DEBATT De som står fast vid en generös migrationspolitik gör det av egenintressen för att tjäna pengar. Det menar Oskar Hagberg i Medborgerlig Samling som förklarar att ”migrationsindustrin är en bransch med guldfeber”. Han menar att frågan kommit att handla om en korruption finansierad av skattemedel.

I SvD den 3 april 2017 argumenterar Philip Botström (SSU) och Elin Ylvasdotter (S-studenter) för att hela Europa ska införa den migrationspolitik som Sverige under förnedrande former tvingades överge 2015. Det är som att grekerna skulle föreslå att alla skulle kopiera deras ekonomiska politik. En stor del av S-kongressen var på samma linje och tvingade ledningen en bit i sin riktning. Vilken värld lever de i, kan man undra. Var är de vuxna?

Det må vara lockande att avfärda utspelet som ren och skär naivitet. Men inte ens i Sverige är det troligt att naivitet skulle vara förklaringen. Det är något annat.

I Statsbudgeten 2017 går att läsa att 65 miljarder, 6,7 procent av det totala beloppet, går till områdena ”Migration” och ”Jämställdhet och nyanlända invandrares etablering”. Eftersom jämställdheten bara får nålpengar i jämförelse, är detta ungefär statens samlade direkta utgifter för asylrelaterad invandring. Det är visserligen en svag minskning sedan 2016, då man gjorde ett jättetillskott i tilläggsbudgeten och landade på 71 miljarder, men 2015 var det ”bara” 36 miljarder och 2014 22 miljarder.

Migrationsindustrin är en bransch med guldfeber. Ännu mer finns att hämta i kommuner och landsting.

Därför är det missvisande att kalla en asylrättsadvokat naiv när han säger ”fly för sina liv” i var och varannan mening när han talar om folk som rört sig genom hela det fredliga Europa. Att inte förstå vad modern migration handlar om är hans levebröd. Andra som lever av migrationen är HVB-hemsföreståndare, SFI-lärare och föreläsare i Mänskliga rättigheter på Malmö högskola. Tillsammans med politikerna som får deras röster och allierade i tyckarbranschen har de intresse av att illusionen hålls vid liv. Ifrågasättanden är helt bokstavligt ett hot mot deras existens.

Många av dessa tror visserligen på vad de själva säger, men det är av underordnad betydelse. Egennyttans flockar har sina lagar, och skräcken för uteslutning kan hindra de självklaraste tankar att ens bli tänkta. Mycket som sagts till den ”generösa” asylpolitikens försvar kan reduceras till den bisarra idén att Sverige skulle ha ansvar att rätta till varje orättvisa i världen, var den än dyker upp, till varje pris. På lägre nivå må det vara hänt, men den som haft skinn på näsan nog för att stiga till toppnivån inom sitt gebit saknar knappast förmågan att genomskåda den bristande realismen i sådana principer. Det är viljan som saknas. För mycket står på spel.

Politikerna i Sverige har tappat greppet om situationen. Det här är farligt. Det är ditt och mitt ansvar som medborgare i ett demokratiskt samhälle att bidra till att reda ut saken, men då måste vi förstå vad det är vi har emot oss.

Under den naiva välviljans flagg har en sorts korruption, som lever helt av skattepengar, tagit form. Det är den som sätter sig på tvären i även i de löjligaste frågor, som åldersbestämning, utvisning av dem som fått avslag (en sorgligt aktuell fråga!) och ”borttappade” pass – för att bara ta några exempel.

De kommer inte att låta sig tillrättavisas ens av vattentätt framlagda bevis för att de inte bidrar till att göra världen bättre. Innerst inne förstår de redan hur det ligger till. Vi kommer att behöva både en mognare demokrati och ett mognare statsmannaskap än på länge, som med medkänslan i behåll kan säga: Stopp, det räcker nu! Och säga det till ganska många människor och myndigheter, som har allt intresse i världen av att streta emot.

Förstår vi inte detta är det vi som är naiva, och då kommer vi aldrig ur det här.

Oskar Hagberg, ledamot av riksstyrelsen för Medborgerlig Samling