Socialdemokraterna drömmer om att skapa ett nytt folkhem men glömmer – eller än värre – ignorerar vikten av kulturell gemenskap och nationsbyggande. Det visar att Socialdemokraterna inte längre förstår sin egen folkhemstanke men i stället prioriterar höga skatter och stor offentlig sektor. En annan väg är möjlig, skriver Ilan Sadé, partiledare för Medborgerlig Samling.

”Det är dags att bygga det nya folkhemmet”, skriver statsminister Stefan Löfven och hans partisekreterare Lena Rådström Baastad i Expressen den 28 juni 2019. Debattartikeln innehåller klassisk socialdemokratisk retorik om att minska inkomst- och förmögenhetsskillnaderna och begreppet ”det starka samhället” dyker upp flera gånger. Man hör ekon från en svunnen tid och nostalgiska tongångar. Kooperativa förbundet, egnahem, folkparker och ATP. Och nu ska man bara anpassa detta till 2020-talet.

Artikeln är ungefär lika relevant för samtiden som Carl Bildts berömda tal 1992 i Rinkeby var för åhörarna där, alldeles innan Birgit Friggebo försökte rädda situationen medelst ”We shall overcome”. Orden från förr finns där i Löfvens och Baastads lilla appell, men vem appelleras av dem? Finns det någon trovärdighet i budskapet?

För om socialdemokratin gillar folkhemsvisionen, har den ett märkligt sätt att visa det på.

Enhetlighet eller det mångkulturella imperiet

Oavsett vad man tycker om den socialdemokratiska politiken vad gäller den offentliga sektorns omfång, beskattning och bidragsgivning, är det uppenbart att en förutsättning för denna modell är ett samhälle präglat av stark kulturell enhetlighet hos det stora flertalet av dess invånare. Folkhemmet skulle vara ett hem åt folket – i ental, inte i flertal. En omfattande välfärdsstat kräver en beredvillighet hos gemene man att göra ekonomiska uppoffringar till förmån för vilken annan invånare som helst.

Det krävs en tillit till gemensamma institutioner som gränsar till det ofattbara. I Sverige har detta underbyggts av den vittgående etniska homogeniteten i landet. Förvisso med regionala variationer, men enhetligheten har varit tillräckligt långt gången för att kunna bära upp folkhemsdrömmen. Det är talande att socialdemokratin i begreppet ”det starka samhället” inte förmår att skilja mellan samhället och det allmänna, det vill säga (välfärds-)staten. Dessa flyter tanke- och begreppsmässigt ihop, vilket bara lär kunna ske i ett samhälle där samhörighet och inre ordning är så självklara att man då och då glömmer bort vad som är stat och vad som är civilsamhälle.

Den enhetliga modellen utgör alltså en förutsättning för folkhemsidén och högskattesamhället. Av det följer dock inte att statsbildningar grundade på kulturell enhetlighet med nödvändighet måste bli socialdemokratiska. Även jag, som motsätter mig den socialdemokratiska statsapparaten, stödjer i grunden den enhetliga modellen som grundval för det politiska styret. Däremot är det korrekt att vända på resonemanget och säga att man inte får någon socialdemokratisk samhällsmodell utan enhetlighet.

Mot enhetligheten står det som jag brukar kalla för det mångkulturella imperiet. Etniskt/kulturellt består ett sådant samhälle av flera grupper, vilka är förhållandevis stora och har sinsemellan särskiljande kulturer. Ordet ”imperium” är inte valt med anledning av statsbildningens storlek, utan det avgörande är styrelseformen. Medan den enhetliga modellen är väl lämpad för att grunda en demokrati, leder verklig mångkultur till ett elitstyre där eliten ofta hör till en viss kulturell grupp. Ofta sker också en skiktning i samhället, så att vi får ett klassamhälle med tydliga etniska/kulturella skiljelinjer. De olika gruppernas intressen måste dock tillgodoses för att borgfred ska råda.

Det som jag här har redovisat är två renodlade ytterligheter. Naturligtvis är det få platser i världen som befinner sig på någon av ytterkanterna, utan man placerar sig ofta någonstans däremellan.

