Regleringen av bostadsmarknaden gör inte att ”alla har råd med en bostad”. Snarare har det blivit tvärtom. Skulle exempelvis mobiltelefonmarknaden regleras på liknande vis skulle telefonmarknaden snart uppvisa samma perversa skevheter och köer som bostadsmarknaden, skriver Johan Varland (MED).

Gång på gång förundras människor över bostadsbristen och över hur dyra bostäder är. Valrörelsen är inget undantag. Nu kombineras denna förundran med besvärjelser från politiker. ”Alla skall ha råd med en egen bostad.” ”Bostad är en rättighet.” Sådär har det låtit i sisådär ett sekel men bostäderna är snarare dyrare och köerna längre.

Vi kan vara glada att politikerna inte utsett fler av de saker vi behöver till ”rättigheter”. När politikerna väl börjat betrakta något som en rättighet släpper de genast lös regleringsivern och planekonomin.

Hade till exempel smartphone varit en rättighet och byggts på samma villkor som våra bostäder så hade varje smartphone sannolikt kostat som en kvm bostad i Stockholms närförorter – 60 000 kronor. Kommunen hade krävt att hälften av telefonerna hyrdes ut istället för att de ägdes och Finansinspektionen hade infört regler som hindrade kreti och pleti att köpa smartphone på avbetalning. En kvot skulle införts för avbetalningarnas maximala storlek i förhållande till telefonköparens inkomst. Hundratusentals svenskar hade fått skjuta upp telefonköpet i flera år – i många fall i bortåt ett decennium.

De hyrda telefonerna skulle inte få kosta över en viss summa vilket skulle innebära att alla människor vore beredda att stå i kö länge för att få hyra en telefon. För att få hyra ut en telefon på begränsad tid skulle det krävas ett godkännande från telefonnämnden. Om äldre hyrda telefoner såldes till sina brukare så skulle politiker harmset fråga hur det påverkade möjligheten att byta telefon nu när allt fler telefoner ägdes istället för hyrdes. Politikerna skulle härvid inte fästa någon som helst avseende vid att de ägda telefonerna bytte händer oftare än de hyrda enär de som kommit över en telefon till reglerad hyra höll fast vid den så knogarna vitnade.

Vi hade haft en lag som portionerade ut sällsynta jordartsmetaller till telefontillverkarna via kommunala beslut baserade på poängsystem för tillverkarnas värdegrund™. En omfattande kommunal byråkrati skulle hantera utportioneringen och en lika omfattande statlig byråkrati skulle sätta käppar i hjulet genom att överklaga de kommunala besluten med hänvisning till de riksintressen vilka skulle lida irreparabel skada om just de aktuella jordartsmetallerna togs i anspråk.

Funktioner som telefonanvändarna knappast prioriterade skulle bli obligatoriska. En hel rad aspekter och egenskaper skulle detaljregleras och yrkesgrupper som konsultade kring respektive regelkomplex skulle poppa upp som svampar ur jorden och bli helt oundgängliga för att kunna ta fram en telefon som godkändes av den lokala telefonnämnden.

Genom att reglerna vore specifikt svenska så skulle ingen meningsfull volym av telefonerna kunna tillverkas med hjälp av motsvarande experter från andra länder. Eftersom flera av reglerna i sin skrivning eller åtminstone i sin tolkning skulle vara lokala skulle de tjugo olika konsultkategoriernas kompetens i vissa fall bara vara helt relevant i den aktuella kommunen.

Bara empatistörda anarkokapitalister hade kunnat komma på den hädiska tanken att smartphones skulle tillverkas hos Foxconn och liknande företag i Sydostasien där medarbetarna tjänar en tiondel av vad den svenska smartphoneanvändaren gör. Nej, telefonerna skulle tillverkas till schyssta villkor. Det går ju inte för sig att någon som är sysselsatt med tillverkningen av något inte själv har råd att köpa det. Att följden skulle bli så dyra smartphones att väldigt många unga människor skulle få vänta till långt upp i 30-årsåldern innan de kunde skaffa sig en egen skulle knappast bekymra politikerna.

Det ymniga och växande regelverket skulle tvinga tillverkarna att huvudsakligen fokusera på att uppfylla regelverket medan telefonanvändarnas egna behov och önskemål skulle prioriteras mycket lågt. Kanske skulle de telefoner som blev resultatet av allt detta knappast ens kännas igen som smartphones av oss arma stackare som lever med telefoner formade av den hänsynslösa kapitalismens rovdrift och kortsiktighet. Men det skulle det vara värt. En telefon är ju för i helvete en RÄTTIGHET!