Sverigedemokraterna är det enda parti som kompromisslöst står upp mot hedersvåld och förtryck av förortens kvinnor. Därför gick jag med i partiet och därför behöver vi börja tala klarspråk om problemen, skriver Nataly Fatouhiy Wright (SD). 

Det fanns flera viktiga skäl till att jag valde att gå med i Sverigedemokraterna. Något som har kostat mig vänner och dragit till sig en hatstorm. Den främsta anledningen till att jag gick med i Sverigedemokraterna var för att våra politiker faktiskt vågade lyfta den hedersproblematik som jag till en viss del fick leva med under min uppväxt och lever med än idag.

I det här valet har jag inte riktigt vetat vilka frågor jag vill tackla då jag i början inte vågade tackla den värsta frågan som har dominerat och präglat mitt liv i många år och det är hederskulturen. Jag förstår att många brinner för att hjälpa dessa hedersutsatta tjejer. Men jag tror att även att många i partiet inte egentligen känner till hur komplicerad den frågan är även om de vet att problemet existerar.

Men jag insåg att jag inte kunde vara tyst. Eftersom att jag är väl insatt i hederskulturen och hur det fungerade då det utövades mot mig och människor omkring mig.

Allt eftersom att jag talade om hederskulturens förtryck, desto mer märkte jag att människor påverkades. Folk blev chockade när jag berättade om alla tjejer som fått sina biljetter bokade till hemlandet utan en returbiljett för att giftas bort mot sin vilja. Det var något man helt enkelt inte var medveten om, i vilken omfattning det existerade, ibland saknades kunskap om att det ens existerade.

Man blev obekväm när man fick höra om processen av att behöva kontakta kvinnojour, socialstyrelsen och hur ärenden hanteras. Jag lyckades göra en hel panel obekväm när jag berättade om att hedersförtrycket inte bara utövas av män men även av kvinnor som agerar som moralpoliser vilket upprörde både publik och panelmedlemmar.

Många av de jag debatterade emot ville oftast inte gå in på ämnet lika djupt som jag. Det är någonstans där jag insåg att ifall man lyckas göra en hel panel av politiker så pass obekväma att de inte vill prata om ämnet så är det då man ska höja rösten ännu högre.

I ärlighetens namn. Det är dags att börja tala klarspråk och börja värna om alla tjejer som inte får komma till tals. Som utsätts för hedersrelaterade hot i sina hem och hus, som tvingas fly för sina liv till ett skyddat boende med knappt sina ägodelar i väskan. För dessa tjejer är kanske din granne, kanske din kompis eller kanske som i min pojkväns fall, hans flickvän.

Jag har tur i många aspekter men jag kan inte utgå från att alla kvinnor som mer eller mindre präglas av hederskulturen har möjligheten att tala ut på grund av den situation dom kan befinna sig i.

Det har nu gått ännu en sommar där vi lät unga flickor skickas utomlands för att giftas bort. Samhället svek dem. Av rädsla för att tala klarspråk, av rädsla för att ”kränka”.

Jag hoppas att jag får äran att få prata och belysa problemen med min erfarenhet för jag kan inte vara tyst längre och se flickors liv förstöras på det här viset.