När journalister inte ställer politiker till svars riskerar myndigheterna att tvingas axla den politiska rollen och de ytterst politiskt ansvariga kommer undan genom att gömma sig bakom tjänstemän. Något som hänt under den pågående coronakrisen där fokus hamnat på tjänstemannen Anders Tegnell istället för på ansvarige politikern Stefan Löfven. Det är en ordning som hotar rättstaten, skriver Mats Bergh.

Grundbulten i en demokrati är rättsstaten. Den ska ses som en överbyggnad, en tvättlina om du så vill, där allt annat är upphängt. Rättsstaten är idén om att kontrollera makt och maktutövning, hur lagar ska utformas och användas. Den samling principer som huvudsakligen avses är legalitet, egalitet, objektivitet, proportionalitet och ansvarsutkrävande.

Detta inkluderar hur rättsordningen och politiken ska förhålla sig till varandra. Makten delas upp mellan den lagstiftande, riksdagen, den verkställande, regeringen, och den dömande, domstolarna. Denna uppdelning är helt avgörande för att säkra balansen och undvika godtycke.

Jag skall i denna begränsade artikel exemplifiera varför rättsstaten i vissa delar är under attack. Det är ytterst sällan som myndigheternas egna kontrollsystem, som internrevision, jurister, upphandlingssamordnare eller andra med insyn och ansvar slår larm.

Enligt uppgift finns det numera fler kommunikatörer i offentlig förvaltning, vars uppgift snarare är att förmedla värdegrunder och hålla makthavare på armlängds avstånd, än journalister. Media har därför en avgörande roll för rättsstatens funktion. Rättsstaten står och faller med allmänhetens accept och förtroende för densamma. Från makten fri och oberoende media skall möjliggöra kontroll av samt information till medborgarna om hur rättsstaten fungerar.

Media kallas informellt för den tredje statsmakten. Det säger något om betydelsen av deras granskning för rättsstatens funktion. Inte många av oss litar på all nyhetsförmedling från länder som Kina, Nordkorea eller Ryssland.

Skälet är enkelt. För att oberoende journalister på oberoende media skall kunna utföra sin granskning får det inte finnas någon koppling till den makten som skall granskas. Vid bristande granskning riskerar grundlagsordningen att kastas om och myndigheterna får en roll som byråkrater och politiker.

När myndigheter tvingas in i en politisk roll har de svårare att utföra sitt uppdrag och politikerna undgår ansvar. Detta synliggörs idag genom det bakvända fokuset på statsepidemiolog Anders Tegnell istället för den ytterst ansvarige statsministern Stefan Löfven med socialministern Lena Hallengren som medansvarig.

Sverige har valt att genom public service driva statliga nyhetsmedia. Staten bekostar även ett omfattande presstöd, infört 1965, och numera också drifts-, distributionsstöd och ett allmänt mediestöd.

Grundtanken är att genom statlig kanalisering av bidrag uppnå någon form av pluralism. Genom stöden har gränsen mellan makthavarna och de som skall granskas suddas ut. Vi har idag den belysande och oroväckande situationen att samtidigt som det i en internationell kontext finns goda skäl att granska regeringens och oppositionens hantering av strategin och genomförande för bekämpande av covid-19 så begär media samtidigt ytterligare statligt stöd från densamma.

Tydligare än så kan inte beroendesituationen framgå. För varje skattekrona som tas från medborgarna för att efter viss byråkratisk avbränning kanaliseras till ofta partipolitiskt knutna medier, minskar den ekonomiska möjligheten för skattebetalarna att själv välja att istället finansiera oberoende media eller oberoende enstaka grävande journalister.

Vad som präglat de sista tio årens kollektiva journalistik är, med ett antal lysande undantag, att makten inte alls granskats på ett tillräckligt sätt och att för medborgarna begripliga och plausibla konsekvensanalyser helt enkelt uteblivit. Utan medborgarnas tillit till mediegranskning av makten kan inte rättsstaten fungera.

Rättssäkerhet är också att förstå och acceptera maktfördelningen, inte bara i ord. Myndigheterna lyder under regeringen, vilket framgår av Regeringsformen 12 kap 1§. I samband med regeringsförhandlingarna 2018 upprättade drygt 280 opolitiska tjänstemän från huvudsakligen UD ett brev som tillställdes Regeringskansliets förvaltningschef.

De begärde helt enkelt att lagar och den demokratiska processen skulle förbigås till förmån för Regeringskansliets värdegrund och dess olika styrdokument. Det är uppenbart att uppropet avsåg att påverka de pågående regeringsförhandlingarna.

Detta exempellösa övertramp, läs uppror, ger oss tre frågor att besvara.

Vilken utbildning får numera våra högst betrodda och inflytelserika topptjänstemän, vilken rättsstatsfientlig miljö och kultur råder inom departementen samt varför drabbades inte tjänstemännen av disciplinpåföljder?

Oroväckande nog verkar det finnas en låg konstitutionell bildningsnivå bland politiker i allmänhet och UD under dåvarande utrikesministern Margot Wallström i synnerhet. JO har vid upprepade tillfällen kritiserat UD, bland annat för att inte utge offentliga handlingar i strid med lag.

De journalister som försökt utreda hur mycket Sveriges ansökan om medlemskap i FNs säkerhetsråd kostat samt om det förekommit korruption har stångat sin panna blodig. De två första frågorna blir därmed enkla att besvara. Det brister allvarligt i intresset av att upprätthålla rättsstatliga principer. Med en sådan ansats är det sannolikt att tro att utbildningen till personalen varit begränsad.

Om en anställd tar några hundra kronor ur jobbets kaffekassa föreligger grund för avsked. De 280 tjänstemännen som uppenbarligen försökt vända upp och ner på rättsstaten och, med ansats att underminera resultatet av riksdagsvalet, i kraft av sitt ämbete försökt påverka vilken regering Sverige skall ha har inte såvitt känt drabbats av några som helst disciplinpåföljder.

Detta kan inte upplevas på annat sätt än att detta förfarande nuförtiden inte är mycket att orda om. Tydligare än så kan det inte beskrivas. Rättsstaten är under attack.

Mats Bergh är advokat och rättspolitisk debattör.