Medborgarförbundet

Det är dags att återvända till Löfvens och Baastads folkhemsartikel. Socialdemokraternas partiledare, tillika Sveriges statsminister, kan för all del fortsätta att upprepa och känna sig hemma i sina trygga, folkhemska slagord, men samhällsförändringar som Socialdemokraterna själva aktivt har understött har gjort folkhemmet till en omöjlighet. Predikan går kanske hem i de egna leden, men förmodligen mer som en nostalgisk återblick – ungefär som när farfar tar fram fotoalbumet.

Verkligheten är en annan i dag än Per Albin Hanssons 1920-tal. Framför oss har vi ett kulturellt segregerat samhälle som obevekligen rör sig mot imperiemodellen. Vid nästa stora lågkonjunktur och den följande ekonomiska krisen i landets kommuner kommer sannolikt inga folkhemsidéer i världen att hjälpa – dessa kommer att kosta för mycket att genomföra, och den arbetande medelklassen kommer inte att vara med på noterna.

Sverige är, och kommer än mer att vara, i behov av en ny samlande vision om det goda, gemensamma samhället. Någonting som ger imperiet en match.

Jag ska här försöka att dra upp linjerna för en ny sådan vision för Sverige, grundad på vissa antaganden om hur saker och ting är och kommer att utvecklas. Jag väljer att kalla visionen för medborgarförbundet. Visionen har tydliga drag av högerliberalism, men är också en vision för gemenskap – för broder- och systerskap – över de kulturella gränserna. Folkhemmet är varken realistiskt eller önskvärt. Medborgarförbundet är en väg framåt, eftersom visionen är grundad i den krassa verkligheten, samtidigt som den innebär ett alternativ till allmän bitterhet, rädsla och uppgivenhet.

Mångkultur och mångkulturalism

Inledningsvis måste vi konstatera att Sverige de facto är mångkulturellt på ett sätt som landet aldrig någonsin tidigare har varit. Under stormaktstiden var Sverige visserligen ett mångkulturellt imperium styrt av en liten svensk elit som till och med torde ha varit i minoritet inom imperiets gränser, men omständigheterna var annorlunda då. Styrelseskicket var inte demokratiskt, de andra folken var kulturellt närstående och militärmaktens brutalitet kunde vara förfärande, inte minst under försvenskningen av Skåne.

Senare har Sverige varit mångkulturellt på grund av regionala kulturskillnader och förekomsten av relativt små minoritetsfolk, såsom samer och finnar. De regionala kulturskillnaderna har dock hållit sig inom ett nordiskt ramverk. I dag har Sverige, liksom många andra västeuropeiska länder, ett antal minoritetsgrupper från ganska avlägsna kulturer, vilka tillsammans utgör en växande andel av befolkningen. Den genomsnittliga utbildningsnivån är ofta låg. Visst sker det assimilering över tid, men antalet invandrare från framförallt Mellanöstern har ökat betydligt snabbare än antalet anslutningar till majoritetskulturen i andra änden, där vi i stället ser en cementering av ett utanförskap som går vidare till nästa generation.

Den så kallade diasporaparadoxen gör sig också gällande. När kulturskillnaderna är stora mellan mottagarlandets befolkningsmajoritet och en viss minoritetsgrupp förblir minoriteten ett tydligt särskiljbart folk under lång tid, vilket attraherar fler invandrare som hör till minoritetsgruppen i fråga, eftersom man gärna söker sig till sina gelikar. Därför uppstår lätt den paradoxala situationen att stora kulturskillnader inte hämmar migration, utan tvärtom kan vara en pådrivande faktor. Detta leder i sin tur lätt till ökade motsättningar, vilka ytterligare kan försvåra naturaliseringen i det nya landet, och så vidare.

Det som jag hittills har redogjort för föranleder några viktiga slutsatser.

Låt oss till att börja med erkänna att en stark, fungerande demokrati bygger på en underliggande kulturell samhörighet – det som vi kallar för nation. Demos bygger i någon mening på ethnos. Alla fungerande demokratier klarar förstås av att hysa minoritetsgrupper och i somliga fall har minoritetsgrupperna varit en stor vinst för både samhälle och stat. Kosmopolitiska miljöer i storstäderna kan lätt bli en källa till stor framgång och dra till sig kompetens från hela världen. Minoritetsfolk kan dock bli till ett problem när de förhållanden som beskrevs ovan är för handen: stora grupper, kulturell avlägsenhet, låg utbildningsnivå och en svag eller obefintlig överbryggande identitet. Har grupperna dessutom svårt att klara sig själva ekonomiskt blir läget allt mer prekärt.

