”Att borgerligheten i Sverige har varit så förbehållslöst positiv till överstatliga maktstrukturer, samtidigt som den har försvagat nationen genom en ansvarslös invandringspolitik, är och förblir ett gigantiskt misstag. I stället måste vi inse att frihet och nationsbaserade styrelseformer hänger ihop. Centralisering av makt på global nivå är ingenting att eftersträva” skriver Medborgerlig Samlings partiledare Ilan Sadé.

Jag är gammal nog att minnas hur det för ett par årtionden sedan ansågs vara en självklar vänsterhållning att vara kritisk till överstatliga, globala organisationer – må de vara offentliga eller privata. Attac och Reclaim the streets drog runt på gatorna. Naomi Kleins No Logo sålde som smör.

Läs även: Ilan Sadé (MED): Den skadliga woke-kulturen måste krossas

Globalisering var begreppet för dagen och det var framförallt den politiska vänstern som betraktade den som ett problem. Och i de fina salongerna fick aktivisterna medhåll. Inget konstigt alls att misstro EU, se snett på globala finansjättar och uttrycka oro för osunda förhållanden mellan stater och storföretag.
Den breda högern i Sverige och stora delar av Europa var desto mer positiv till den nya frihandeln och de överstatliga institutionerna.

Frågorna som man bråkade om runt millennieskiftet kan delvis kännas igen i dag, men vad som har hänt är att lagen har bytt planhalva med varandra. Vänstern har kommit att omfamna de överstatliga organisationerna, företagsjättarna och de globala eliterna på ett sätt som faktiskt borde väcka visst uppseende. Kritik mot EU, WTO, World Economic Forum mm är numera – enligt den breda vänstern – ett tecken på allt från galenskap och konspirationsteorier till rasism, antisemitism, fascism och vaccinmotstånd.

Dessutom rörs allt detta gärna ihop. Det senaste budet lyder att man inte kan undgå att bli nedsölad av fascism om man tycker att repressalier mot människor som inte har vaccinerat sig mot covid-19 är en dålig idé. Etablerade massmedia och sociala medieplattformar sällar sig till det vänsterliberala laget och pumpar ut budskapet om det omöjliga i att framföra invändningar utan att därmed vara en ondskefull människa eller en hopplöst förtappad själ.

Den nya politiska högern ser däremot en växande klyfta mellan, å ena sidan, globalt orienterade eliter och organisationer och, å andra sidan, de breda folklagren. Mellan ”varsomhelstare” och ”någonstansare”, för att låna ett begreppspar från den brittiske journalisten David Goodhart (”Anywheres” och ”Somewheres”). Samhällseliter har förstås alltid funnits, men vad som nu verkar hända, enligt Goodhart, är att en försvarlig del av över- och medelklassen ser sig som allt mindre förbunden med nationen och allt mer med klassfränder runtom i världen.

Den amerikanske historikern Christopher Lasch skrev också om detta mönster i sin postumt utgivna bok The Revolt of the Elites and the Betrayal of Democracy. När eliterna inte ser sig som förpliktade och lojala gentemot sina respektive folk, utan snarare ser folken som inskränkta främlingar och i stället gaddar ihop sig med varandra, är demokratins saga all.

Den omfattande, historiskt unika folkvandringen från Afrika, Mellanöstern och västra Asien till Europa har gett upphov till en ny höger som vill ha gränser och kulturell samhörighet inom dessa gränser. Naturligtvis tar sig detta ibland uttryck i främlingsfientlighet och oborstade uttalanden. Möjligen är det förklaringen till att många inom vänstern oförmärkt har glidit över till andra planhalvan och förenat sig med dem som tidigare utgjorde hatobjekten: överstatliga organisationer och företagsjättar.

En annan bidragande orsak kan vara den europeiska socialdemokratins långsiktiga nedgång. Socialdemokratin är ju egentligen resultatet av en blandning mellan radikal vänster och en konservativ tro på nationen, men i takt med att rörelsen har försvagats under de senaste årtiondena har vänsterns radikalism och vilja omvälva samhället blivit mer otyglad. I dag handlar det mer om att bryta upp nationalstater, identitetspolitik och att gilla globala strukturer än att – om så bara delvis – värna nationerna. Detta har i sin tur lett till ett skifte i röstningsmönster, där trenden är att klassiska arbetare går till den nya högern och vänstern i stället drar till sig övre medelklass i städerna.

Läs även: Ilan Sadé (MED): Tillbaka till det sanna normalläget

I denna motsättning vill vänstern gärna se sig som försvarare av liberalism och tolerans på global nivå, medan högern utmålas som inskränkt, främlingsfientlig och allmänt bakåtsträvande. Företrädarna för den nya högern tillbakavisar detta med att man står för det som vanligt folk vill ha och att vänstern i själva verket är väldigt auktoritär när det passar den. Den nya högern erkänner samtidigt att den gärna ser en stor statsapparat, om bara politiken är värdekonservativ. Sverigedemokraterna är ett bra exempel på detta. När det gäller skattefrågor är inte skillnaderna mellan lägren särskilt stora – det handlar på det hela taget om småpengar.

