DEBATT När öststaterna gick med i EU var aldrig massinvandring från Mellanöstern ”part of the deal”, något som ingick. Det är något som framförallt Sverige och migrationsliberala krafter försökt pracka på länder som Polen, Ungern och Tjeckien i efterhand, skriver nationalekonomen John Gustavsson, konservativ debattör och sverigedemokrat.

Minns ni när öststaterna gick med i EU år 2004? Jag var bara 13 år, men jag var redan då politiskt intresserad och jag minns entusiasmen: De nya länderna benämndes av SVT som ”Europas nya stjärnor”, euforin var i det närmaste total, och i den mån det fanns någon oro kring vad expansionen skulle innebära så handlade det om ”social turism” som Göran Persson kallade det.

Så här 15 år senare har tonen tydligt förändrats. Idag talar alla partier (utom SD) om att de östeuropeiska länderna – främst då Ungern och Polen – sviker sitt ansvar och är osolidariska när de vägrar ta emot flyktingar. Även Moderaterna och Kristdemokraterna, två partier som på senare tid velat utmåla sig som restriktiva i invandringspolitiken, talar om att länder som vägrar ta emot flyktingar bör få sina EU-bidrag indragna. Man kan inte bara få alla fördelar, säger man, utan ska man vara med i EU måste man vara med och ”ta ansvar” också.

Min fråga är: När tog de på sig det ansvaret?

Saken är ju den att Östeuropa alltid haft en restriktiv invandringspolitik. De har aldrig varit särskilt förtjusta i muslimer, och mångkultur ser de i allmänhet som en förlegad idé som påminner dem alltför mycket om kommunisttiden (”Proletärer i alla länder, förena eder…”). Detta visste EU – och Sverige – om när vi släppte in dem.

Om Sverige velat hade vi kunnat lägga in veto mot att låta de här länderna ansluta sig till EU, men det gjorde vi inte. Därmed accepterade vi dem som medlemmar trots att de inte delade vår inställning till invandring, islam, aborter och mycket annat. Nu 15 år senare, efter att vi insett att vi inte kan ta emot alla världens flyktingar till vårt land, så agerar vi plötsligt som att de sviker oss när de inte vill dela den börda vi tog på oss när vi bestämde oss för att bli en ”humanitär stormakt”.

När de östeuropeiska länderna sedan påpekar att massinvandring från Mellanöstern inte ingick i det avtal med EU som man skrev under när man gick med, så väljer Sverige och övriga invandringsvänliga länder i EU att citera Darth Vader: ”I’m altering the deal. Pray I don’t alter it any further”.

Faktum är ju att Östeuropa har uppfyllt sina förpliktelser gentemot oss andra: Man har betalat sina medlemsavgifter, och man har överlåtit kontroll till EU över de politiska områden som Lissabonfördraget förordar att man ska överlåta kontroll över. Visserligen finns det legitima argument för att skära ner på utvecklingsstödet till de fattiga länderna i Europa, men att som svenska politiker föreslår dra in bidrag till länder som Ungern för att de vägrar ta ett ansvar de aldrig gått med på att ta och som vi visste redan för 15 år sedan att de inte hade för avsikt att ta vore att etablera en skrämmande föregångare.

Vi EU-skeptiker har länge hävdat att Europas länder är alldeles för olika för att kunna slutas samman i en centraliserad politisk union utan att det leder till problem och konflikter som egentligen inte måste finnas mellan våra länder. EU-vännerna i det politiska etablissemanget har tvärtom naivt trott att när man väl släppt in ett land i EU, så kommer landet att bli som alla oss andra. Det är den politiska motsvarigheten till att gifta sig med en person i hopp om att han/hon kommer förändras.

Att dessutom som Socialdemokraternas toppkandidat Helene Fritzon ta upp alla de pengar som EU gett till Östeuropa genom åren i det här sammanhanget och antyda att de här länderna är otacksamma tyder på att EU:s bidrag alltid var tänkt som ett ”quid pro quo” – du får pengar med den underförstådda överenskommelsen att du ska göra som vi säger i framtiden, oavsett ditt nationella självintresse. Kom som du är, och bli som oss.

Med det sagt är jag ändå glad att de östeuropeiska länderna gick med i EU. När resten av oss glömmer våra värderingar och vår historia är det bra att det finns länder som Polen som kan påminna oss. SVT hade rätt från början: Dessa länder är Europas nya stjärnor.