Stoppad invandring men knappast återvandring

Vi måste tala klartext och skilja mellan sak och person. Om man bortser från uppehållstillstånd grundade på högkvalificerade studier eller jobb, måste invandringen från Mellanöstern, västra Asien och Afrika upphöra. Det svenska samhället måste få förutsättningar att på sikt kunna inlemma alla i gemenskapen. Ingen politik i världen kan åstadkomma det om diasporagrupperna bara växer. Det torde i dag vara uppenbart för de flesta att Sverige inte å ena sidan kan ha öppna gränser och å andra sidan bibehålla en stark sammanhållning, som i sin tur underbygger ett verkligt demokratiskt styre. Här har kritiker av den svenska invandringspolitiken, till vilka jag sedan länge har sällat mig, haft alldeles rätt.

Vidare måste vi utgå från att de människor som har kommit hit och fått permanenta uppehållstillstånd och medborgarskap kommer att stanna här. Nattståndna idéer om något slags storskalig, tvångsmässig återvandring bland dessa grupper är bara bländverk. Det kommer inte att ske. Glöm det. Vår statsmakt saknar förmågan att genomföra sådana planer, och finge den en sådan förmåga vore den inte längre en anständig statsmakt. Vad sådana idéer däremot bidrar till är växande missmod hos många invandrare och fara för ökande etniska motsättningar. I denna fråga har en del nationalister på högerkanten alldeles fel.

Med dessa förutsättningar klara, vill jag lansera idén om ett medborgarförbund för 2020 talet och framåt. I detta koncept ingår ett antal delar.

En positiv liberal vision

Ett förbund är ett särdeles starkt och högtidligt avtal. Avtal ingås mellan vuxna, fria och ansvarstagande människor, vilket kan ställas i kontrast till folkhemmet, som med tiden har blivit förknippat med en omhändertagande stat och människor i beroendeställning.

Medborgaren är en bland jämlikar, som har en andel i det gemensamma, ärar sina skyldigheter och känner sina rättigheter. Medborgarförbundet bygger således på liberala insikter om frihetens betydelse, men också på att de andra två slagorden från franska revolutionen – jämlikheten och broderskapet – behövs för att upprätthålla friheten.

Vi behöver sluta förbundet med hänsyn tagen till den realism och i viss mån pessimism som finns i den konservativa idétraditionen när det gäller människans natur. Samtidigt är det hög tid att blicka framåt och formulera en positiv vision för såväl Sverige som för andra västerländska länder vilka dras med snarlika problem. De politiska krafter vilka endast piskar upp och rider på missnöje, bitterhet och nostalgisk längtan till svunna tider är inte förmögna att ena och hela vårt samhälle och göra det framgångsrikt. Missnöjet är helt berättigat, men ett gott samhälle kan inte byggas på missnöje allena.

Utgå till att börja med från att alla, oavsett om det är infödda svenskar, svenskar som har invandrat och invandrare som inte är svenskar, är starka och ansvarstagande människor, vilka både kan stå på egna ben och bidra till gemenskapen. Det svenska samhället behöver, bildlikt talat, få hungern tillbaka – hungern efter en ny, gemensam samhällsmodell som fungerar i vår tid och hungern efter personlig framgång som bidrar till andras framgångar.

Högskattesamhället skapar till slut stagnation och ett beroendeförhållande till stat och kommun, vilket kommer att bli plågsamt tydligt när nästa lågkonjunktur slår till. När det offentliga inte längre kan leverera enligt förväntningarna kommer dessutom hela modellen att ifrågasättas allt mer. Då behövs det alternativa visioner, som värnar gemenskapen, men med en offentlig sektor som begränsar sig till vissa kärnuppgifter som utförs med bravur.

