SVERIGE En oväntad upptäckt av en gammal tidningsartikel från 1944 ledde runologen Magnus Källström till en trästav med runor i Medelpad. Dessa nu återupptäckta runor kan ge svaret på ett mer än hundraårigt mysterium, nämligen vad som inspirerade den person som i Minnesota ristade den runsten som ”upptäcktes” i slutet av 1800-talet.

Enligt legenden höll svenskamerikanen Olof Öhman på att rensa bort träd och stubbar på sin mark i svenskbygden Minnesota i USA när han 1898 hittade den runsten som sedermera fick namnet Kensingtonstenen, efter den närbelägna bosättningen Kensington. Hade han hittat bevis på att vikingarna faktiskt kommit till Amerika?

Nej, svarar en enig akademikerkår, oavsett om de är runologer, lingvister eller arkeologer. Stenen är ett falsarium som Olof Öhman själv eller någon av hans bekanta ristat.

Idén att vikingarna skulle ha nått fram till Nordamerika var populär från början av 1800-talet och framåt, men det var bara spekulationer som byggde på de isländska sagorna, där ordet ”saga” dock inte har dagens betydelse, utan mer var en slags historieredogörelse, och att det som där kallades Vinland i själva verket var en del av Nordamerika. År 1957 dök den så kallade Vinlandskartan upp, som trots att den påstods vara ritad i mitten av 1400-talet bland annat avbildade Amerika. Kartans äkthet har dock ifrågasatts.

Men 1960 kunde den norske upptäcktsresanden Helge Ingstad och hans hustru, arkeologen Anne Stine Ingstad, visa upp faktiska arkeologiska lämningar från vikingatiden vid L’anse aux Meadows i Newfoundland i Kanada. De fann rester av en vikingabosättning som dateras till runt år 1000. Då fick historieböckerna skrivas om. Under 1960-talet genomfördes en omfattande arkeologisk utgrävning av platsen och det gjordes många fynd som en gång för alla bevisade att nordbor tog sig till Amerika 500 år innan Christofer Columbus nådde fram till Västindien.

En runsten i Amerika?

Men tillbaka till Kensingtonstenen. Många avfärdar den direkt av den enkla anledningen att det känns som ett otroligt sammanträffande att den skulle hittas av just en svensk, och just som vikingarnas eventuella resa till Amerika var ett populärt samtalsämne. Trots det har många försvarat stenens äkthet.

Inskriptionen på Kensingtonstenen går att tyda och kan utläsas som ”8 götar och 22 norrmän på upptäcktsfärd från Vinland i väst Vi hade läger vid 2 skjul en dags resa norr från denna sten Vi var och fiskade en dag. Efter vi kom hem fann 10 män röda av blod och döda AVM (Ave Maria) Fräls från ondska” och fortsätter på stenens sida ”har 10 män vid havet att se efter våra skepp 14 dagars resa från denna ö år 1362”. Språket har beskrivits som en blandning mellan norska, svenska och engelska, och ligger betydligt närmare hur svenska lät på 1800-talet än på 1300-talet.

Enligt inskriptionen är stenen alltså rest några hundra år efter vikingatiden, vilket skulle betyda att skandinaver fortsatt att besöka Amerika långt efter Leif Erikssons omtalade resa till Vinland. Att texten är skriven med runor, frånsett ”AVM” som är skrivet med latinska bokstäver, är i sig inget konstigt. Runskriften försvann inte bara för att Skandinavien kristnades, utan levde vidare. På sina håll användes runskrift långt in på 1800-talet.

Runorna på Kensingtonstenen består delvis av kända runor från medeltidsrunskriften, men delvis av runor som satt myror i huvudet på många runologer som funderat över deras ursprung. Runraden var aldrig standardiserad, och många lokala varianter har förekommit. Ett exempel är de så kallade dalrunorna.

Nyupptäckta runor kan ge svaret

Det var när runologen Magnus Källström vid Riksantikvarieämbetet gick igenom just en låda med material om dalrunor som hans ögon fastnade vid en kopia av en tidningsartikel från 1944 betitlad ”Haverörunor” som han kom något på spåren. Artikeln handlade om en trästav med egenartade runor som uppmärksammats på Haverö hembygdsgård i Medelpad. Magnus Källström kände genast igen runorna. Han hade sett dem på Kensingtonstenen!

Med tiden fick han möjlighet att studera trästaven på nära håll. Själva staven är en Stockholmsaln lång, med detaljer i metall som anger delar av alnen. Källström menar i ett samtal med Nyheter Idag att detta visar att staven bör vara från före 1888, då metersystemet infördes. Han medger dock att dateringen är långt ifrån säker, men att det inte heller är säkert att fysiska undersökningar, som kol 14-metoden, skulle ge ett säkert svar. Det skulle kräva att man kan identifiera från vilken del av trädet staven yxats ut, eftersom trädets olika årsringar naturligtvis är olika gamla.

Runorna på trästaven innehåller inget budskap men ackompanjeras av tecken på det så kallade vinkelchiffret. Detta chiffer, som skall ha varit populärt i Jämtland på 1800-talet, pekar på en lokal anknytning – Haverö gränsar mot Jämtland – och det är inte långt därifrån till Linsell i Härjedalen. I Linsell bodde Anders Andersson, en vän till Kensingtonstenens upptäckare Olof Öhman, innan han flyttade till Amerika. Att runorna och vinkelchiffret följs åt avslöjar också något om hur dessa runor användes på 1800-talet, menar Källström. Runorna har helt enkelt används som ett kodspråk, kanske något man lärde sig som barn för att kunna lämna ”hemliga” meddelanden. Annan forskning om runanvändning i Norge under 1800-talet ger stöd för denna hypotes.

Är då Kensingtonstenens gåta löst? Kanske, det återstår att se. Vissa menar ju att det aldrig har varit en gåta, och att det språkvetenskapliga finliret med att exakt bestämma runornas ursprung mest är av akademiskt intresse. Andra, som den amerikanska tv-personligheten Scott Wolter, som de senaste åren byggt sin karriär på att hävda att tempelriddare ligger bakom Kensingtonstenen har kommenterat Källströms fynd med att Haverörunorna måste vara yngre, och kopierade från Kensingtonstenen. Få människor tar dock Wolter på allvar.