Ett av budskapen i psykologiprofessorn Jordan Petersons nya bok Beyond Order, 12 New Rules for Life  är att de som anammar ideologier lättare kan dela in världen i gott och ont och också får lättare att sätta sig till doms över andra. Men succén från den första boken kommer knappast att upprepas, skriver Oskar Hagberg, som läst Jordan Petersons nya bok 

2018 blev boken 12 Rules for Life, an Antidote to Chaos en bestseller. Författaren, psykologiprofessorn Jordan Peterson, föreläste inför fullsatta arenor över hela västvärlden. Han ifrågasatte radikalfeminism och allmän vänstervridning med argument hämtade från filosofi, psykoanalys och utvecklingsbiologi.

Bokturnén var kulmen på en karriär som Youtubestjärna som börjat redan 2016. Hängivna fans spred klipp från debatter med titlar som ”Jordan Peterson SMASHES crazy feminist!!!”. Hans motståndare såg honom som Donald Trumps akademiska motsvarighet. Anhängarna såg en vis man som kunde lära dem att ta ansvar, när de hittills bara matats med rättigheter.

Sedan blev det tyst. 2019 sökte han vård för svårartat läkemedelsberoende och har ännu inte hämtat sig helt.

Nu kommer uppföljaren Beyond Order, 12 New Rules for Life (svensk översättning: Bortom ordning: 12 nya livsregler) Det är lite av en upprepning av den förra, men med en slipning i kanterna som gör materialet gott. Succén med förra boken kommer dock knappast att upprepas.

Detta är egentligen tredje försöket att säga samma sak. I Maps of Meaning: The Architecture of Belief från 1999 la han fram sin Jung-influerade kaos-och-ordning-filosofi på ett ganska svårtillgängligt sätt. I 12 Rules for Life hade han tagit intryck av sin popularitet och skrivit en bok riktad till en bredare läsekrets där han betonade nödvändigheten av att göra sig stark för att möta livets krav. I uppföljaren har nu hårdheten tonats ned, men filosofin är densamma.

I sin nya bok förklarar han på tal om socialt samspel:

”Människor håller sig mentalt friska inte bara tack vare att deras psyken håller ihop, utan också eftersom personer i deras omgivning ständigt påminner dem om hur de ska tänka, handla och tala.”

I normkritikens tidevarv är vi inte vana vid att det framhålls som en god egenskap att gruppen bestämmer våra tankar. Den som tycker det är upprörande kan dock jämföra med den förra boken, där tråkningar av nytillkomna i ett arbetslag fick illustrera hur man kunde skapa en produktiv atmosfär och humrars brutala maktkamper lärde läsaren hur hierarkier fungerar.

I den nya boken ligger det alltså lite mer under ytan att vi måste acceptera hela oss själva som sociala varelser, även det som kan förefalla brutalt. Det kan fås under kontroll, men ska inte sopas under mattan. På jungianskt språk kallas det ”att känna sin skugga”. Att man inte ska gömma oönskade saker i dimman, är också en annan av hans regler.

Ett kapitel är fyllt av vacker poesi som ofta citeras i sin helhet. Det kan ställas bredvid den av hans nya livsregler som säger att vi ska överge ideologi. Ideologi är reduktion av verkligheten till en modell med ett fåtal faktorer, skriver han. Den som anammar en ideologi kan dela in världen i onda och goda och sätta sig till doms över den, raka motsatsen till den ödmjukhet man behöver för att överväldigas av konst.

Man behöver väl inte vara särskilt högervriden för att se problemet i att dagens barn lär sig uttrycka åsikter mer än någonsin, medan poesi, klassisk musik och konst är satta på undantag. Det är en god iakttagelse av Peterson, som kommer fram mer i den nya boken, att dagens ideologiserade samhällsklimat gör oss blinda för skönheten.

I samband med lanseringen av den förra boken 12 Rules for Life, fick Peterson med viss rätt höra att han egentligen är okunnig om sina hatobjekt postmodernism och marxism. När han debatterade marxismen med Slavoj Žižek och inte visade sig ha läst mer av Marx än den tidiga pamfletten Kommunistiska manifestet blev det direkt pinsamt. Han verkar inte ha läst originalverk av Foucault eller Derrida, som han ofta kritiserar, utan bara den kritiska Explaining Postmodernism av Stephen Hicks.

Naturligtvis sänkte det hans trovärdighet.

En förklaring kan vara att han redan tyckte sig känna typen, dels från Dostojevskijs och Nietzsches tidiga analyser av radikalism i allmänhet, dels för att universiteten svämmar över av genusteori och postkoloniala studier, som lånar mycket av sin teoretiska grund från postmodernism och marxism men lätt banaliserar dem.

I den bruksideologi som skapas blir verkligheten till enkelriktade maktrelationer, och den mest underordnade har alltid har rätt, alltså just så som Peterson beskriver, men det är alltså en vulgärbild.

Det är därför en lisa att han i den nya boken håller sig till en mer allmän ideologikritik. Det svepande begreppet ”postmodern neomarxism” förekommer inte alls.

Jag har lite svårt för beskrivningarna av boken som en självhjälpsbok. De 12 reglerna är mera inspiration till ett värdigt liv än recept att följa. Peterson utgår vagt från dem i respektive kapitel men rör sig sedan iväg till samma teman han brukar. Noga räknat börjar man som läsare bli lite trött på den här formen. Det vore skönt om inte nästa bok heter ”Ytterligare 12 livsregler”.

Den nye mindre konfliktsökande Peterson kanske fungerar bäst som popularisator av bildningsarvet. Han sätter vanliga läsare på spåret till klassikerna och myterna och ger nycklar till hur de används. Vi blir visare av att veta något om Abraham och Isak, Osiris och Set. Dostojevskijs och Nietzsches insikter om radikalismens natur är en del av vårt kulturarv som vi ignorerar på egen risk. Demokrati kräver bildning.

Ovanpå det skiner hans långa erfarenhet som kliniskt verksam psykolog igenom. Det ger erfarenhetens stadga åt resonemangen som bara de gör boken väl värd att läsa, även om den egentligen inte innehåller några nyheter.

Oskar Hagberg