BLOGG ”Fårskallar ledda i nosring”, skriver Jens Ganman i ett av sina populära cirkeldiagram och syftar på samtliga partiledare utom Jimmie Åkesson som inte var inbjuden till partiledardebatten i Pride. Men kanske är det denna slags politiska BDSM som framför allt Moderaterna går igång på?

”Vad SD sysslar med är kulturkamp. De vet, att ska man omdana ett samhälle i grunden krävs att man tar strid om kulturen, historien och de värderingar som majoriteten uppfattar som normalitet och sunt förnuft”, skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet när hon kommenterar Sverigedemokraternas dokumentär om Socialdemokraternas mörka historia.

Jag brukar framhålla Åsa Linderborg som ett intellektuellt exempel från vänsterkanten, hon förstår vad som händer. Den politiska konfliktytan har sedan länge lämnat frågor om turordningsregler, procentnivåer i A-kassan och andra frågor med siffror hit eller dit. Striden står om den politiska spelplanen, om de grundläggande premisserna.

Arenan för den politiska kampen har sitt epicentrum i medier och kultur. Vem tolkar och sätter ord på vad som sker i samhället? Vilken är spelplanen som politikerna tror de måste förhålla sig till? Vad är normalt och inte normalt?

Den insikten står klar för i praktiken samtliga SD-aktiva. Samma insikt är även självklar på vänsterkanten, de har så att säga ägt den kulturella och mediala sfären, synnerligen tolkningsföreträdet.

Det är inte en tillfällighet att Dagens Nyheter kommer undan med lögner om exempelvis Carema. Ej heller är det en tillfällighet, att när det omtalade äldreboendet drivs i kommunal regi och då drivs så illa att människor dör av felmedicinering, då kommer DN undan med att mörka vilket äldreboende det är. Jag skulle kunna fortsätta med hur många exempel som helst.

Svensk traditionell borgerlighet låter sig förnedras av vänstern. Om och om igen. De saknar självförtroendet att konfrontera meningsmotståndare, därför får också vänstern fritt spelrum att sätta den politiska spelplanen. Denna kritik gäller förstås för samtliga partiledare i Alliansen, men eftersom Moderaterna gör anspråk på ledartröjan i det borgerliga laget är det också dit vi bör rikta våra synpunkter.

Låt oss titta lite närmare på hur den moderata partiledningen egentligen tänker och funderar.

På den borgerliga debattören Thomas Gürs Facebooksida fick jag möjlighet att ställa några frågor till Tobias Billström (M). Han försöker förklara varför Moderaterna först nu skärper sin migrationspolitik och inte gjorde detta redan 2009.

”Det fanns flera skäl till varför tiden inte var mogen 2009. En var att migrations- och integrationsfrågorna helt enkelt inte diskuterades på ett balanserat sätt. Det gjorde att ganska modesta förslag kunde få groteska proportioner i debatten. Jag har flera exempel från min tid som migrationsminister. Det betyder inte att det inte tänktes mycket och Thomas Gür som själv deltog i denna grupp som expert kan berätta att diskussionen ingalunda var hämmad”, förklarar Billström.

När jag ber Billström utveckla bekräftar han mycket riktigt att ”samhällsdebatten var sådan att det var mycket svårt att få gehör för åsikter som avvek från normen – åsiktskorridoren om du så vill”.

På ren svenska lät sig alltså Moderaterna piskas av de tongångar i samhällsdebatten som medier, och indirekt kultursfären, ställer upp. Jag ser ingenting i Billströms resonemang om att det kanske rentav är där som konfliktytan ligger. Tvärtom synes det för mig, som att i Billströms huvud är de kulturella och mediala premisserna en slags naturkraft som han helt enkelt skickligt måste navigera i.

Men hur politiskt skicklig Billström än är kan han aldrig vinna på en spelplan som hans motståndare styr och bestämmer över. Du vinner inte väljarnas förtroende om du samtidigt låter Dagens Nyheter styra dig.

Med det perspektiv, som jag upplever att Billström och resten av den moderata partiledningen har, blir alltså Sverigedemokraterna närmast omöjliga att förstå. I deras ögon torde SD begå en lång rad misstag – ändå växer partiet närmast magiskt. Av exakt samma skäl begriper inte samma partiledning vad Hanif Bali sysslar med och de är garanterat än mer konfunderade över hans omåttliga popularitet.

Men kanske har de ändå lärt sig nu efter alla år av kritik, tänker kanske någon? Svaret är nej. Kvittot på det är partiledardebatten på Pride där varenda borgerlig gräsrot på förhand hade kunnat upplysa Ulf Kristersson att en sådan debatt, ledd av Pride själva, är riggad för att förnedra högerpartier.

Och som de gjorde det. Termer som ”fårskallar ledda i nosring” använder Jens Ganman. Elefanten på scenen vann debatten, resonerar andra. Och för den som inte förstått det, elefanten i plast var ett substitut för SD som alltså inte var inbjudna.

SD kommer fortsätta ta den kulturkamp som resten av svensk höger ens inte vet hur man stavar till. Det betyder också att när SD väl är klara med Socialdemokraterna, DN, svensk ”kulturelit” och andra fiender är det också SD-sfären som håller i piskan. Det kommer vara denna sfär som kommer styra vad som är medialt och kulturellt gångbart.

Och jag är tämligen säker på att Billström och resten av Moderaterna kommer krypa lika förnedrande under SD-piskan som de i dag kryper och förnedras av vänstern.

Men vem vet, kanske är det just vad de går igång på? Kanske var det just därför Kristersson stod där på scenen?

Vi har alla våra böjelser.