När Miljöpartiets Karolina Skog på Twitter skriver att hon ”blir kär” i den kvinnliga polisen som knäböjer inför en folkmassa är det en tydlig signal från ett av partierna i Löfvens regering. Gänget bestämmer, polisen måste foga sig. Någon annan än rättstat och riksdag har makten. Det är ett vänsterliberalt narrativ som vi i opposition måste ifrågasätta, skriver Ilan Sadé, partiledare för Medborgerlig Samling.

Vad som är dagens ämne för protester och kampanjer skiftar, men vissa mönster består. Nu har plötsligt en våg av aktiviteter dragit fram i Sverige med anledning av ett fall av polisiärt övervåld i USA, som har lett till våldsamma upplopp där. I USA finns det en tydlig koppling till ett sår på den amerikanska samhällskroppen som aldrig riktigt vill läka, nämligen de svartas ställning i samhället.

Det verkar som att en del vill importera dessa problemformuleringar och konflikter till Sverige.

Märkliga scener utspelar sig plötsligt på gator och torg. I Stockholm omringas en polisbil under en olaglig demonstration, varpå en kvinnlig polis demonstrativt går ned på knä, hållande en liten banderoll med ett av demonstranternas budskap. Därefter blir det allmänt kramkalas.

Den politiska vänstern och vänsterliberaler hyllar poliskvinnan. Karolina Skog, riksdagsledamot, tidigare minister i regeringen Löfven och ekonomisk-politisk talesperson för Miljöpartiet, skriver följande på Twitter: ”Jag ser på filmen med polisen som möter demonstranter genom att gå ner på knä om och om igen och sprängs av känslor. Det jag ser är en rättsstat. Jag blir kär.”

Om vi bortser från det patetiska i dessa rader, framträder ett budskap som jag tror att vi som är i opposition till det svenska maktetablissemanget måste börja förstå och lära oss att hantera. Vi har att göra med en tydlig maktuppvisning.

Den som har makten i ett samhälle har i alla tider visat detta på olika sätt, så att ingen ska ta miste på vem som bestämmer och var skåpet ska stå. Det handlar om att visa upp sin styrka och att skapa missmod och uppgivenhet hos dem som är hugade att välta och ersätta härskaren.

Kungar och drottningar har förstås gjort detta genom historien, men sak samma gäller i vår tidsålder. Numera är det särskilt viktigt att ha makten över det som vi i dag kallar för narrativet – alltså berättelsen om hur vårt samhälle ser ut och vad som egentligen utgör samhällsproblem.

I Sverige är ett vänsterliberalt narrativ med starka identitetspolitiska inslag den ideologiska inriktning som härskar. När en polis knäböjer inför en samling demonstranter utan demonstrationstillstånd, men som vänstern ändå gillar, och dessutom håller fram en av deras skyltar, blir signalen övertydlig: Det är gänget som bestämmer. Polisen måste foga sig.

Strunt samma att vi har en riksdag som väljs av medborgarna för att stifta grundlag och lag, som sedan myndigheterna ska följa lojalt. Det är i själva verket detta som är rättsstaten, säger Karolina Skog. Hon är kär, låter hon meddela. Men vad hon egentligen säger är: ”Ser ni vad som händer? Det är vår sida som har makten. Vi använder er fjantiga lilla grundlag som papper på vårt partikanslis genuscertifierade toaletter. Är ni så dumma att ni trodde att den har någon betydelse?”

Om man både gillar Black Lives Matter-demonstrationerna och hyllar den situation som uppstod med den knäböjande polisen finns det två möjliga förklaringar:

• Antingen menar man att poliskvinnan gjorde rätt för att poliser bör delta i dylika demonstrationer och bära sådana plakat, vilket innebär att man vill ha en partisk poliskår bortom demokratisk kontroll.

• Eller så menar man att poliskvinnan hanterade en potentiell lynchmobb på ett klokt sätt, vilket innebär att man inte har någonting emot att potentiella lynchmobbar får sista ordet.

I båda fallen är det någon annan som har makten än rättsstat och riksdag. Detta vill man ge så mycket legitimitet som möjligt.
”Det jag ser är en rättsstat”, säger Miljöpartiets ekonomisk-politiska talesperson.

”Krig är fred”, skrev George Orwell. Makten vill oftast vända ut och in på begreppen, så att de maktlösa inte ens ska ha orden till sitt förfogande.

Mönstren går igen. ”Intet nytt under solen”, säger Predikaren.