Från klass till klan – Politikernas nya hopp?
KRÖNIKA Det finns materiella incitament för politiker att upprätthålla en segregation som möjliggör organiserade röster från invandrargrupperingar. Det menar Markus Allard, medarbetare på Nyheter Idag, poddare och partiledare för Örebropartiet.
Markus Allard är medarbetare på Nyheter Idag och partiledare för Örebropartiet. Örebropartiet är ett kommunalt och regionalt parti som driver sakfrågor som att sänka politikerlöner och införa fri tandvård. Allard driver också en podcast ihop med Malcom Kyeyune. Åsikterna som uttrycks i krönikan är Markus Allards och representerar inte nödvändigtvis Nyheter Idag.
De partier som en gång i tiden växte fram ur de svenska folkrörelserna i syfte att representera de olika klassintressena i Sverige har med tiden förvandlats till att i första hand företräda sig själva.
Det gäller för övrigt samtliga etablerade partier.
De som idag får sina intressen mest tillgodosedda av det politiska etablissemanget, är nog just det politiska etablissemanget.
S och V är inte längre partier av och för arbetare, inte heller är C bonderörelsens parti i parlamentet. Att hävda något sådant är bara tragiskt.
De är alla blott partier av och för sig själva. V är i första hand till för politiker och tjänstemän inom V på samma sätt som M i första hand är till för politiker och tjänstemän inom M.
Partierna är inte längre folkrörelsepartier där kärnan utgörs av gräsrötter, de är elitpartier där kärnan utgörs av det interna skiktet av politiker och tjänstemän – det är dessa som är de ”aktiva” och tyngsta medlemmarna i partiapparaten.
Materiella intressen får inte underskattas. Politiken har blivit politikernas födokrok. Det är avgörande för hur partierna kommer att bete sig och hur politiken kommer att formas.
En partiledare måste inte bytas ut pga ideologiska skiljaktigheter inom partiet, en partiledare måste bytas ut ifall politikerna och tjänstemännen i partiet riskerar att förlora sin brödföda, i formen av partistöd och arvoden som fastställs i relation till antalet röster partiet erhåller.
Nu när den representativa demokratin befinner sig i kris, när väljarnas förtroende för politikerna sjunker i takt med att politikerna inte längre vill eller ens kan tillgodose väljarnas behov, tappar politikerna sina tidigare stabila röstbaser. Det finns inte längre, av förklarliga skäl, några lojala folkrörelser som kan backa sin representanter.
Osäkerheten kring huruvida man som politiker även nästa mandatperiod kommer kunna ”äta sig mätt” på orimligt höga politikerlöner eller partistöd ökar när väljarkåren blir allt mer illojal och villig att byta parti.
Men om det inte längre är möjligt att tala med den lokala fackpampen, för att kunna erhålla samtliga arbetarröster på orten, är inte möjligheterna att erhålla organiserade röster utdöd i Sverige.
Som följd av den förda invandrings- och integrationspolitiken har enklavsamhällen börjat breda ut sig i vårt land. Företrädare för olika grupper, diasporaföreningar, religiösa grupperingar eller till och med klaner, kan erbjuda hundratals, i vissa fall tusentals, röster på en specifik kandidat eller ett visst parti.
Det politikerna kan göra i gengälld är att garantera föreningsbidrag, föra en viss sorts utrikespolitik eller bara se mellan fingrarna på framväxten av parallella domstolssystem.
Det finns således materiella incitament för dagens politiker att hindra att invånare som hålls isolerade från majoritetssamhället assimileras och blir svenskar med allt vad det innebär.
Vissa partier kan nog dra mer nytta av dagens vedervärdiga segregation än andra. Ett parti som M har många politikermunnar att mätta, likaså S, men mindre partier som Mp, L och V där kadermedlemmarna inte behöver mer än cirka fem procent av opinionen för att kunna behålla födokroken skulle förbund med vissa ”grupprepresentanter” kunna upprättas.
Det är inte idéer eller identitetspolitik som gör att V och Mp känner sig manade att utesluta politiker, oftast invandrade sådana, som är kritiska till hedersvåld och islamism och som i vissa fall med Kalasjnikov i hand bekämpat nämnda företeelser.
Det handlar om att se till vilka grupper som kan vara till största gagn för ens fortsatta ställning som politiker, med tillhörande förmåner. När man inte längre kan göra sig relevant för majoriteten av den svenska väljarkåren kan man relativt billigt sluta förbund med invandrargruppers sk ”representanter”.
Det finns alltid något materiellt bakom idén, så även i fallet med denna klientelism.
Därför kommer vissa politiker flirta med islamister och klanherrar.