Ett samhälle med lägre skattetryck är inte ett samhälle med mindre personlig välfärd. Vi kan t ex studera de tyskspråkiga länderna, däribland Schweiz, som har ett skattetryck på ca 28,5 procent, vilket är den nivå som Sverige låg på i början av 1960-talet. Schweiz är i dag ett avsevärt rikare land än Sverige, med en stark välfärd som omfattar alla medborgare. Ett lägre skattetryck och mer personligt ansvar har således inte hindrat Schweiz från att excellera inom både tillväxt och välfärd.

Ut med identitetspolitiken och mångkulturalismen

Oavsett personliga egenskaper, såsom kön, sexuell läggning och funktionshinder, är alla medborgare jämlika. Per Albin Hansson sade i sitt folkhemstal att folkhemmet varken hyser styvbarn eller kelgrisar. Medborgarförbundet hyser varken förutbestämda förövare eller ömkansvärda offer. Identitetspolitiken ska systematiskt rökas ut ur det allmännas gemak och korridorer. Ja, hela samhället behöver faktiskt spy upp detta gift, som söndrar, fördummar och degenererar. Jag har föreslagit det förr och jag föreslår det på nytt: Inrätta en likabehandlingskommission som får i uppdrag att systematiskt kartlägga identitetspolitikens utbredning inom den offentliga sektorn och föreslå hur den ska dras upp – med rötterna!

Acceptera att Sverige rent faktiskt är mångkulturellt, men lägg ned den normativa mångkulturalismen. Problemet är att många debattörer och journalister inte förmår skilja mellan dessa ting; mellan mångkultur som beskrivning av sakernas tillstånd och mångkultur som ideologi. Därför kan den som säger sig vara motståndare till mångkultur som politisk idé plötsligt bli beskylld för allt från rasism till etnisk rensning. Likaså kan den som gillar mångkulturella eller kosmopolitiska miljöer anklagas av andra sidan för att stödja nationsupplösning och enklavisering. Det är mångkulturen som ideologi – som normativt projekt – som det är hög tid kasta på historiens skräphög. Mångkultur är inte i sig någonting eftersträvansvärt, som staten på olika sätt ska understödja och odla. Den finns här och är här för att stanna under överskådlig tid, vilket innebär att vi måste stärka vad som förenar, inte ovanifrån förstärka vad som skiljer. Bort med skrivningar i grundlagen och all annan lagstiftning som stödjer mångkulturalism. Bort med alla bidrag till föreningar och projekt som syftar till att konservera och stärka kulturella skillnader mellan infödda och hitresta.

Det betydelsefulla medborgarskapet och den sekulära staten

Gör medborgarskapet till ett starkt, sammanhållande kitt. Detta kan åstadkommas genom att ställa upp kriterier för medborgarskap vilka typiskt sett skapar sammanhållning och välstånd. Att mana fram en medborgarskapspatriotism ur tomma intet, utan någon förankring i kultur och tradition, låter sig nämligen inte göra. Däremot kan man kräva vissa färdigheter och förtjänster för att få vara svensk medborgare, vilket ger institutionen betydelse och kraft.

I vuxen ålder ska medborgarskapet endast kunna förvärvas av den som har varit folkbokförd i Sverige i minst tio år, behärskar svenska språket, försörjer sig själv, under lång tid saknar anmärkningar av betydelse i belastningsregistret och svär en ed. Personer som har begått brott av betydelse och saknar svenskt medborgarskap ska i regel utvisa ur landet i betydligt större utsträckning än i dag.

Genom att höja kraven så drastiskt får även ceremonier vid utdelning av medborgarskapet en verklig mening. Sådana ceremonier bör utvecklas och göras mer högtidliga. Sveriges nationaldag är ett givet tillfälle för att hylla både nya och gamla medborgare och medborgarskap skulle uteslutande kunna delas ut på nationaldagen. Gatorna ska fyllas till bredden av både svenska och regionala flaggor, för att göra detta till en fest för hela landet, så att till exempel vi skåningar och andra med regional identitet är med på vagnen. Häradsdräkter anbefalls och soldater från försvarsmakten får gärna kallas in. Jag skämtar inte; detta är blodigt allvar. Medborgarskapets symbolik och ett närmande mellan medborgarskap och nationell tillhörighet – vilket inte utesluter att en annan nationell tillhörighet finns kvar, eller att nationen inte är identisk från norr till söder – är oerhört viktigt. Vi har att välja mellan ett överbryggande medborgarförbund, där alla upplever sig ha en andel i den större gemenskapen, eller ett allt mer upplöst samhälle i olika grupper, där i stället allehanda Blut-und-Boden-budskap vinner folks gillande.

