För några dagar sedan skrev Dan Korn om ”Sverigebilden”, det vill säga den tavla av konstnären Olof Arborelius som kallas så. Tavlan på Nationalmuseum, som tydligen inte längre visas för allmänheten, är inte den enda. Arborelius målade samma motiv flera gånger. Ett annat exemplar leder oss till en annan Sverigebild, en som Verner von Heidenstam skrev om, den som handlar om skammen för allt svenskt och beundran för allt utländskt.

Engelsbergs bruk, där Arborelius bodde under 35 somrar, köptes 1916 av generalkonsul Axel Ax:son Johnson och blev därmed en del av Johnsons omfattande företagssfär. Efter andra världskrigets slut trodde många att Socialdemokraterna skulle förstatliga svenska storföretag och för att undvika att det skedde omvandlades 1947 Johnsons företag till stiftelser som ger stora bidrag till vetenskaplig forskning och som har bevarat Engelsbergs bruk pietetsfullt. Man har också samlat många av Arborelius konstverk från Engelsberg. På Engelsbergs herrgård hänger därför en mindre skiss med samma motiv och i Johnsons fastighet vid Stureplan i Stockholm hänger en i det närmaste exakt kopia av tavlan på Nationalmuseum.

Stora Träskgatan

Om man ställer sig vid denna Sverigebild och ser ut genom fönstret, ut över Stureplan och Birger Jarlsgatan upp mot Engelbrektsplan, är det en av de exklusivaste gatusträckningarna i Sverige man har för sina ögon. Det är en form av Sverigebild det med. Men på 1890-talet, innan det nuvarande gatunätet drogs fram, låg här ganska ruskiga slumkvarter i bebyggelse huvudsakligen från 1700-talet. Då var det Norrlandsgatan som fortsatte norrut och där Birger Jarlsgatan nu går gjorde den en krök och gick upp i en gata med det talande namnet Stora Träskgatan.

Just i den där kröken, där exklusiva butiker och trendiga barer i dag kantar Birger Jarlsgatan, låg då ett litet träruckel med adressen Norrlandsgatan 62. Där låg en lump- och antikaffär med stort sinne för reklam, som framgår av fotot från 1895 med alla skyltarna på huset. Några år tidigare annonserade affären flitigt i tidningarna under namnet ”Utländska lumpaffären”. 1889 annonserade butiken efter ”Gamla kaskar och rakknifvar (f. v. b. till utlandet)”. Förkortningen betyder alltså ”för vidare befordran”. Eftersom affären köpte in svensk lump, kaskar, rakknivar och vad det nu kunde vara som folk sålde till dem och sedan vidarebefordrade detta till utlandet kunde de erbjuda bättre pris än andra lumphandlare. Så påstod i varje fall reklamen.

Annons för Utländska Lumpaffären i Dagens Nyheter 26 april 1890

Svenskars lynne

Författaren Verner von Heidenstam (1859-1940) skrev i januari 1896 en essä för tidskriften Ord och Bild med titeln Om svenskarnes lynne. ”Ingenting frukta svenskarne så mycket som att bli slagna på fingrarna med själföfverskattning” skriver Heidenstam. Han menar att denna blygsamhet kommer sig av en gammal och hög kultur. Det är den som känner sitt värde som kan tillåta sig ”denna nationela själfironi”. I jämförelse med andra länders nationella skrävel liknar den svenska nationen en gammal världsman som rest överallt och varit med och prövat allt. Det är därför att han vet hur svenskar imponerat på Vatikanen och Versailles, varit i Turkiet hos sultanen och bjudit tyska borgare på ”springbrunnar af vin” som han nu kan stå vid sidan om och låtsas som om han inget alls betyder.

Porträtt av Verner von Heidenstam, Johan Krouthén

Verner von Heidenstam. Målning av Johan Krouthén 1931

Men, varnar Heidenstam, hur vacker en sådan ödmjukhet än är, så leder den till undergång:

Underskattandet af det inhemska har sin skugga och medför ett fördärfligt och löjligt öfverskattande af det främmande. Svenskarne förtiga artigt, att det utland, inför hvilket de så gärna böja sina hufvud är ett Utopia, som endast finns till i deras egen själfkritik.

Ingen grund till skam

Så gör Heidenstam en genomgång av vad Sverige förmår av kultur i form av konst, musik, vetenskap och liknande och kommer fram till att vi inte har någon anledning att skämmas inför utlandet. Engelsmännen har sin Shakespeare, men vi har vår Bellman. Tegner smäller lika högt, om inte högre än Goethe. Bara på ett område har vi anledning att skämmas och det är på filosofins. Några djupa, stora tänkare har vi aldrig haft, bara tråkiga tjänstemän. Men ändå värdesätter vi det utländska mer än det svenska:

På Norrlandsgatan flammar om aftnarna en präktig transparang med den odödliga påskriften ”Utländska lumpaffären”. Man liksom tycker sig känna, hur mycket härligare de utländska lumporna måste vara än de föraktliga svenska. Samma transparang borde sättas ytterst på hamnpiren i Malmö för att säga den landstigande främlingen, hvart han kommit. 

Heidenstam hade alltså missuppfattat vad affären ”Utländska lumpaffären” gick ut på. Han trodde att de sålde utländsk lump till svenskar, som älskade vad skräp som helst, bara det var utländskt. Men det var alltså tvärt om.

Annons för Utländska Lumpaffären i Socialdemokraten 2 augusti 1890

Beundran för det utländska och underskattning av det egna är inte något enbart svenskar ägnar sig åt. George Orwell beskriver samma fenomen i Storbritannien. Man skulle kunna jämföra det med ”kulturell appropriering”, idén om att det skulle vara en form av stöld om vi klär oss i andra folks folkdräkter, dansar deras danser eller smyckar oss med deras smycken. Det går inte att stjäla kultur på det viset, eftersom den ursprunglige ägaren har kvar den samtidigt som andra kan tillägna sig den. Så drivs utvecklingen framåt.

Falsk ödmjukhet

När de första européerna kom till Amerika hade de med sig hästar, vilket de amerikanska indianerna aldrig sett. Men inte hindrade rädsla för kulturell appropriering dem från att själva skaffa sig hästar. Snart använde de både hästar och skjutvapen som de skaffat sig från européer, när de försvarade sig mot dessa européer.

Alla länder, folk och kulturer påverkas av varandra. Om något som kommer från utlandet är bättre än det svenska skaffar vi oss det. Det är inte problemet. Problemet är att vi ofta underskattar det egna så till den milda grad att vi tror att det är mindre värt även då det är bättre än det främmande.

Men den där bilden som Heidenstam målar upp av svensken som en världsvan man som låtsas att han inget är, trots att han vet att han klarat det mesta, har en annan sida också. Den falska ödmjukheten som döljer en pösande självgodhet kan också vara ett problem.

Läs mer av Dan Korn:
En bortplockad Sverigebild
Visst är det synd om Federley!
En roadmovie från Trumpland