Sammanfattningsvis kan vi se en ny politisk konfliktlinje mellan, å ena sidan, globalism och överstatlighet samt, å andra sidan, nationalism och det lokala. Längs denna axel har de politiska lägren helt enkelt bytt plats på senare tid. Den globalistiska sidan har ofta en (påstått) liberal syn i livsstilsfrågor, medan lägret som tror på nationen gärna håller sig med desto mer traditionella synsätt och värderingar. Vidare har frågan om statens omfång och skattetryck delvis fallit i glömska.

Jag menar dock att det finns en viss politisk kombination som har försummats alldeles för länge, nämligen liberalism i förening med ett värnande av det lokala och nationen. Liberal nationalism, om man så vill. Detta innebär att stå upp för behovet av nationell samhörighet och nationellt självstyre, men med en frihetlig politik präglad av liberala värderingar om rätten till privatliv, meritokrati och en mindre statsapparat.

Att borgerligheten i Sverige har varit så förbehållslöst positiv till överstatliga maktstrukturer, samtidigt som den har försvagat nationen genom en ansvarslös invandringspolitik, är och förblir ett gigantiskt misstag. I stället måste vi inse att frihet och nationsbaserade styrelseformer hänger ihop. Centralisering av makt på global nivå är ingenting att eftersträva.

Internationella organisationer och förbund är en viktig del av en fungerande världsordning, men alla ägg måste inte läggas i samma korg. EU:s utveckling från millennieskiftet och framåt har ett lika uppenbart som uttalat mål: att bli en form av statsbildning. Likriktningen och den snabba utökningen av medlemsstaternas lagstiftning pågår ständigt och intar nya, sakpolitiska områden. Unionen har dessutom nu skuldsatt sig genom lånen till coronafonden, med alla medlemsstater som borgensmän. Skulderna kommer att åberopas som skäl för direkta EU-skatter.

Läs även: Ilan Sadé: Folkhemmet är dött – länge leve Medborgarförbundet

Vidare visar införandet av statliga repressalier mot personer som inte räknas som vaccinerade mot covid-19 hur snett den etablerade borgerligheten kan hamna i land efter land. Sedan när blev det en rimlig, borgerlig hållning att stater ska ställa sin tvångsmakt till förfogande för sådant?

Det handlar absolut inte om kritik mot vaccineringen som sådan, utan om den viktiga principen att människor själva ska få bestämma om de ska genomgå medicinska behandlingar. Om den principen kränks, blir följden bland annat den att stora privata intressen inom läkemedelsindustrin plötsligt får statliga tvångsmedel inom armlängds avstånd. Och hör och häpna: Det har faktiskt hänt förr att stater har gjort missbedömningar.

Likväl har det varit den borgerliga oppositionen i riksdagen som har drivit på för att vaccinpassen ska användas i Sverige, med Moderaternas famösa inlägg om vaccinpass vid alla offentliga sammankomster ned till noll (!) deltagare som kronan på verket.

I frågor om hur pandemin ska hanteras politiskt har vi sett hur viktigt det är med en verkligt frihetlig höger, som både kan stå emot vänsterliberalernas förment upplysta despoti och den nya högerns benägenhet att strunta i medborgerliga rättigheter när det anses föreligga ett hot mot gemenskapen.
Vi behöver nu en statsapparat som kan värna och återupprätta tryggheten i det offentliga rummet, men som också värnar den medborgerliga friheten och den personliga integriteten. Insikten att den liberala samhällsordning som så många eftersträvar förverkligas nationellt och lokalt, snarare än överstatligt och globalt, behöver få ett starkt uttryck i politiken.

Den nya höger som nu ställer sig som motpol till vänsterliberal globalism behöver kompletteras med en frihetlig utgåva. Vi kan och bör ha lägre skatter, stå upp för global frihandel och nobba den europeiska union som ska in och rota i snart sagt varje nationell lag och förordning. Vi kan och bör främja kompetens i stället för människors kön eller börd, ha stor tolerans i livsstilsfrågor och vägra låta globala IT-jättar få oligopol på vad som får yttras på nätet. Vi kan och bör åter stärka banden mellan ”varsomhelstare” och ”någonstansare”.

Det är inte någon självmotsägelse att ha frihetliga värderingar och att ställa sig kritisk till centralisering och övernationella maktstrukturer; det är tvärtom allt tydligare att dessa hållningar hänger ihop och stärker varandra.