KRÖNIKA Paris, Berlin, Nice, London. Igår kom turen till Stockholm. Det är nu dagen efter och det känns fortfarande högst overkligt att Eiffeltornet i natt släcktes för terrorns offer i Sverige. Men det som hände strax före klockan tre på Drottninggatan en solig fredag när våren just börjar klä träden i blom är ytterst konkret.

Det fanns sprängmedel i lastbilen, säger nya rubriker. Insatsstyrkan har gripit två män. Det är svårt att sortera i flödet av nyheter både från utlandet och från Sverige. En av männen, eller båda, vet inte vilket, ska ha visat sympatier för IS. Vi vet alla vad det betyder. Ensam eller i grupp, det spelar i slutänden ingen roll. Världen är full av dessa tickande bomber, unga och äldre män, ibland även kvinnor, som med robotliknande målmedvetenhet gör allt för att krossa vårt fria, demokratiska samhälle. Det Europa som var mitt när jag var yngre är redan utplånat. Godheten har inget att bjuda emot när våldet tränger in.

Min väninna i Paris ser alltid till att gå på toa innan hon ska åka kommunalt. ”Om det sker ett terrordåd” sa hon. ”Tänk om man sitter fast i metron och inte hunnit kissa”.
Så snabbt anpassar man sig till den nya världsordningen. Bär alltid med dig något att äta, vatten, och kanske ett första hjälpen-kit. Var en scout. Alltid redo. Bli en prepper. Håll koll på nödutgångarna. Undvik folksamlingar.

Jag tänker på dem som inte får ta helg denna vecka, på dem som aldrig mer kommer hem. Raseriet blandas med förtvivlan inombords. Så kort stund vi människor har på jorden och vi skulle kunna ha det så bra. Ändå söker sig den svartaste ondskan in mitt bland oss.

Drottninggatan har blivit en symbol för terrorn i Sverige och är den gata jag nästan alltid går på med viss olustkänsla i kroppen. Den 11 december 2010 befann jag mig i varuhuset PUB med min dotter då vi hörde en dov smäll. Väggen mot Kungsgatan riste till. Jag förstod omedelbart. Det var lördag, sen eftermiddag, och jag var helt säker på att ingen arbetade med någon sprängning där just då.

Självmordsbombaren lyckades den gången bara döda sig själv. Igår släckte en främmande mördare andras liv, men undkom själv levande.

Jag har, precis som så många andra, känt på mig att det inte är en fråga om – utan när. När det ska hända också här. I mitt kära Sverige, som varit mitt trygga hemland i över fyrtio år. Jag är inte alls överraskad, men ändå önskade jag innerst inne att det aldrig skulle hända. Att vår oro skulle visa sig obefogad.

Min exman ringde mig. Det är en lastbil på Drottninggatan som kör ihjäl folk. Jag blev iskall. Han befann sig bara några hundra meter därifrån och fast i avspärrningarna. Samtidigt ringde dottern med gråten i halsen. Mamma, var är du?

Jag hade varit i city bara någon timme tidigare, hade korsat Drottninggatan vid Olof Palmes gata. Jag är okej, älskling, sa jag till henne i telefon fast jag skakade i hela kroppen.

Direkt på eftermiddagen tog jag fram datorn. Medan tårarna rann började jag skriva. Jag gör det enda jag kan, jag sätter igång och skriver. Som alltid när jag är förtvivlad, arg, upprörd. Som alltid när hjärtat nästan stannar i kroppen. När jag har panik. Orden måste ut, trots att de precis tagit slut.

Ovanför vårt hus i innerstan hovrade helikoptrar halva natten. Mina barn är i säkerhet just nu, i detta ögonblick. Vi är många som markerat oss säkra på Facebook, men några kan aldrig mer göra det. Och vad betyder den här ”säkerheten” egentligen? Ingen går längre säker i det nya Europa.

Hela tiden far tankarna runt i huvudet, helvete, helvete, helvete. Jag undrar om man hade kunnat gjort något. Förhindrat. Om polisen fått flera miljarder extra, istället för småpengar och usla villkor, som får halva kåren att vilja kasta in handduken? Ändå gjorde polisen ett strålande jobb när det blev skarpt läge. Ingen skugga över den insatsen. Imponerande. Min respekt för de blåklädda växer.

Det är de kostymklädda jag föraktar. De som borde agerat men som suttit vid sina skrivbord och slängt ur sig en massa floskler. Det har känt till riskerna mycket väl. Allt har stått fullständigt klart. Som svart på vitt, skrivet i eldskrift. Terrorforskare har varnat, de som flytt från krig har varnat. Men nej, politikerna har avfärdat och blundat. Medborgarnas oro har hånats och förlöjligats av både kändisar och medier. Farhågor har viftats bort, man har mest bara velat bjuda på bullar och saft och dela ut armband.

Så har man alltid gjort i Sverige, så ska man väl kunna göra nu med, har man verkat resonera. Trots att erfarna krigskorrespondenter tagit sig för pannan, trots att forskare pekat ut alla farorna och terroristernas hänsynslöshet och brutalitet. Ändå har man mest velat ge dessa personer körkort, jobb, bostäder och bidrag och återgå till sin törnrosasömn i Rosenbad.  Blinda jävla idioter. Ja, jag svär nu. Jag orkar inte tänka på att vårda mitt språk. Tvärtom vill jag använda alla kraftuttryck som står till buds. Om det bara hjälpte.

Människor har blivit brutalt mördade mitt på Drottninggatan. Flera kämpar för sina liv på sjukhus. För många blir livet aldrig vad det varit, för alltid förändrat den 7 april 2017.

Jag minns i somras då jag stod på en gata i Madrid mitt i natten och fick meddelande om terrordådet i Nice. Hur iskall jag blev. Hur huvudet höll på att explodera. Sorgen. Chocken. Jag minns Paris. Bataclan. Flygplatsen i Bryssel.

Läs också: Stor oro för att SD gynnas av attacken: ”Jag orkar inte”

Hjärtat har liksom stannat i kroppen. Två av mina barn är utomlands, ett är och åker skidor i fjällen.
Min son som befinner sig någonstans i södra Europa ringer förtvivlad.
Det är mitt land! De ska aldrig få ta det ifrån mig!
Han gråter, och jag med.
Nej, de ska aldrig få ta vårt land ifrån oss.
Men dessa vårdagar kommer vi alltid att minnas med sorg.

Missa inte fler krönikor från Katerina Janouch! Gilla Nyheter Idag på Facebook om du inte redan gör det.