Mathiasson: Jordaniens kung köpte slott för svenska biståndspengar

Robert Mathiasson och kung Abdullah II. Foto: Privat / Europaparlamentet CC BY 2.0
  • Söndag 10 okt 2021 2021-10-10
E-post 2818

Pandoraläckan om skatteparadisens hemliga affärer visar hur biståndspengar gått till Jordaniens kung Abdullah II som köpt fastigheter för en miljard dollar. Ännu ett bevis på hur korrupt hela biståndsindustrin är, menar Nyheter Idags krönikör Robert Mathiasson. I veckans krönika berättar han vad bistånd egentligen handlar om.

När jag för femton år sedan jobbade på Volvo arbetade jag tillsammans med en kille från Eritrea. Han berättade om hur biståndsindustrin fungerade – och fortfarande fungerar – i hans hemland. De ditresta människor – en hel del från Sverige – som levde av biståndspengarna bodde i egna reservat med stora hus, swimmingpooler. De enda eritreaner som fick komma in i dessa gated communities var antingen lokala makthavare eller folk som arbetade som poolskötare, städerskor eller butlers. Någon gång ibland kom världsförbättrarna ut till de vanliga eritreanerna i en karavan av Land Rovers. De hade med sig mat och utförde en del medicinskt arbete och förväntade sig att mottagarna av dessa nådegåvor skulle visa den underdånigas hela tacksamhetsregister.

Föga förvånande hatade min jobbarkompis bistånd. Vem hatar inte att bli klappad på huvudet? Och än mer om man förväntas vara tacksam för det.

Det är inte minst av honom som jag lärt mig vad bistånd egentligen handlar om. Det är en penningtransaktion från fattiga människor i rika länder till rika människor i fattiga länder. De stora vinnarna är i huvudsak tre grupper. För det första eliten i mottagarländerna som använder pengarna till lyxkonsumtion eller fyller på sina utländska bankkonton. För det andra affärsmän i givarländerna som genom biståndet kan öppna dörrar för lukrativa affärskontrakt och genomföra olika investeringar i till exempel infrastruktur som är bra för tillverkning och transporter. Och för det tredje den uppsjö av människor som byggt sina karriärer på biståndsindustrins miljardomsättning, allt från verkställande direktörer och affärschefer i västerländska huvudstäder till läkare och andra som ”jobbar ute på fältet” för att inte nämna alla inom kultureliten som bygger sina varumärken genom att låna strålglans från biståndsindustrins bild av att syssla med att rädda världen.

Läs även: Mathiasson: Så lätt kan myglande byråkrater sättas på plats

En inblick i den första gruppen vinnare och deras vinstpengar fick vi genom de nyligen publicerade Pandoradokumenten. Här avslöjas hur Jordaniens kung Abdullah II de gångna femton åren köpt fastigheter för en miljard kronor. Bland annat ett slott utanför London, lyxvåningar alldeles intill Westminster Abbey i centrala London och i Washingtons mest exklusiva stadsdel Georgetown samt ett stort hus i Malibu på en klippa med fri utsikt över Stilla havet. Kung Abdullahs bostadsaffärer skulle man kunna strunta i, eller i alla fall låta folket i Jordanien hantera, om det inte vore för att det är dina och mina skattepengar han köpt slott för. Abdullah är nämligen högsta hönset i ett land som tagit emot mångmiljardbelopp av biståndspengar, inklusive 88 miljoner svenska skattepengar förra året. Och bostadsaffärerna har gjorts genom bulvaner för att rädda ansiktet både på sig själv och på biståndsindustrin.

Och Jordanien är knappast det största problemet när det kommer till svensk biståndspolitik, enda anledningen att jag tar upp just det är den insyn som Pandoradokumenten ger oss svart på vitt.

I grunden är biståndsindustrin samma som överklasstanternas välgörenhet på 1800-talet. Affärsidén är att leta upp några fattiga eller på annat sätt lidande människor – helst barn – låta dessa gå catwalk inför några som har det bättre ställt. När det kniper i hjärtroten öppnas plånböckerna och affärsverksamheten kan börja på allvar. Skillnaden är att verksamheten idag har blivit big business och liksom andra industrier har den både globaliserats och fått in sina sugsnablar i skattekassorna.

I vår globala värld är tillgången på lidande barn att utnyttja som fotomodeller närmast oändlig. Och rika eliter i fattiga länder står på kö för att få visa upp sina lidande landsmän för att få ta del av biståndsindustrins penningflöden.

Läs även: Mathiasson: Välfärdsprofitören Sandro Scocco och hans korrupta vänner

Men det är att göra det lätt för sig att tro att biståndsindustrin bara är en bluff som vi lurats på uppifrån. I ett sekulariserat protestantiskt land som Sverige slår det an i breda folklager. Biståndsindustrin spelar nämligen på centrala delar i vårt kulturella arv, såväl arvsynd, missionerande som barmhärtighet. Inte så konstigt att Sverige förra året toppade OECD:s lista över vilka länder som ger mest bistånd. I år uppgår Sveriges internationella bistånd till hisnande 46,8 miljarder kronor. Då pratar vi ändå bara den statsfinansierade, utöver detta finns en myriad av privata branschföretag som arbetar intimt tillsammans med staten.

Ett av de länder som de gångna årtiondena fått mest pengar är Afghanistan. Som den danske journalisten Carsten Jensen (Aftonbladet, 2016-06-25) krasst konstaterade: ”Afghanistan har fått så mycket pengar i utvecklingsstöd att det skulle räcka till att återbygga en krigshärjad kontinent. Kabul skulle kunna rivas ner och byggas upp vartannat år. Bara USA har bidragit med mer än 100 miljarder dollar. Men Afghanistan med sina 30 miljoner människor är fortfarande ett av världens fattigaste länder.”

Nu hamnade, som alla vet, pengarna istället på utländska bankkonton eller investerades i lyxbostäder i Dubai. Och när talibanerna på nytt drog fram, efter USA:s tillbakadragande, kunde de svepa bort den korrupta elit som hållits under armarna av biståndspengarna som man sveper bort en spindeltråd från pannan. Och alla de som hade insyn har vetat om hur det ser ut sedan länge. De sista som får veta är alla vi som får betala för kalaset.

Det jävligaste av allt är att biståndsindustrin – och då räknar jag inte minst dess inrikespolitiska avdelning som jobbar med att importera objekt för sitt omhändertagande – spelar på det finaste hos oss människor. Vår empati, vår solidaritet och vår benägenhet att göra uppoffringar för våra medmänniskor. Men när vi inser att någon utnyttjat vår empati, och att det bakom den harmynte afrikanska ungen som något pr-företag visar upp i reklamen, står en lång radda av politiska och ekonomiska makthavare som med skinande vita och perfekta tandrader kan skratta hela vägen till banken, då tenderar vi som lurats att bli cyniska och bittra.

Den svenska biståndspolitiken är med andra ord ett hot mot den empati och solidaritet som vi svenskar gärna vill slå oss för bröstet för och som de flesta av oss önskar ska genomsyra vårt samhälle.

Läs även: Mathiasson: Afghanistan är inte Sveriges ansvar

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag