Lars Vilks: ”Åsiktskorridoren har ju förändrats väsentligt”

Bild: Detalj ur "Självporträtt med tekopp", Lars Vilks 2018
  • Fredag 24 aug 2018 2018-08-24
E-post 167

INTERVJU Han är en av Sveriges mest kända konstnärer. I ständig hetluft för en bild han tecknade på några minuter 2007. Bilden har hyllats och fördömts och konstnären själv har varit måltavla för ett fullbordat terrordåd. Efter kuppen mot Fotografiska Museet talar Nyheter Idag med Lars Vilks om jihadister som medaktörer, Sverigedemokraternas strategi och den svåra konsten att provocera. 

Ända sedan den tecknades 2007 har Lars Vilks ”Profeten Muhammed som rondellhund” förblivit lika aktuell som kontroversiell. Från början tänkt som en intern provokation mot konstetablissemanget har den för vissa blivit en symbol för yttrandefrihet, medan den av andra anklagats för att kränka muslimer. Två attentat mot Lars Vilks har förhindrats av polis, och terrorattentatet i Köpenhamn 2015 riktade sig i första hand mot ett debattmöte om konst, hädelse och yttrandefrihet där Lars Vilks medverkade.

Lars Vilks själv har fortsatt att provocera både jihadister och mer civiliserade kritiker genom att hävda att allt som sker kring teckningen är en del av det större konstverket. Vilks kallar det för ”processkonst”, en inriktning inom konsten som fokuserar på den skapande processen snarare än det färdiga verket.

Läs även: P3-profilen: ”Alla skämt som stoppats har berört flyktingar, SD eller rasism”

Men där processkonst vanligtvis handlar om en mer traditionell skapelseprocess med okonventionella material som gräs, fett, jäst och kol, eller om ett kollektivt arbete över tid, är Lars Vilks material debattinlägg, terrorhot och attentat, och hans mer eller mindre ofrivilliga medarbetare är allt från sverigedemokrater till terrorister.

Om nu Sverigedemokraterna har blivit en del av ditt konstverk, bland annat med den senaste kuppen, har inte du på samma sätt blivit en del av deras valkampanj?

– (skrattar) Ja det är klart, de gör ju det för sina ändamål. Det är riktigt.

Hur känner du inför det?

– Nej, alltså jag tycker ju det är en del av samtidshistorien. När man väger sådana saker tycker jag att det de gjorde passade mitt projekt väl, eftersom man då kom in i det intressanta sammanhanget där Fotografiska museet var involverat och att man hamnade i den här censursituationen. Det tycker jag är intressant. Så det är konsekvent att säga att mitt konstverk spelar en roll där, och blir en del av samtidshistorien.

Du har sagt att ”jag styr den inte längre, jag låter den fara som den vill”. Betyder det att vem som helst får använda rondellhunden i vilket syfte som helst?

– Ja, alltså jag kan inte göra mycket åt det. Jag kan inte ha någon kontroll över den saken, hur man använder den.

Du kan ju hindra folk från att publicera den. Du har ju upphovsrätt till bilden.

– Ja, fast jag tycker det finns en vinst i att låta den löpa fritt, så får man se var den tar vägen. Det är ju ett material som uppstår. Jag är intresserad av att ge en bild av samtidens sätt att hantera den här situationen och vad man gör av den. Den har ju varit med väldigt länge och den är fortfarande på språng. Det tycker jag är en väldigt viktig del av projektet, att man inte ska försöka bromsa in den.

Foto: Nyheter Idag

Om Sverigedemokraterna nu blir en del av konstverket, blir IS också en del av konstverket på samma sätt?

– Ja, de blir också medaktörer.

Kan du inte som konstnär känna någon slags moralisk tveksamhet inför det?

– Nej, det är ju världen. Det som kommer, det kommer från världen. Det finns ingen anledning att ta en moralisk ståndpunkt till vad som får vara med, utan det som sker det sker ju. Om IS nu ingriper i det här så är de också en del av aktörerna. De kommer ju med sin tolkning och sina aktiviteter. Och det är klart att det blir intressant att få med det här, hur de beter sig.

Men har konsten generellt någon absolut moralisk gräns, att detta får man inte göra i konstens namn?

– Ja, det är ju klart att konsten lyder under samma restriktioner som allting annat. Många tror att bara för att det är konst så gäller inte lagarna längre. Men de gör de. Lagen sätter gränser för vad man får lov att göra.

Men man kan ju fortfarande bryta mot lagen och så är lagbrottet en del av konstverket. Som du själv har gjort med Nimis till exempel. Du har varit inblandad i rättsprocesser och betalat böter. Lagen har ju inte satt stopp för konstverket utan verkar bara inom sin domän.

