Avslöjandet att Magdalena Anderssons använde billig illegal utländsk arbetskraft för att städa sitt hem begravdes snabbt. Men städgate är bara toppen av en mycket större skandal, menar Nyheter Idags Robert Mathiasson i veckans krönika.

Någon som minns städgate? Det börjar kännas länge sedan nu. Hela två månader har gått sedan städerskan, en illegal invandrare utan kollektivavtal, greps hemma hos Magdalena Andersson.

Samma Andersson som leder ett parti och en regering som påstår sig vilja ingripa mot illegal invandring och lönedumpning på arbetsmarknaden.

Läs även: Mathiasson: Äntligen får S smaka på den egna medicinen

Samma Andersson som i landsmoderlig omsorg tar varje chans att göra politiska frågor till privatmoraliska uppmaningar. Några veckor innan städgate uppmanade Magdalena Andersson svenska folket att ta krampaus över jul för att bekämpa covid.

Eller hennes kollega Anders Ygeman som förvandlade regeringens handfallenhet inför gangstergängen till en privatmoralisk anklagelse om att alla som klipper sig för 50 kronor eller äter billig kebab är medansvariga för mordvågen i Malmö.

Men vissa grisar är som bekant mer jämlika än andra i den svenska djurfarmen. Högstagrisen Andersson står uppenbarligen över sådana privatmoraliska småfrågor. Som Jan-Emanuel Johansson ironiskt kommenterade när han greps för fortkörning, ”Jag är oskyldig. Jag är sosse, jag är alltid oskyldig.”

Nu tycker kanske Nyheter Idags mer moderata och kristdemokratiska läsare att jag överdriver i sakfrågan. Det är väl inget klandervärt att ha en illegal invandrare där hemma som städar och tar hand om hushållet?

Hembiträdet, som i praktiken avskaffades under folkhemmet, har nämligen återuppstått. Med de reinfeldtska skattesubventionerna och med tillgång till en hel värld av billig arbetskraft kan inte bara det riktigt fina folket, utan även det halvfina folket som Magdalena Andersson, på nytt skaffa sig tjänstefolk. Under prat om jobbskapande åtgärder kan det fina och halvfina folket överlåta de vardagliga tråksysslorna åt inte fullt så fint folk.

För hur skulle Magdalena Andersson ha tid att vara ute och propagera mot lönedumpande arbetskraftsimport om hon var tvungen att städa och plocka upp sin egen skit? Och det är klart att Anderssons make inte har tid att städa, han har ju fullt upp med sin Wallenbergbetalda professorstjänst vid Handelshögskolan.

Och att den gripna tjejen från Nicaragua även städat hos flera andra sossar i regeringskretsen ska vi kanske bara ta som bevis på hur allvarligt socialdemokraterna tar på frågan om ordning och reda på arbetsmarknaden. Folkets väl före storfinansens, sa folkhemssossarna. Folkets väl före den egna storstädningen, säger dagens sossar.

Kanske inte så konstigt att varken Socialdemokraterna eller den lydiga kassakon LO vill uppmärksamma firandet av att det är 50 år sedan som fackföreningsrörelsen, i februari 1972, äntligen satte ner foten och stoppade den import av utländsk arbetskraft som näringsliv och stat organiserat sedan 1940-tal.

På den tiden var det nämligen vänster att vara mot massmigration, förslumning och uppbyggande av etniska motsättningar i samhället.

Det var sådant som högern och det tunga näringslivet jobbade för. Ingenting är nämligen så effektivt för att förslumma både arbetsplatser och bostadsområden – och därmed gör priset på arbetskraften billigare – än just massmigration och etniska motsättningar inom arbetskraften.

Fackföreningarna hade aldrig varit några varma anhängare av arbetskraftsimporten, men ofta motvilligt accepterat det eftersom arbetslöshet under 1950- och tidigt 60-tal var lika ovanligt i svenska samhället som förnedringsrån mot svennar.

Men när efterkrigskonjunkturerna vände nedåt i mitten av 1960-talet restes kraven ute på arbetsplatserna att sätta stopp för eländet. LO:s tidning Fackföreningsrörelsen skrev på ledarplats att endast genom ett stopp av storskalig invandring ”kan vi undvika kaos” och de varnade för att ”invandrarna skulle bilda ett bestående låglöneproletariat”.

Läs även: Mathiasson: Välfärdsprofitören Sandro Scocco och hans korrupta vänner

Efter flera års påtryckningar från arbetsplatser och fackföreningar vände så den politiska S-eliten. I den statliga utlänningsutredningen från 1967 kan vi läsa:

”Uppfattningen att den svenska invandringspolitiken i första hand bör inriktas på att avlägsna hindren för arbetskraftens fria rörlighet bygger uppenbarligen på antagandet att det existerar en så djupgående ekonomisk intressegemenskap och solidaritet mellan världens länder, att dessa är beredda att verka för en internationalisering av arbetskraften, oavsett om detta är förenligt med landets intressen eller ej. En sådan internationell gemenskap och solidaritet kan emellertid knappast sägas existera för närvarande.”

Utredningen missar dock en sak. Det existerade faktiskt en sådan ”internationell gemenskap och solidaritet”, inne i huvudet på det demonstrationståg av nybakade studenter ur Vietnamrörelsen, som vid samma tid tågade in i den svällande välfärdsstatens institutioner. ”Arbetare och fattigfolk i alla länder förenen eder, i Sverige!”, blev parollen. Och när dörren för arbetskraftsimport var stängd återstod att använda den asylrättsliga dörren förr att locka hit folk att praktisera sin solidaritet på.

Vi vet alla var detta galna samhällsprojekt har lett till för vårt land. Städgate är den logiska konsekvensen av socialdemokratiska och moderata politiska beslut ivrigt påhejade av både solidaritetsarbetande byråkrater och entreprenörer på jakt efter billig arbetskraft.

Med en så kraftig uppbackning bakom projektet är det kanske inte så konstigt att städgateskandalen blåste över lika snabbt som om jag skulle få för mig att använda hårtork efter duschen.

Läs även: Mathiasson: Varför gick det åt helvete med vänstern?