Träning, sluta röka eller gå ner i vikt i all ära. Men det viktigaste nyårslöfte du kan avge är att kasta av dig din rädsla och odla ditt mod, menar Robert Mathiasson i årets första krönika.

Livet är som bekant en sexuellt överförd åkomma med en dödlighet på hundra procent. Det enda vi med säkerhet vet är att vi ska dö och att komma till ro med den egna döden är en av livets stora utmaningar. Så gott som alla människor kämpar med dödsångest under någon del av livet. De flesta kommer till insikt redan som barn eller ungdom.

Men Coronaepidemin tycks ha skapat någon slags samhällelig regression. Regression, menade Sigmund Freud, är en försvarsmekanism som innebär en tillfällig eller långvarig återgång av jaget till ett tidigare utvecklingsstadium, vilket uppfattas som tryggare än att ”behöva hantera oacceptabla impulser på ett mer vuxet vis”, som det står på Wikipedia om regression.

När rädslan inför ett upplevt hot blir för stark är det lockande att backa till barnets sökande efter trygga auktoriteter. Någon som befriar oss från ansvar och någon som sitter på de givna svaren och lösningarna. Och likt barnet som blir rasande när någon vågar ifrågasätta det som mamma eller pappa sagt att ”så är det”, blir idag vuxna människor i själ och hjärta förbannade på den som har mage att resa frågor.

Beror den pressade situationen på Iva-avdelningar verkligen främst på covid eller på att antalet intensivvårdsplatser minskat till nästan en fjärdedel jämfört med 1990-talet? I vilken utsträckning beror smittspridningen på äldreboenden på osäkra anställningar och usla arbetsvillkor som gör att anställda hoppar mellan olika boenden och varken kan eller vågar vara sjukskrivna vid symptom? Är verkligen massvaccinering generallösningen – här finns ingen empiri från tidigare då det aldrig har testats att massvaccinera under pågående epidemi – inte minst med tanke på att vaccinerade också tycks både sprida smittan och kunna insjukna?

Läs även: Mathiasson: Konspirationen bakom covid avslöjad

Och om vaccineringen är den generallösning som den påstås vara varför inte lugnt och sansat diskutera saken och låta även kritiska frågor komma fram? Som virologen Robert W Malone – en av forskarna bakom den mRNA-teknologi som ligger till grund för den nya sortens vaccin – men som bara häromdagen stängdes av från Twitter eftersom han är kritisk till den pågående massvaccineringen. Eller det växande svenska nätverk av läkare i Läkaruppropet som är kritiska mot sättet att hantera epidemin.

Tvärsäkerheten hos den förda politikens försvarare känns dessutom påklistrad. Att döma ut kritiker som ”vaccinmotståndare” och moraliskt fördöma kritiker och åsiktsmotståndare ger snarare intryck av desperation än självförtroende.

Det råder ingen tvekan om att covid kan vara en jävlig sjukdom för den som insjuknar. Jag har själv vänner och kära som har dött. Andra, som jag själv, känner knappt någonting när de smittas. Men enskilda människors död – hur stor sorgen och saknaden än må vara – kan inte få oss att av sorg eller rädsla abdikera från vår medborgerliga plikt.

Den medborgerliga plikten är inte, som det framställs idag att lyda makthavarna, utan att ifrågasätta dem. Alla beslut måste tåla transparens och kunna vädras och vridas på i öppna samtal mellan oss medborgare. Vi är inne på en mycket farlig väg när vi överlämnar politiska beslut – frågor om vilket samhälle vi vill ha – åt experter. Ett sådant styrelsesätt har ett namn, det är inte demokrati utan teknokrati.

Rädda människor utgör ett uselt grundfundament för ett demokratiskt samhälle. Men är mumma för en teknokrati med en elit som tävlar om att stilla undersåtarnas rädsla med det ena förslaget efter det andra av som tar oss mot ett samhälle som få av oss egentligen vill ha.

Det må vara Jan Guillou som vill införa vaccinpass och tvinga icke-vaccinerade att betala sin egen sjukvård, med andra ord både kraftigt inskränka den medborgerliga friheten och avskaffa principen om vård utifrån behov. Eller det må vara Jimmie Åkesson som vill sätta in militären att sköta polisiära uppgifter. Och inte minst är det räddhågsna och fega människor över hela den politiska paletten som vill inskränka och begränsa sina meningsmotståndares möjligheter att komma till tals och föra fram obekväma åsikter.

Vägen till helvetet är stenlagd med opportunistiska förslag som spelar på människors rädsla. Så om du ska ha ett enda nyårslöfte, låt det vara att du ska kasta av dig din rädsla och odla ditt mod. Modiga människor kan som myndiga medborgare ta tag i de problem som Sverige står inför, rädda människor överlämnar den uppgiften åt andra.

Läs även: Mathiasson: Har makten utgått från folket?

Läs även: Mathiasson: Glöm inte att kolla på det här, Leif Östling!