I medborgarförbundet är staten och religionen inte sammanblandade. Den västerländska samhällsmodellen och de värden som genomsyrar vår rättstradition och stat har givetvis starka kopplingar till kristendomen, och grundkunskaper i denna och dess urkunder är en självklar del av förståelsen av vårt samhälle och dess historia.

Att kristendomen får genomslag i form av vilka dagar som är officiella helger, med mera, är också ett naturligt uttryck av vårt samhälles kultur och karaktär. Statsapparaten ska emellertid inte för den sakens skull ägna sig åt eller aktivt stödja viss förkunnelse. Staten ska inte ska blanda sig i medborgarnas religionsutövning, samtidigt som medborgarna inte kan utkräva särskilda rättigheter från andra eller från staten beroende på deras trostillhörighet. Bidragen till trossamfund bör helt avvecklas.

Bildning, ansträngning och hyllande av framgång

Förkasta det postmoderna vansinnet som har fördärvat vårt utbildningsväsende och sätt åter bildning och fakta i högsätet. Sverige har historiskt varit ett bildningsland. Den folkliga läskunnigheten var tack vare lutheranismen vida utbredd långt innan det fanns ett offentligt skolväsende. Fortsättning följde på samma spår med världsberömda uppfinnare och ingenjörer och en guldålder för de sköna konsterna. Utbildningsväsendets successiva nedgång är ett självskadebeteende av sällan skådat slag som har pågått under mer än ett halvsekel och vars bittra frukter vi nu skördar i form av okunskap, bildningsförakt, kaotiska skolor och allt längre utbildningstid med allt tunnare innehåll.

Ingenting kan vara mer angeläget än att åter få ett utbildningsväsende i världsklass. Frågan hänger naturligtvis även samman med den besvärliga situation som invandringspolitiken har försatt oss i, men i än högre grad är detta en fråga om synen på kunskap och föreställningen att ansträngning och prövning är någonting fult och skadligt. Ett samhälle som inte värdesätter hårt arbete och framgång genom ansträngning är emellertid dömt till nedgång och underkastelse. Ingen välfärdsstat i världen kan hjälpa oss om dess fundament vittrar sönder.

Ett nytt samhällskontrakt

Folkhemmet kan inte bli någon vägledande vision för 2020-talet. Det finns ingen substans bakom Löfvens och Baastads ord, eftersom kombinationen högskattesamhälle, mångkulturalism, identitetspolitik och kravlöshet inte håller över tid. Bristen på alternativa visioner leder oss raka vägen mot det mångkulturella imperiet. Vi behöver således förhandla fram ett nytt samhällskontrakt, som innefattar alla medborgare.

Den vision om ett medborgarförbund som här har presenterats sätter en ära i personligt ansvarstagande och personlig framgång. Medborgares styrka ska vara en källa till glädje och visa vägen, snarare än den besatthet av människors svaghet och misslyckanden som kännetecknar vår samtid. Vi behöver samtidigt erkänna behovet av kulturell, överbryggande gemenskap – det vill säga behovet av nationen som grund för vår liberala demokrati. Vi ska göra nationen mottaglig för nya människor som fötts i andra nationer, vilket dock kommer att ställa höga krav på dem som söker inträde. Vi bör använda medborgarskapet som ett verktyg för att underlätta nationsbygget. Bildning, ansträngning och att bidra till gemenskapen är idealen som ska hyllas i vårt land.

Medborgerlig Samling har för avsikt att vara en kraft som formulerar och bearbetar denna nya, frihetliga vision för ett bättre Sverige. Ett lika sant som slitet talesätt lyder att varje land har en armé, antingen sin egen eller någon annans. Sak samma gäller för idéer. Vi ska inte godta dagens ideologiska spelplan och de alternativ som erbjuds bland de etablerade partierna och tankesmedjorna. Det inte bara går, utan det är till och med nödvändigt, att förena hårda krav och nationell sammanhållning med personlig frihet och tolerans.