KRÖNIKA Knappt hann Ingvar Kamprads död annonseras i medier förrän smutskastningen och den politiskt polariserade debatten drog igång. Nu menar Katerina Janouch att ”samhället tycks spåra ur fullständigt” när människor inte kan låta bli att tala illa om en människa som precis gått bort.

Har vuxna människor i Sverige drabbats av något slags kollektivt hjärnsläpp? Har ni inte fått någon vettig uppfostran, utan är mentalt lika illa däran som de stenkastande ungdomsgängen i utanförskapsområdena? De kan i bästa fall försöka skylla på att de saknar fritidsgårdar, men vad skyller ni på, vuxna, troligen bildade individer, varav en del är politiker och arbetar som lärare?

Själv har jag fått lära mig att det finns något som heter hyfs och respekt. En avliden människa sätter man inte igång och smutskastar offentligt. Man skriver inte illasinnat förtal. Man tänker på den dödes familj, släkt och vänner. Även om man anser sig ha negativa kommentarer att komma med så håller man sin mun stängd. Har man inget snällt att säga så ska man inte säga något alls, är en klok devis i sådana sammanhang.

Istället har gårdagen kantats av det ena osmakliga utspelet efter det andra. Knappt nåddes vi av nyheten att IKEA-grundaren Ingvar Kamprad avlidit i en ålder av 91 år, förrän vidrigheterna började sippra ut likt giftiga ångor i våra sociala medier. En av de första var lärarinnan och vänsterpolitikern Barbro Sörman som kröp ut och konstaterade att en död nazist inte var något att sörja. Sedan var det aktivisten Dror Feilers tur, samma ofräscha ord. Och så Ung Vänster, som skyndade att kräva att arvet efter Kamprad skulle tillfalla IKEAS anställda, plus att han minsann var en utsugande kapitalist.

Därpå kände sig så ytterligare en vänsterextremist, Carolina Farraj, nödgad att producera tweets fulla av kränkningar, hat och förakt. Inte helt överraskande, men icke desto sorgligare var att beskåda att de som stod för de grövsta och mest hatiska inläggen var medlemmar i nätverket #jagärhär, som säger sig vilja bidra till ett behagligare och mindre hatiskt samtalsklimat på nätet, samt just arbeta mot ”hat & hot”. Några moderatorer i #jagärhär uppmanade dessutom till att häcklandet av den avlidne Kamprad skulle försvaras. Nätverkets medlemmar instruerades att söka upp kommentarfält för att ge dem som bespottat Kamprad sitt verbala stöd.

Vårt public service-organ Sveriges Television, vars verksamhet vi snart kommer tvingas finansiera via skattsedeln, tyckte att det var läge för en artikel med rubriken ”Nazism och skatteplanering – Kamprads två värsta skandaler”. Jo, man publicerade även flera andra artiklar, men inte skulle den döde slippa skandalerna dagen hans död offentliggjordes. För sådant verkar Jante-Sverige vara: Knappt ska kroppen tillåtas kallna, förrän man påpekar eventuella brister och snedsteg.

Absolut kan man tala om sådant som hände på 40-talet, för det är ju faktiskt en viktig del av svensk samtidshistoria. Media-Sverige var överlag Hitler och kritik mot nazismen kunde ge fängelse, något som bland annat Ture Nerman fick smaka med tre månader bakom galler. Tidningen Aftonbladet hyllade den mustaschprydde och antog en rent antisemitisk hållning, ”samma tankefigurer som i Goebbels diktat”, som Aftonbladets skribent Karin Pettersson själv uttrycker det. Inget vackert förflutet, således. Att Ingvar Kamprad som ung sympatiserade med nazismen är kanske därmed inte så konstigt. Det gjorde även Stefan Löfvens morfar, för att bara nämna ytterligare en känd profil med ett ”brunt” förflutet.

Vart vill jag komma? Kanske bara till det att samhället tycks spårat ur fullständigt. Polarisering i full blom, hysteriska utfall och vilda agendor. Och mitt i allting en sorglig brist på stil, klass och värdighet. En storartad entreprenör som troligen gjort mer för den positiva Sverigebilden än någon annan svensk någonsin, förtjänar bättre än att bli häcklad på detta sätt.

I stället kunde man helt enkelt sagt: Tack Ingvar Kamprad för din skapelse. IKEA är ju inte bara ett möbelvaruhus, det är så mycket mer. Arbetstillfällen, möjligheter, entreprenörsanda, inspiration. Sov gott. Du är en sann folkhemshjälte som nu får vila. Kanske går du på en blomsteräng som enligt din egen företagsfilosofi kunnat ha döpts till Förgätmigej. Så länge vi finns kvar här, är du ihågkommen för alltid.