Heberlein: Sluta sticka offerkoftor åt kriminella ungdomar

Foto: Nyheter Idag/SVT
  • Söndag 17 Nov 2019 2019-11-17
E-post 5147

När fritidsledare, som i SVT Opinion Live i torsdags, bejakar kriminella ungdomars roll som offer och skyller på ”strukturell rasism”, har det gått snett. Ungdomarna är inte betjänta av vuxna som visar acceptans eller förståelse för kriminellt och destruktivt beteende. De behöver få höra att de kan lyckas, de behöver höra att de kan ta kontrollen och ansvaret över sina egna liv, skriver Ann Heberlein.

Några veckor efter min tjugoettårsdag mötte jag en människa som förändrade min syn på mig själv och mitt liv. Jag var inlagd på en låst avdelning i psykiatrin efter ett självmordsförsök som nästan kostade mig livet.

Efter magpumpning och två dygn på MIVA (medicinsk intensivvårdsavdelning) kördes jag till St Lars, som det stora mentalsjukhuset hette på den tiden. Dagarna förflöt i en dimma av lugnande medicin. Jag sattes på antidepressiva och höga doser ångestdämpande.

Efter några dagar på avdelningen bad en av skötarna mig att följa med henne ut på balkongen. Vi satte oss mittemot varandra, hon tände en cigarett, tog min hand, såg på mig och sade: ”Du är för ung för att hålla på så här. Du kan vända det här. Du behöver inte bli en människa som åker ut och in i psykiatrin resten av livet. Bryt nu. Ta tag i ditt liv.”

Jag kan inte påstå att det var det jag förväntade mig att höra. Kanske ville jag inte ens höra det – men jag kan säga så här nästan trettio år efter att jag behövde höra det. Jag behövde inte fler välmenande människor som lade huvudet på sned och bejakade min smärta och min ångest.

Jag behövde någon som trodde på mig – och, skötaren på balkongen, trodde på mig. Hon trodde på min förmåga att ta itu med mitt liv, att jag hade tillräcklig kraft för att vända den destruktiva bana jag anträtt, hon tillerkände mig ansvar. Hon fick mig att förstå att den enda som kunde rädda mig var jag själv.

Det är synd om många människor. Människor kämpar med trasiga relationer, dysfunktionella barndomar, ångest, kroniska sjukdomar och traumatiska upplevelser. Ytterst få av dem blir kriminella. De allra flesta människor, också de som i någon mening är offer, tar ansvar för sig själva, sina handlingar och sina liv.

Det är inte hjärtlöst att förvänta sig att människor som växt upp under besvärliga omständigheter ska ta ansvar för sina liv. Det är befriande eftersom det innebär att ingen är ödesbestämd. Du behöver inte bli kriminell för att din pappa slår dig. Du kan lyfta dig ur din situation och göra något bra av ditt liv.

Allt detta tänkte jag på i torsdags, när jag debatterade unga och kriminalitet i SVT:s Opinion Live. En man som presenterades som ex-kriminell berättade om sin barndom, som utan tvekan var tragisk. Mourtada Youssef, som han heter, är uppväxt i ett av Malmös utanförskapsområden. Båda hans föräldrar var arbetslösa. Hans mor led av psykisk ohälsa och det var ofta bråk och oro i familjen.

Mourtada tog därför sin tillflykt till ett källarförråd där han sov med sina gymnastikskor som huvudkudde – och så började han ägna sig åt kriminalitet. I Mourtadas föreställningsvärld finns det en rak linje mellan föräldrarnas misslyckande att ge honom den uppväxt han förtjänar och de brott han började ägna sig åt redan som tolvåring. Han hade, menar han, inget val.

När jag ifrågasatte hans resonemang såg han först förvånad ut. Jag tror ärligt talat inte att någon människa, någonsin, frågat honom om hans eget ansvar.

Harmset vräkte han ur sig mängder av fördomar om mig och mitt liv, baserat på det han såg framför sig: En vit kvinna. Eftersom jag är blond, blåögd och vit är mitt liv tipptopp och jag har seglat fram på en räkmacka med en fet silversked i munnen.

Mourtada fick eldunderstöd av en fritidsledare, Nicolas Lunabba, som lät som om han slukar det kommunistiska manifestet till frukost, lunch och middag: ”Att vara priviligierad och vit i Sverige, där vi har problem med strukturerad rasism, och sedan beskylla barn att de har ett val – det är lågt, oansvarigt och leder till en avhumanisering och kriminalisering av barn”, sade denna Lunabba med adress till mig.

Nicolas Lunabba har fruktansvärt fel. Det är inte jag som avhumaniserar människor som har det svårt. Det är han. Lunabba tror nämligen inte att män som Mourtada har förmåga att ta ansvar för sina liv. Han dömer dem till ett evigt utanförskap och tutar i dem lögner om ”strukturell rasism”.

Det är djupt destruktivt och jag tycker att det är skrämmande att människor med en i så grunden inhuman människosyn tillåts arbeta med utsatta barn. Barn som växer upp i destruktiva miljöer, i socioekonomiskt svaga familjer, med föräldrar som misshandlar dem, utnyttjar dem, vansköter dem, behöver inte i första hand ömkan.

De behöver höra att de kan ta kontrollen över sina liv, att de har kraft och förmåga att bli något annat: En människa de kan vara stolta över.

Bli prenumerant

Hej.

Det är många som läser Nyheter Idag, men bara några tusen som prenumererar.

Om du tycker att det vi gör behövs, att det är viktigt med en alternativ röst i Mediesverige, bli prenumerant.

Vass journalistik kostar. Om inte någon är beredd att betala för den kan den försvinna i morgon.

Bli PLUS-medlem

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag