folk ringde in sina beställningar och handlaren gjorde i ordning kassarna så att folk kunde hämta sin kasse på väg hem från jobbet, då affären stängt.

Häng upp nyckeln så folk ser att du inte är hemma!

Förr var det vanligt förekommande och ännu på nittiotalet hände det också att jag såg att man hängt nyckeln på en spik vid dörren. Var man hemma stod dörren olåst. När man gick hemifrån låste man givetvis stugan, men nyckeln hängdes bredvid. På så vis kunde folk se att ingen var hemma och om någon kom på besök och ville vänta kunde de låsa upp och gå in och sätta sig medan de väntade.

Jag skulle inte rekommendera någon att göra så i dag. Risken för inbrott är nog för stor. Men kanske kan man ännu göra så som den legendariska operasångerskan madame Adelaide Andrejewa von Skilondz (1882-1969) gjorde, enligt en intervju med henne i en dansk tidning. Den ryskfödda sångerskan kom under första världskriget till Sverige och blev boende i en stor våning vid Strandvägen i Stockholm. I intervjun berättar hon att hon alltid hade frimärken hemma, för om hon satt uppe sent en kväll och skrev brev och inte ville klä på sig ytterkläder för att gå ut och posta brevet, brukade hon helt enkelt kasta ut dem från balkongen. Var de bara frankerade kunde man räkna med att någon vänlig och ärlig människa plockade upp dem från gatan och lade dem på närmaste brevlåda.

Det tror jag faktiskt skulle kunna fungera fortfarande, kanske inte överallt, men förmodligen vid Strandvägen. Kommer breven inte fram beror det nog snarare på Postnord än på att ingen brytt sig om att plocka upp dem för att posta dem.

Givetvis fanns också förr tjuvar, rånare, våldtäktsmän och mördare. Men tilliten var större och tillit är en värdefull ingrediens för ett gott samhälle. Kanske är det därför att de försöker upprätthålla tilliten som påfallande många politiker, kriminologer och journalister ideligen påstår att utvecklingen inte alls gått mot mer brott och våld i samhället. De kallar sådant som jag berättat här för mytbildning. Nycklar på en spik vid ytterdörren har jag själv sett, så det är ingen myt, men givetvis är historien om resväskan på Centralen en skröna. Men också uppenbart påhittade historier kan berätta mycket om hur samhället ser ut. Det ärliga Sverige var inte en myt. Dess existens visas bland annat av hur man såg på dem som avvek, de som inte var ärliga. Sveriges störste förbrytare på trettiotalet, Bildsköne Bengtsson, åtalades när han efter många års flykt undan rättvisan äntligen ställdes inför rätta, för brott som knappast någon i dag hade blivit åtalad för. Den första åtalspunkten löd så här:

Bengtsson har natten till den 29 oktober 1932 medelst inbrott i villa å hemmanet Boden i Björboholm, Stora Lundby socken, olovligen tillgripit från målsägaren Maria Almqvist en del saft till ett värde av 50 öre.