När den treårige syriske pojken Alan Kurdi drunknat och en bild på hans lik publicerades världen så passade det perfekt in i den identitetspolitiska tankemodell som etablerad media tillämpar. Politiker och medier – i en ohelig allians – använde skamlöst bilden för att propagera för gränslös invandringspolitik. Men när två skandinaviska kvinnor halshuggs av muslimska extremister i Marocko stämde inte det in i medias narrativ och då blir rapporteringen därefter – SVT kallade det ”knivskador” – skriver Magnus Hansson.

Jag har sett videon när den danska och norska kvinnan mördas i Marocko. Männen överfaller dem när de ligger och sover i sitt tält. Sedan mördas kvinnorna på ett utdraget och oerhört brutalt sätt. Båda kvinnorna blir halshuggna och huvudena skiljs från kropparna. I videon hörs en av kvinnornas panikfyllda sista skrik medan hon mördas. Deras sista minuter i livet måste ha varit fruktansvärda. Morden var religiöst motiverade. Jag rekommenderar ingen att se videon.

SVT rapporterar att kvinnorna ”hittades med knivskador på sina halsar”. Kvinnorna hittades mördade den 17 december. Så sent som den 24 december fortsätter SVT att upprepa omskrivningen om ”knivskador” i ett inslag i Rapport.

Läs även: Skillnaderna mellan SVT:s rapportering om morden i Trollhättan jämfört med Marocko

I september 2015 drunknade den treårige syriske pojken Alan Kurdi när hans föräldrar flydde över Medelhavet. Bilden på den döda pojken på stranden spreds globalt på några timmar.

Frankrikes president François Hollande sade: ”Om bilden kunde bli viral runt om i världen så måste också insikten om vårt ansvar följa”. Peter Bouckaert, nödhjälpschef vid Human Rights Watch sade: ”Vissa säger att den här bilden är för stötande för att dela eller trycka i tidningarna. Men vad jag tycker är stötande är att drunknade barn sköljs upp på våra stränder, när vi kunde ha gjort mer för att förhindra deras död”.

SVT skrev: ”Bilden på Alan får politikerna att agera”.

Hela händelsen med Alan Kurdi passade naturligtvis perfekt in i den identitetspolitiska tankemodell som tillämpas av medier i allmänhet. Förtryckare-struktur-offer är det rätta, och publiceringen kommer inte möta kritik från någon regering eller myndighet. Var skulden, och ansvaret för detta ska falla är tydligt: Vi – det vill säga det rika Europa befolkat av vita kristna människor och styrt av män har ansvaret. Orsaken är kolonialism, klasskillnader, rasism och förtryck, och detta medför ett kollektivt ansvar som ingen ska våga förneka.

Åsa Romson talade i SVT om att, återigen, ”vi” har skapat ett nytt Auschwitz på Medelhavet. Medierna verkligen frossade i Alan Kurdi.

I SVT fanns hans bild till och med på deras årskrönika 2015. Den döde Alan var utan att överdriva ett helgon i medierna, vars bild inte fick solkas. Sveriges Radios mediekritiska (!) program Medierna skrev ”Trollens kamp för att smutsa ner bilden av Alan” när någon dristade sig att ställa frågan om bilden kunde vara arrangerad, genom att den döde Alan flyttats från några klippor till en sandstrand. Vi såg helt enkelt en underbar samverkan mellan första och tredje statsmakten för att upprätthålla det gällande narrativet.

År 2017 gav Internationella Pressinstitutet i Wien ut handboken ”Reporting on Migration and Minorities: Approach and Guidelines”. Boken säger bland annat:
”Erkänn – för dig själv och din publik – att berättelser om migration och etniska och religiösa minoriteter är komplexa. Försök inte att anpassa rapporteringen till accepterade större narrativ.

Kom ihåg att kontext är viktigt. Rapportera inte bara händelsenyheter och följder, utan även grundläggande orsaker, som sällan har med en persons etnicitet eller religion att göra.”

För det första – jag ser en direkt motsägelse i detta: Anpassa inte rapporteringen till ett större narrativ, men rapportera grundläggande orsaker. Vilka är då grundläggande orsaker, som inte har med etnicitet eller religion att göra? SVT skrev i september 2017: ”Den muslimska folkgruppen Rohingya har bott i delstaten Rakhine i västra Burma i generationer.” Varför är religion och ursprung relevant att rapportera här?

En annan artikel i SVT om Rohingya skriver: ”Vi hörde en stor explosion när Azizul klev på en mina. Jag såg hans två ben sprängas bort, säger Rashida Begum”. Här är det inte frågan om officiella myndighetskällor som uttalar sig om ”skador av en mina på benen”. Fullt anatomiskt detaljerat inklusive namnet på offret.

Vad skiljer mot de mördade kvinnorna i Marocko?

För det andra – Opartisk och konsekvensneutral rapportering behöver inga riktlinjer. Ska rapporteringen följa riktlinjer, upphör den att vara just opartisk och konsekvensneutral. Intressant nog har handboken mött oväntat stort motstånd även från journalister. Jag antar att de flesta journalister trots allt inte gillar att få dikterat hur och vad de ska rapportera om.

Åter till de mördade kvinnorna i Marocko. Vilken president önskar att bilden av det avskurna huvudet ska bli globalt viral, för att insikten om ansvar ska följa? Vem säger att videon på morden inte är stötande, det som är stötande är att unga kvinnor får huvudet avskuret? Eller dröm om att SVT skulle skriva ”Videon på Louisa får politiker att agera”.

Var ska skulden för morden i Marocko då placeras? På en religion, en kultur, en stat, ett folkslag? På oförsiktiga turister eller en ensam galning (14 personer har gripits)? Vilket strukturellt förtryck ligger bakom? Inget stämmer. Det går uppenbart inte att passa in detta i någon identitetspolitisk tankemall. Det stämmer inte med narrativet. Så SVT tar sitt ansvar och rapporterar om ”knivskador” och ”misstänkt terrorhandling”. Så att det blir rätt.

Fler krönikor av Magnus Hansson:

Magnus Hansson: Vänsterpartiet är inget anständigt parti – deras socialism är ren ondska

Magnus Hansson: Hur ska SVT och SR bli trovärdiga hos SD-väljarna?