– Nej, det är riktigt. Det är ju det intrikata i historien, när man överskrider och stöter på lagar. Där är det ändå så att våra lagar är rörliga. När man bryter mot lagar kan det ju vara så att man därigenom också tar fram någonting som innebär att lagar förändras. Det som var förbjudet tidigare kan vara tillåtet idag och tvärtom. Men när man går över den gränsen får man ju ta ett ansvar för det och motivera: varför kan man göra detta, är det rimligt? Och så får man försöka bilda en opinion för att det här är en orimlig tillämpning av lagen, att det finns motiv till att det är här är acceptabelt.

Men om man nu bortser från lagen, finns det i konsten själv någon slags moralisk gräns?

– Ja. Man kan ju säga att det som reglerar detta är ju två saker. Dels är det konstvärlden, sen är det den allmänna inställningen till det. Konstvärlden reglerar ju sådana här saker. Den kan ju säga plus eller minus till saker och ting som görs. Man kan alltså få konstvärlden emot sig av moraliska skäl, att det här passar inte in. Så varje gång det uppstår någonting som är kontroversiellt så blir det ju en intensiv diskussion i konstvärlden. Och det vet ju alla om. Konstnärerna vet ju om att om de går för långt så riskerar de att falla djupt och bli svartlistade. Så det är ju väldigt få saker som är verkligt problematiska.

Anser du att du själv blivit svartlistad i konstvärlden på något sätt?

– Låt oss säga att jag är kontroversiell. Det är ju såhär att om man blir helt svartlistad så får man det väldigt svårt. Det man eftersträvar är att dela upp det så att det finns för och emot. Och jag har ju en sådan position, där jag sakta men säkert arbetar mig upp till att få ett erkännande. Jag har ju kommit en bra bit får jag ju säga.

Du har väl kommit hit genom att arbeta med provokation i ganska hög grad?

– Det kan man ju säga. Å andra sidan vill jag inte säga att jag är så väldigt bra på provokation (skrattar). Provokationer är en svår genre. Du vet ju inte vad det blir av det.

Ja, du har ju sagt att du tecknade rondellhunden för att provocera konstvärlden, att visa dem att vissa saker faktiskt är förbjudna i konstvärlden. Blev du förvånad över den här större uppståndelsen?

– Ja, konstvärldens reaktioner är ju en ganska svag röst. Men när det kommer ut i etern allmänt, då kan det ju bli något annat och då struntar man i stort sett i konsten, då blir det raka budskap och enkla lösningar. Men sen ska man komma ihåg att innan jihadisterna får tag på det här så ska det ju gå rätt många varv för att de ska aktivera sig. Det är ju rätt sällan det blir så. Det finns ju otaliga karikatyrer och satirer mot profeten, och många är ju otroligt grova också. Men det behöver ju inte föranleda att någon bryr sig särskilt mycket. Det ska ju till att provokationen verkligen sätter igång så att det blir en reaktion på en större nivå.

Du berättade i Aftonbladet i augusti 2012 att du haft ett team från Sverigedemokraterna på besök. De var belästa akademiker och ville att du skulle förklara Anna Odells konst för dem, om du minns…

– Jaja, det minns jag mycket väl.

Pratade ni om processkonst?

– Det är möjligt att vi berörde det också. Men det var närmast det att man var intresserad av hur man ska förstå samtidskonst. Anna Odell hade ju ett väldigt kontroversiell projekt då, som av många bemöttes väldigt negativt. Det var en av diskussionerna vi hade, varför gjorde hon det, vad ville hon uppnå. Det var den sortens frågor, och man förde det på en väldigt bra nivå.

Jobbar inte Sverigedemokraterna med en slags processkonst? Jag tänker till exempel på den här berömda tunnelbanereklamen där motdemonstranterna blev aktörer som spred reklamen över hela landet genom media.

– Ja, vi diskuterade det också. Den här gruppen jag mötte var relativt unga herrar som var mycket medvetna om hur man skapar ett slags event. De hade förstått det. I och för sig så fattar väl alla det, men det är svårt, speciellt för de andra partierna, att agera på det sätt som Sverigedemokraterna gör. Och det beror på att partiet är ett outsiderparti. De har inga fasta riktlinjer för hur de ska gå till väga utan man har ganska mycket frihet att pröva olika saker. Och man har ju märkt det att de här provocerande inslagen har ju varit till fördel för partiet. Att skapa en liten skandal betyder inte att man inte vinner väljare, utan tvärt om har det visat sig att man lyckas väldigt väl med det. Det är en strategi man har tillägnat sig.

Lars Vilks vill dock inte sträcka sig så långt som att säga att Sverigedemokraterna ägnar sig åt processkonst.

– De skapar ju inte konst, de har ju ett syfte med det som är politiskt. Generellt i konsten vill man ju uppnå det här med att, ja, hur ser det ut, vad är rimligt, vad är inte rimligt, vad är acceptabelt, vad är inte acceptabelt, ur en generell synpunkt. Men här är det en funktionell aspekt man är ute efter. Man vill ju gå framåt med partiet, det är ju det man är ute efter, det är ju ganska klart.

