Endast 38,5 procent av de röstberättigade fransmännen lade sin röst på Macron, och nästan hälften gjorde det för att de ansåg alternativet vara sämre. Det franska valet är en seger oligarkin, menar Nyheter Idags krönikör Robert Mathiasson.

”Övertygande seger för demokratin och Macron”, skrev den socialdemokratiska tyckokraten Ulf Bjereld på Twitter efter att valresultatet i det franska presidentvalets andra omgång offentliggjordes på söndagskvällen.

Det är en överdrift i klass med att påstå att Morgan Johansson är en reslig karl eller att Ulf Kristersson är en bredaxlad man.

Läs även: Mathiasson: Skrämmande handfallenhet inför det islamistiska påskupproret

Låt oss skärskåda valresultatet lite. Det är visserligen sant att Macron kammade hem 58 procent av de angivna rösterna i denna andra valomgång. Men valdeltagandet var rekordlågt, ser ut att landa på 63 procent. Det är en nedgång med två procent gentemot bottenrekordet 2017. Det var med andra ord bara 38,5 procent av de röstberättigade fransmännen som röstade på Macron.

Dessutom gjorde opinionsinstitutet Ipsos en undersökning bland Macrons väljare som visade att hela 42 procent av dessa lade sin röst på Macron bara för att ansåg att motståndaren Le Pen vore ännu värre.

Det var med andra ord bara 20 procent av Frankrikes röstberättigande som lade sin röst på Emmanuel Macron därför att de stödjer honom och anser att han är en bra president. Knappast någon övertygande seger för Macron och definitivt inte för demokratin.

Det lär knappast ödmjuka den personifierade hybrisen Macron, som har jämfört sig själv med Jupiter, gudarnas konung i den gamla grekiska mytologin.

Emmanuel Macron är det kanske tydligaste beviset på det gamla partiväsendets sammanbrott. När den före detta bankiren klev fram inför valet 2017, var det inte genom att ha burits fram av något parti och än mindre av någon folkrörelse. Tvärtom trädde han fram just som den starke mannen som stod fri från partiväsendet. Först i efterhand byggdes det upp någon form av parti utifrån Macrons odiskutabla ledarställning.

Detta sammanbrott av partiväsendet bekräftades i den första valomgången i presidentvalet. De franska socialdemokraterna Socialisterna, som satt på presidentmakten för bara fem år sedan genom François Hollande, kom på tionde plats av de tolv kandidater som kandiderade i presidentvalets första omgång.

Redan 2017 fick socialisterna rekordlåga siffror. Idag, fem år senare, förlorade de två tredjedelar av rösterna från för fem år sedan och landade på minst sagt blygsamma 1,7 procent. Även det gamla stora konservativa partiet Republikanerna landade på rekordlåga 4,7 procent. De Gröna gjorde också ett uselt val med 4,6 procent.

Det innebär att samtliga dessa tre partier landar under den femprocentsspärr som garanterar partier att ta del av offentligt partistöd. Valresultatet är med andra ord en ekonomisk spik i kistan på redan döende partiapparater, som nu förlorar möjligheten att snutta på skattekistans spenar.

Situationen i Frankrike är möjligen mer extrem än i en del andra europeiska länder, men i grunden inte annorlunda. Partiväsendets förfall pågår överallt. Redan för över hundra år sedan skrev den tyske sociologen Robert Michels om de demokratiska organisationernas inneboende tendens till urartning, avfolkning och toppstyrning. Han kallade denna tendens för ”Oligarkins järnlag”, och oligarki som betyder fåtalsvälde är något helt annat än demokrati.

Det representativa styret i Europa – det vi brukar kalla parlamentarisk demokrati – bygger helt på detta partiväsende. Möjligheterna till ett styre av folket, för folket och genom folket har en enda kanal och denna går genom dessa partier.

Läs även: Mathiasson: Leve den kanadensiska frihetskonvojen

När partierna blir utskott på statsapparaten och intresseklubbar för en krympande politisk elit förvandlas folket till passiva konsumenter, vars enda uppgift är att reagera på vad den politiska eliten gör och säger, men utan möjlighet att själva sätta dagordningen. Valens uppgift blir att skänka den politiska eliten legitimitet, inte att se till att folkviljan genomsyrar de representativa institutionerna och statsapparaten som helhet.

Frankrike har en extremt stark presidentmakt, där presidenten i det närmaste har den fulla makten. Det är presidenten som utser premiärminister. Och det parlamentsval som alltid äger rum strax efter presidentvalet har som funktion att bekräfta resultatet i presidentvalet och är utformat för att understödja presidentmakten, inte att parlamentet ska avspegla folkviljan.

Föga förvånande landade valdeltagandet i andra omgången av parlamentsvalet 2017 på endast 42 procent. Oavsett om denna siffra sjunker ytterligare i årets parlamentsval, påverkar detta inte Macrons maktbefogenheter. Och när det gäller hans maktambitioner riskerar det låga folkliga stödet tvärtom att förstärka dessa. Han måste spela stark – inte minst i EU-sammanhang – för att dölja denna svaghet.

Tyckokraten Ulf Bjereld har alltså till hälften rätt. Det franska valet var en övertygande seger för Macron, men knappast för demokratin. Det var dock en övertygande seger för oligarkin och det oligarkiska representativa styrelseskick som sakta men säkert och sedan årtionden håller på att ersätta demokratin.

Läs även: Mathiasson: Det här är korruptionen som hotar valet