Almedalen blev ytterligare en lätt match för Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Funktionell dumhet styr de andra partiernas förhållningssätt till Sverigedemokraterna, något som gör att det aldrig blir en allvarlig och intellektuell debatt om invandringen, vilket i sin tur håller tillbaka andra viktiga frågor, skriver Oskar Hagberg (MED).

I Almedalen har den ena utmanaren efter den andra har pucklat på Jimmie Åkesson, som varit andligen närvarande i alla talen – som en sumobrottare med en mage så stor att slagen absorberas utan verkan.

Lööf fick visserligen in en snygg högerkrok, men mot skränande nazister. Kristersson försökte med att Åkessons ifrågasättande av asylrätten skulle äventyra svensk handelspolitik, en långsökt koppling som inte gick hem. Björklund fick in en klockren miss när han talade om en gammal trådlös telefon, som han verkade tro skulle behöva bytas ut mot en grå fasttelefon från 1973 om Åkesson fick makten. När Åkesson själv stod i talarstolen visste han knappt vad han skulle säga. Det behövdes ju inte.

Varför får Åkesson detta svaga motstånd? Man kommer att tänka på organisationsforskaren Mats Alvessons uttryck funktionell dumhet, som inte alls betyder att man är dum. Funktionell dumhet används för att det fungerar.

Jonas Sjöstedt var en mycket populär röst i EU-parlamentet, liksom Isabella Lövin, som vann sina första lagrar genom att skriva en bok om utfiskningen av haven. Ebba Busch Thor är ett politiskt underbarn som handplockats från Uppsalas kommunalpolitik. Jan Björklunds myndiga sätt att tala allvar om skolan imponerade på alla. Varför beter de sig nu som får på väg till slakt?

Den som är funktionellt dum gör dumma saker för att de fungerar i ett visst sammanhang. Sverige har aldrig haft oändlig förmåga att ta emot invandrare. Att anta att den som säger att vi inte har det är främlingsfientlig har alltid varit oförskämt och dumt, för att inte tala om påståenden om att dessa innerst inne är nazister som kommer att införa raslagar om man bara ger dem ett lillfinger. Men det har skapat vi-känsla och en gemensam fiende. Metoden firade triumfer när Ny Demokrati förpassades ut i kylan och locket lades på debatten om invandringens konsekvenser. Som ren bonus kunde högskattesamhällets kritiker avfärdas som tramsiga populister som bara ville ha drag under galoscherna.

Men allt har sin tid. Det som var funktionell dumhet igår framstår alltmer som bara dumhet idag. Det inlärda beteendet sitter dock fast. Att debattera seriöst med Sverigedemokraterna lär man sig inte på en eftermiddag. Grattis, får man väl säga, till Åkessons välförtjänta seger, även om den beror på motståndarnas svaghet.

Alla politiska samtal förgiftas av tafattheten i förhållande till Sverigedemokraterna. Sveriges verkliga problem – hushållens skuldsättning, världens högsta marginalskatter, en galopperande bostadsbrist, skolans eftersläpning, brott i förorterna, sjukvårdens byråkratisering med tillhörande köer och så vidare – står alla på vänt när den funktionella dumheten styr.

Partistrategerna kommer länge att begrunda Almedalsdebaclet, och det är troligt att nya, mer ändamålsenliga strategier visavi Sverigedemokraterna mognar fram. Men sådant tar tid. Fram till valet lär vi få leva med samma gamla funktionella dumhet.