”Våldsamma upplopp är inte en motdemonstration. Människors känsla inför hädelse på 2000-talet är en privat känsla. En knappt genomförbar yttrandefrihet är en politisk katastrof i linje med att nazister skulle hota med så mycket våld att Annie Lööf inte skulle kunna genomföra torgmöten” skriver Edward Nordén och Pia Rundkvist, Medborgerlig Samling.

Påsken 2022 kommer att bli ihågkommen som dagar där Sverige – en sekulär liberal demokrati – fick utstå våldsamma upplopp, knappt genomförbar yttrandefrihet och förstörelse av egendom. Allt för att våldsmän reagerade föredömligt dumt när en dansk partiledare för Stram Kurs, Rasmus Paludan, provtryckte svensk förmåga att hantera hån av islam. Polisen har prövats mycket hårt i sin strävan att upprätthålla grundlagen med flera skadade poliser och förstörda fordon.

Yttrandefriheten är en svensk grundlag som säkerställer rätten för varje medborgare att få uttrycka sina åsikter. Oaktat om det gäller personliga känslor, religiösa uttryck, avsky mot religion, ideologiska tankar eller politiska ställningstaganden. Sverige har varit en demokrati i mer än 100 år. Tryckfriheten uppstod för första gången i världen i Sverige år 1766.

Den konstnärliga friheten har successivt prövats genom bland annat Carl Johan de Geers ”Skända flaggan” från 1967, otaliga hårdrocksbands hädelse mot kristendomen och exempelvis Elisabeth Ohlson Wallins ”Ecce homo” i slutet av 90-talet. Genom historien har Copernicus, Darwin och otaliga vetenskapsmän och tänkare drabbats av censur, religiösa dogmatiker, våldsmän och av statens begränsningar.

Yttrandefriheten innebär naturligtvis att man får bränna vilken bok som helst förutsatt att man äger den och beaktar brandrisk. Enskilda böcker har inga rättigheter. Idéer har inga rättigheter. Religioner har inga rättigheter. Alla får kritisera och håna dem. Alternativet vore att man gör ett undantag för att bränna en enskild bok eftersom en del muslimer blir så våldsamma att polisen måste förstärkas. Mer ohållbart än så blir det inte.

Som privatpersoner väljer vi att behandla andra hövligt och att respektera andras tro och åsikter. Men det är inte olagligt att vara respektlös, varken mot en person, åsikt, idé eller religion. Man får förutsätta att de flesta förstår att inget fungerande land kan ha den typen av lagar. Likaledes är det helt omöjligt att förbjuda hädelse.

Att Sverige år 2022 ska behöva inskränka yttrandefriheten utifrån hur mycket våld som enskilda använder är helt och hållet uteslutet. Den liberala idétraditionen påbjuder rättigheter för individen gentemot kollektivet och staten.

Yttrandefriheten är binär, antingen har du den eller så har du den inte. Att börja darra på manschetten och anse att det är provokatören som ska nekas tillstånd, tystas, betala skadestånd eller flyttas på, gör yttrandefrihet inte binär – utan oförutsägbar och godtycklig. Vem ska bestämma vilka som ska få provocera och vilka inte? På vilka grunder?

Det visade sig relativt snart också att en sådan lösning inte löser de underliggande problemen. Paludans plats flyttades från Landskrona till Malmö, men ändå bröt upplopp ut i Landskrona. Det är symptomatiskt för svensk problemlösning och belyser tydligt varför vi hamnat i den här situationen.

Politiker, från vänster till höger, angriper alltför ofta bara symptomen i stället för att ta tag i de underliggande problemen som får växa sig större över tid. I det här fallet, att vi har vuxna i Sverige som inte förstår innebörden av Sveriges yttrandefrihet och inte heller kan behärska sig från att använda våld när de känner sig kränkta. Lägg därtill ett samhälle som uppenbarligen under alldeles för lång tid tafatt sett på utan att sätta ned foten om vad som gäller i Sverige.

Att vara vuxen handlar om att kunna behärska sig. Det kan aldrig vara någon annans fel för att du själv väljer att bruka våld. Ingen tvingas till våldsamt upplopp, stenkastning av polis eller bilbränning på grund av att man känner sig kränkt.

Att så många av våra riksdagspolitiker inte klarar av att hålla dessa principer är bedrövligt. Från samtliga borgerliga partier – för att inte tala om vänsterpartierna – så skriver man öppet om att det är ett missbruk av yttrandefriheten att provocera samt att det är polisens eller Paludans ”fel” att våldsamma upploppsmakare gått bärsärkagång och att han t.o.m. ska bli skadeståndsskyldig för andras våldsamma reaktioner. Förra gången när det blev upplopp av samma skäl gick politiker från S, L, KD, C och M ut och ville stoppa koranbränning genom att neka tillträde.

Detta trots att det alltså är helt lagligt i Sverige att bränna heliga skrifter. Det är skrämmande att politiker som är satta att försvara den rätten är beredda att tumma på densamma endast för att vissa vuxna inte har förmåga att behärska sig och använder våld när de känner sig kränkta.

Varje individ ska ta ansvar för sina egna våldshandlingar. Det är inte polisens, konstnärens, den som formulerar sig klumpigt eller provokatörens ansvar. De som saknar både ryggrad och principer är en del i varför så många på fullt allvar tror att det är mer skändligt att hota med att bränna en religiös bok än att bränna polisbilar.

Så är inte fallet. Våldsamma upplopp är inte en motdemonstration. Människors känsla inför hädelse på 2000-talet är en privat känsla. En knappt genomförbar yttrandefrihet är en politisk katastrof i linje med att nazister skulle hota med så mycket våld att Annie Lööf inte skulle kunna genomföra torgmöten.

Medborgerlig Samling har försvarat dessa demokratiska grundprinciper vid varje tillfälle. Alldeles oaktat vems frihet som inskränks. Till skillnad från övriga borgerliga partier. Sanningen är att många som invandrat från muslimska länder där yttrandefriheten aldrig funnits också har svårt att förstå den.

Dessvärre är det inte mycket bättre ställt hos bekväma svenskar som tror att det är bättre att bara blidka den som hotar med våld i förhoppning om att få lite mindre stryk. Det duger inte. För att Sverige ska förbli en sekulär liberal demokrati där rätten att tycka fritt, tänka högt, tro som man vill garanteras alla och envar är det dags att vi alla sätter ned foten mot våldet och inget annat. Oavsett provokation.