På senare tid har debatten om våldtäkter och vårt rättssystem blivit alltmer högljudd, hårdare och tyvärr helt okänslig för konsekvenserna. Det leder inte framåt, utan bara till att verkliga våldtäktsoffer aldrig får upprättelse, skriver debattören Patricia Pettersson.

För vänsterns debattörer är våldtäkter ett uttryck för en patriarkal struktur eller maktordning. Männen tar sig rätten att med våld utnyttja kvinnors kroppar. I denna radikalfeministiska teori är mannen alltid en förövare medan kvinnan alltid är ett offer. En sådan förenkling och kollektivisering leder till dagens absurditeter, som att allt ovälkommet umgänge anses som sexualbrott, en urspårad #metoo-jakt och till att kvinnligt våld mot män inte kan förekomma – och sker det ändå kallas det för våld mot kvinna.

Läs även: Bard & Widblom: Så blev könskriget blodigt allvar!

Högern under ledning av Alexander Bard och tillhörande mansrörelse intar det rakt motsatta perspektivet. Där är det i stället matriarkatet, eller frånvaron av “det goda matriarkatet”, som är boven i dramat. I stället för de goda matriarkerna har kvinnor vägletts av galna feminister, vilket har förlett många vilsna och psykiskt sköra unga kvinnor till att ge sig på männen i vårt samhälle. ”Tusentals” män sitter enligt Bard i svenska fängelser, oskyldigt dömda för våldtäkt och fördömda av omvärlden.

Högersidans argument och mobilisering är naturligtvis en reaktion på vad som i decennier varit ett ensidigt vänsterperspektiv i dessa frågor, där män i praktiken varit utestängda. Dessvärre har detta inte lett till bättre sans och balans i diskussionen, utan bara till ett allt högre tonläge – en polarisering som båda sidor gärna underblåser.

Enligt BRÅ är sex procent av alla våldtäktsanmälningar ogrundade. Denna uppskattning görs utifrån antalet som läggs ner och avskrivs. En tidigare studie från Stockholms universitet bedömde siffran till sju procent. Problemet som högersidan pekar på finns alltså där, men att det skulle vara så omfattande som Bard påstår stämmer inte. Totalt fälls bara några hundra personer årligen för våldtäkt i Sverige.

Av de ogrundade anmälningarna står psykiskt sjuka kvinnor för en stor andel. En bred majoritet av dessa läggs ner. Självklart är det fruktansvärt att bli falskt anklagad för våldtäkt. Även under utredningstiden blir det ett trauma för den som drabbas. Vi ska inte heller förminska att det förekommer fall där oskyldiga män fälls på falska grunder. I den delen handlar det om att rättssystemet måste hålla på kvaliteten i processen och bevara sin integritet gentemot grupper som skriker högt eller som har direkta ingångar i media.

Att dessa fall visar att vårt rättssystem helt har kapitulerat inför radikalfeminismen stämmer emellertid inte. Det stora problemet är fortfarande att tusentals våldtäktsoffer aldrig får någon upprättelse. Det kan vara åklagare som lägger ner för att de vet att bevisningen inte håller, unga tjejer som inte vågar anmäla för att de är rädda för gärningsmannen eller att offret helt enkelt inte vill gå igenom det som med stor sannolikhet blir en enormt jobbig rättsprocess.

Här har vi ett jättestort problem som är på riktigt och som vi bör hitta vägar framåt för att hantera. Idag är dessa tjejer instängda i minnet av vad som har hänt, i tystnaden från sin omgivning som inte vet hur de ska handskas med dem. De blir offer utan möjlighet till upprättelse.

En anledning till att vi inte kommer framåt med detta är att dagens feminister inte söker någon försoning. De har ingen förlåtelse i sina hjärtan, utan vill ha villkorslös upprättelse i form av kompensation på gruppnivå. Männen som grupp ska tvingas lida på samma sätt som kvinnorna har fått göra. Det finns ett annat ord för det: Hämnd, och det leder aldrig till något gott.

Min högsta önskan är att vi ska kunna prata öppet om våldtäkt och sexualbrott, utan stigmatisering eller fördömanden åt något håll. Däremot vill inte jag heller se fler fall av brinnande hämnd, av oskyldigt anklagade män som tar sina liv eller för den delen offer som upptar hela sitt liv med ”hur ska jag förgöra honom?” Den viktiga och konstruktiva frågan ska snarare vara ”hur går jag vidare från det här, hur ska jag göra för att må bra igen?”

Det krig som vänstern och högern idag för mot varandra, med våldtäktsoffer som slagträ, hör inte hemma i den offentliga debatten, utan i en sandlåda.