Det pågår just nu en värmebölja i Europa rapporterar media. Men det som verkligen har fått Europa att koka är inte temperaturen, det är ekonomin. Och den politiska temperaturen lär inte sjunka när höstens och vinterns kyla kommer, menar Robert Mathiasson i veckans krönika.

Det nederländska bondeupproret har spritt sig till Italien, Spanien, Tyskland och flera andra länder. I Nederländerna har många lastbilschaufförer anslutit sig till protesterna och försöken att visa de makthavare som förlorat markkontakten var den verkliga makten finns genom att helt enkelt ta kontroll över vägar och städer.

De sociala protesterna börjar även få politiska konsekvenser. I Italien har EU-bankiren Mario Draghi, som sattes på premiärministerposten för att utföra Bryssels vilja, tvingats lämna in sin avskedsansökan. Det finns helt enkelt inget folkligt mandat bakom den förda politiken.

Läs även: Mathiasson: Revolten mot eko-tyranniet

Även i Storbritannien har premiärminister Boris Johnson tvingats bort. Johnson med sin stora mun och lika stora vilja att någon gång i livet få bosätta sig på 10 Downing Street, visade sig när han väl fick flytta in som premiärminister inte ha mycket mer än ord att komma med. Någon självklar ersättare verkar inte finnas och lika lite finns någon stark utmanare från Labour.

Den brittiska situationen ger en bra bild av den kris för den politiska klassen som råder i väst. Mediokra medelmåttor som visserligen lyssnat på sina pr-byråer, men som inte verkar inse att världen är på väg in i ett helt nytt läge och de gamla dogmerna – sanktionerade av påvedömet i Bryssel och kejsarmakten i Davos – gäller inte längre. Nu gäller det att tänka nytt, och inte minst att tänka självständigt, vilket tycks vara en enorm bristvara inom västvärldens politiska klass.

Samtidigt pressas de vanliga européerna allt hårdare ekonomiskt. Om vi stannar kvar i Storbritannien kom nyligen en rapport från universitetet i Bristol som visar att andelen brittiska hushåll som har ”allvarliga finansiella problem” har ökat med 60 procent på ett år. 4,4 miljoner hushåll – eller 16 procent av de brittiska hushållen – har allvarliga problem. Ytterligare 20 procent uppger att de har de har det ”kämpigt” att få vardagen att gå ihop.

Nyfattigdomen och protesterna kommer att öka när vintern kommer. Detta förstår de välorganiserade tyskarna. Här planeras för att öppna upp offentliga idrottsarenor och lokaler för att tyskarna inte ska frysa ihjäl i vinter. Offentliga byggnader ska släckas ner, hyresvärdar uppmanas att sänka termostaterna och vissa hyresvärdar försöker ta chansen att rent av endast erbjuda varmvatten under vissa tider på dygnet.

Den konkreta orsaken bakom de tyska planerna är givetvis Ukrainakriget och Tysklands beroende av den ryska gas, som Kreml sitter på kranen till. Men i ett större perspektiv är det som spökar Tysklands gamla geopolitiska problem, att vara en industriell stormakt utan egen naturlig tillgång till olja och energi. Två gånger försökte tyskarna lösa problemet genom att driva fram världskrig, som tur är verkar fredsopinionen i Tyskland växa efter den krigspsykos som rådde under Ukrainakrigets inledningsskede.

Det som allt för få européer tycks inse – det gäller inte minst inom den politiska klassen – är att Europas problem är att vi tvingats in i en fajt som vi har allt att förlora och ingenting att vinna på. Europa ligger där vi ligger, geografin går inte att ändra på. Vi är därför klämda mellan ett USA på dekis – den senila presidenten Biden är trots allt ett ärligt ansikte på detta imperium, som inte vet hur det ska försvara sin forna ställning – och den framväxande rysk-kinesiskt ledda euroasiatiska stormakten.

Läget för USA ser allt annat än ljust ut. Enligt Bloombergs senaste titt i kristallkulan är oddsen för att USA under nästa år ska sjunka ner i ekonomisk recession 50 procent. Andra bedömare menar att detta trots allt är optimistiska odds. Bidenadministrationen och Demokratiska partiet har blivit samlingsplats för USA:s neokonservativa oligarker och korrupta politiker. De sitter där de sitter eftersom de betalats av ett militär-industriellt komplex och ett globalistiskt finanskapital som tror att hela världen finns till för deras profitintresse.

I november stundar mellanårsval i USA. Allt pekar på att väljarna kommer straffa demokraterna. Biden har allt mindre stöd till och med bland de väljare som röstade på honom för mindre än två år sedan. De amerikanska väljarna är inte jätteglada på en politikerklass som röstar igenom det ena mångmiljardpaketet efter det andra till Ukraina, samtidigt som köerna till de matbanker som hjälper folk att klara dagen slår rekord. Att dessutom Joe Biden tycks ha rent personliga intressen i det som händer i Ukraina och att dessa skumraskaffärer stinker värre än veckogamla räkskal under rötmånader, gör inte saken bättre.

Vi gör ett livsfarligt misstag om vi tror att Europas – och som svensk är jag mest orolig för Sveriges del – framtida intresse ligger i att klamra oss fast vid USA-imperiet och den så kallade rules based order – det vill säga ett regelverk fastställt av ett supermonopoliserat näringsliv och dess byråkratiska institutioner EU, WTO, IMF med flera.

Om Europa kokar just nu, så är det ingenting mot vad som kommer när vår kontinent går ner mot fryspunkten. Det globala distributionsnätet av mat håller på att bryta samman. Monopolföretagen passar på att chockhöja priserna. Allt pekar på att kriget i Ukraina håller på att vinnas av Ryssland – även om det säkert kommer att dra ut på tiden – alldeles oavsett hur mycket vapen och hur många miljarder som pumpas in.

Ännu mer av det som redan har gjorts kommer inte att lösa problemen, de kommer bara att förvärras. Dessvärre visar den svenska politiska klassen – och detta gäller samtliga riksdagspartier – en minst lika stor oförmåga till självständigt nytänkande som i Europa överlag. Önsketänkande, moralism och ett verklighetsfrånvänt fastsurrande vid en tid som varit, måste ersättas av realism, självständighet och mod att försöka navigera efter eget huvud i de farvatten som faktiskt ligger framför oss, alldeles oavsett vad vi önskar.

Om vi inte vaknar upp ur Francis Fukuyamas gamla dröm om framtiden som en evig seglats på de fria marknadskrafternas oändliga ocean har vi ett skeppsbrott att se fram emot. Isberget är redan synligt på radarn, det ligger där framför oss när temperaturen börjar gå ner mot noll.

Läs även: Mathiasson: Välfärdsprofitören Sandro Scocco och hans korrupta vänner

Läs även: Mathiasson: Den dolda agendan bakom G7-mötet