KRÖNIKA Medierna håller varandra om ryggen, därför kan svinerierna och sextrakasserierna pågå på en lång rad redaktioner utan att något händer. Det menar Katerina Janouch som ställer en rad öppna frågor till mediechefer om varför de inte gjort något tidigare och varför de, enligt henne, fortfarande är passiva.

Det är flera kvinnor som ryckt ut till den anklagande ”Aftonbladetprofilen” och andra journalisters försvar på kvällstidningarnas egna sidor och i SVT. Aftonbladets publisher Sofia Olsson Olsén, ledarskribenten Lena Mellin och Expressens kulturchef Karin Olsson har samtliga skrivit heta försvarstal för medarbetare som misstänks för övergrepp. Dessa texter påvisar en skriande särbehandling av egna kollegor mot samtliga andra som misstänks för exakt samma typer av sexuella övergrepp. Det görs en enorm skillnad i hur det rapporteras, vilka bilder man publicerar, vilka rubriker man sätter. Man svänger sig med högtravande ord som pressetik, rättsväsende och juridik men hyckleriet är enormt.

Jag efterlyser artiklarna där kvällstidningscheferna genomlyser hur de här frågorna hanteras och vad de faktiskt känt till? Var är intervjuerna med offren till de egna medarbetarna? Varför är det idag stor bild i Expressen på Lasse Kronér om att han polisanmälts, men endast en liten notis om att ytterligare polisanmälan lämnats in mot ”Aftonbladetprofilen”?

Varför behövde inte Lulu Carter tänka på Martin Timells närstående när hon gick ut med vad han hade gjort mot henne, men Cissi Wallin skulle tänka på Aftonbladetprofilens närstående?

Sofia, Lena och Karin. Ni använder er av #metoo för att sälja skvaller om andra, men vägrar städa upp er egen byk. När kommer de självrannsakande artiklarna om svinerierna på era egna redaktioner och ett erkännande om den egna ruttna kvinnosynen som möjliggörs av de egna ledens tystnad? Jag vill se en artikel av en kvällstidningsman som öppet berättar om hur kass kvinnosyn han och hans kollegor har.

Varför har ni inte sökt Aftonbladetprofilen för kommentarer?

Var är artiklarna om hur ni arbetar mot sexism för att skapa en bättre miljö på era redaktioner?

Var är intervjuerna med kvinnor om hur de upplever er arbetsplats?

Var är analyserna hur er egen machokultur har bidragit till att mäktiga mediemän skyddas och man försöker sopa deras ofräscha och kvinnoförnedrande beteende under mattan?

Det är verkligen dags att vi talar lite om mansgriskulturen på kvällstidningarna. För det går ju bra att beskriva andras ”kulturer”, till exempel i vissa politiska partier. Jag har själv som ung tjej jobbat på Expressens redaktion, nattetid, vid den så kallade ”desken”, för några decennier sedan. Det finns inget som tyder på att tongångarna blivit radikalt annorlunda sedan dess. De lagstadgade vilorummen kallas fortfarande ”knullrum” och unga kvinnliga vikarier får finna sig i manliga chefers slirigheter.

Personalfesterna flödar över av alkohol och många blir så pass stupfulla att de går över alla anständighetens gränser. Även frågan om journalister och alkohol och droger är i sammanhanget intressant, den osunda fyllekulturen som självklart spelar in i olämpliga beteenden och som gör att man måste ifrågasätta hur sådant påverkar omdömet när man faktiskt ska arbeta med nyhetsrapportering.

Inga kvinnor klarar sig undan värdering och objektifiering i en osund manskultur. Bröst och stjärt bedöms alltid, liksom hur attraktiv du är. Om den snygga avböjer närmanden blir hon istället omtalad som sur, avvisande och inte särskilt samarbetsvillig. En känd Expressenchef förväntade sig att jag skulle tacka ja till sex. Han var känd för att notoriskt försöka lägra kvinnliga journalister trots att han var gift, men han kom undan med det. Alla män kom undan med allt. Detta är en del av kvällstidningskulturen, man jobbar sent, gör viktiga scoop, är något slags stjärnor. Den tredje statsmakten! Dessa män blev inte rockstjärnor men väl ordvrängare med makten att avgöra vem som blir hyllad och vem som blir hatad.

Det är ett välkänt faktum att lojaliteten journalister emellan är stenhård. Man skyddar de egna. Att kritisera en kollega offentligt är begå ett socialt självmord i branschen.

Det är därför som Sofia, Lena och Karin skriver som de gör. Killarna i gänget måste hållas om ryggen till varje pris. Man vet var matskålen står, och att det kommer fler middagar i Hornstull. För det priset är man redo att sälja ut allt, inklusive den egna trovärdigheten.