Men det finns väl samtidigt inriktningar inom konsten som också arbetar politiskt?

– Ja, det är riktigt. Det är en väldigt stark tendens inom konsten idag att man arbetar politiskt. Men det man ofta missar är att den mesta konsten är inte direkt aktivistisk. Går man på en större utställning så ser man att det är väldigt svårt att begripa vad man håller på med. Man bäddar in de här sociala kontexterna i svåråtkomliga installationer, videor, text och annat, så att de inte fungerar särskilt bra politiskt. Och konstvärlden är inte särskilt förtjust i raka budskap. Man måste förstå det, att den konstnär som går ut och vill något direkt, de får inte så mycket gehör. Det är inte så vanligt att man har sådana konstnärer. Det blir för enkelspårigt om man är ute efter något bestämt. Konsten ska inte vara enkelspårig, utan den ska vara intrikat. Man ska utvinna flera tolkningar i olika riktningar.

Ställa frågor istället för att ge svar?

– Ja just det. Det har ju varit en del uppmärksammade konstverk där man har klagat på det, att de har haft ganska raka linjer. De har inte haft så stort gehör i själva konstvärlden. De blir för enkla. De blir bra för medierna, för där fattar man vad de går ut på. Men i mer avancerade konstsammanhang blir det svåråtkomligt.

Enligt Lars Vilks är det dock en politisk inriktning som dominerat totalt när konsten är politisk.

– Jag tror det är väldigt viktigt att komma ihåg det här med att konsten är väldigt vänsterinriktad. Det är helt klart, den ligger helt på den sidan. Men som propaganda är den helt usel. Konstnärerna vet ju om att de måste passera konstvärldens godkännande. Och då är det den här apparaten, att det ska vara intrikat och mångtydigt och annat, och då blir det omöjligt att använda den till annat egentligen. De politiker som kritiserar samtidskonsten får komma ihåg att den är inte någon fara för deras del. Propagandavärdet är väldigt litet.

Ser man i konstvärlden på konstnärer som får mycket medial uppmärksamhet, som du, Anna Odell och Makode Linde, att det inte är riktigt fint, att det är vulgärt och populistiskt?

– Ja, en sådan kritik kommer ju ganska omedelbart. Makode Linde har ju en dubbelställning i konstvärlden. Han bjuds ju inte in till de stora sammanhangen. Det är ju inte så att han får representera Sverige på Venedigbiennalen eller så. På en högre nivå tycker man det där är lite för vulgärt. Det där gäller också Anna Odell. Hon har ett ganska enkelt spår, hon är instrumentell. Hon är ute efter något väldigt bestämt. Å andra sidan kan man säga att hon är en one-timer. Hon har egentligen bara gjort en sak i konstsammanhang. Sen har hon ju försvunnit därifrån. Hon gick över till film.

Nu har ju det här projektet pågått i elva år. Tycker du att samhällsklimatet har förändrats under den här tiden, och på vilket sätt?

– Ja. Man är ju lite mer öppen för kritik, det är man ju. Det var ju så hysteriskt från början med ”svag grupp” och sådär. ”Svag grupp” har ju blivit mindre aktuellt som tema i diskussionerna. Därför att man har förstått att det finns väldigt massa krafter som inte alls handlar om svaga grupper. Och att man faktiskt har ett problem. Man har ändå kommit fram till det att man har blandat politik och religion och fått fram väldigt unkna idéer. Och när det ska försvaras på någon slags kulturell basis så fungerar inte det särskilt väl. Idag har man en större öppenhet. Åsiktskorridoren har ju förändrats väsentligt.

Har konstvärlden hängt med i den här utvecklingen?

– Nej, man kan väl inte riktigt säga att den har det. Man har ju väldigt lite islamkritik. En liten strömning kan man kanske tala om, och det beror på att det är många som kommer från den världen, som har den bakgrunden och etniciteten som är kritiska. Det finns ju flera stycken som har varit inne på detta, och det blir ju mer acceptabelt. Men generellt sett så undviker man det. Det som dominerar utställningar idag är temautställningar, och det brukar vara teman som inte berör så specifika frågor, och handlar rätt mycket om saker som dagens nationalism, högervridningen i samhället, mot fascismen och för demokratin, migrationsproblematiken. Allt det här, det har man ju gärna som teman. Sen blir ju utställningarna ofta rätt ogenomträngliga. De flesta verken blir inte så riktade som man kanske får intryck av när man läser tematexter. Så att det är där någonstans vi har konstvärlden. Man skulle aldrig kunna ha en kritisk inställning till islam som tema för en utställning, det går inte för sig. Det är inte möjligt just nu.

Foto: Nyheter Idag

 

 

 

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag