På sociala medier florerar grafer från Maria Robsahm, före detta folkpartistisk ledamot i Europaparlamentet och riksdagskandidat 2006 för Feministiskt Initiativ. De påstås visa på att samhällsutvecklingen i Sverige inte alls går åt fel håll – glädjande om det vore sant. Men hennes senaste alster ett utmärkt exempel på hur man vilseleder med statistik utan att direkt ljuga, skriver Oskar Hagberg.

På Motargument.se skriver hon om en ”kraftig minskning av bilbränderna i storstäderna” och syftar på utvecklingen från 2016. Siffrorna är korrekta. Hon har hämtat dem från MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Men de duger inte för att argumentera för att bilbränder skulle vara ett överdrivet och minskande problem, den bild hon rimligen avser att ge.

Framför allt bortser hon från att Sverige är större än Stockholms, Göteborgs och Malmös kommuner. Genom att kreativt välja startår med särskilt höga värden får hon åren efter att framstå som minskningar.

Jag hämtade också data och gjorde en figur på utryckningar till anlagda bränder i personbilar, det Robsahm menar med ”bilbrand”. Jag tog med alla kommuner och gick så långt bak som det finns data, till 1998. Robsahms tre storstadskommuner syns underst i samma färger som hon använder, så det blir lätt att jämföra. Ser man bara på dessa tre stämmer det att från 2016 till 2018 minskade bilbränderna med hela 47 procent.

Men sedan har jag lagt till övriga Sverige i gråskala. Uppsala har fjärdeplats i landet vad gäller bilbränder, följt av Botkyrka, Södertälje och Västerås. Dessa redovisas separat medan resten av landet samlats i kategorin ”Övriga”. 

Resultatet är tydligt. Antal bilbränder i hela landet har, om än lite böljande, ökat stadigt i nästan tjugo år nu, med ett glädjande fall på 23 procent från 2016 till 2018, men inte ens hälften av den minskning Robsahm slår upp så stort. Vi får hoppas det är ett trendbrott, men det kan ingen veta. Att minskningen ändå blev så stor beror på att 2016 var extremt.

Robsahm analyserar i verkligheten bara en tredjedel (32 procent) av alla bilbränder 2004–2018.

När jag använde sju kommuner fick jag fortfarande inte ens med i närheten av hälften (42 procent). Lärdomen är att gettobildning inte längre bara sker i storstädernas ytterområden. Även till exempel Kristianstad, Borås och Växjö har områden som av polisen listats som utsatta.

Inte någon gång förklarar Robsahm varför det skulle vara relevant att se just på tre storstadskommuner. Bränder i bilar är ju lika allvarligt om det sker på mindre orter.

När hon ifrågasattes för detta la hon på sin Facebooksida ut grafer som visade utvecklingen i hela landet och såg att minskningen från 2016 visserligen var betydligt mindre men ändå var där. Men hon kommenterade fortfarande inte att 2016 var ett extremt år eller varför hon valt en begränsad analys från början. Inte heller får man veta varför dessa nya grafer börjar 2009, också det ett extremt år, som får de följande att se mindre ut.

Bilden hade varit helt annorlunda om hon börjat 1998. För övrigt är över tusen bilbränder om året hela tiotalet alarmerande även om det har minskat något på slutet.

På statistikerlingo kallas hennes förfarande ”data snooping”: Hon väljer olika begränsningar av materialet tills hon finner något som visar det hon vill. Det är inget ansvarsfullt sätt att hantera statistik som berör en omdebatterad och viktig fråga. Hennes påstående är visserligen formellt sant, men hon leder sin publik till en vidare tolkning som inte är sann.

”För övrigt vill jag påpeka att SD är nazister i kostym” står som rubrik till hennes och makens hemsida. Det är naturligtvis här skon klämmer. Hon tror, förmodligen med rätta, att ökande bilbränder är något som spelar SD i händerna.

Men är det något som skapar ett dåligt politiskt klimat så är det att sprida vilseledande uppgifter.

Oavsett vilka lösningar på problem vi förespråkar, så bör vi alla ha högre ambitionsnivå än så här när vi ska beskriva verkligheten. Med Maria Robsahms metoder blir det gamla talesättet sant att man kan bevisa vad som helst med statistik.