Bristerna i den svenska sjukvården beror inte på brist på pengar utan på en dålig organisation. För mycket pengar läggs på administration. I stället för att låta amatörer i form av politiker och byråkrater styra över vården borde de riktiga proffsen, de som jobbar med vård, styra skriver Oskar Hagberg i veckans krönika.

”D’you know what I’ll always keep as a memory from Sweden?”

Som doktorand mötte jag en åldrig amerikansk professor på besök, med bandage om huvud och handled efter en misslyckad cykeltur. När jag frågade om olyckan kom hans oväntade motfråga, som jag inte hann besvara innan han ur sin plånbok fiskade upp en kölapp från akuten, där han suttit blodig i åtta timmar.

Våra extrema svenska sjukvårdsköer, som inte bara plågar akutvården, har inte med pengar att göra. Det är inte billigare att plåstra om någon efter åtta timmar än efter en halvtimme. Det är en ren organisationsfråga. Efter nästan nio år som statistiker i sjukvårdsbyråkratin vet jag var skon klämmer. Sjukvården har drabbats av ”byråkratiinfarkt”.

Alla läkare klagar över den tid blanketterna och mötena tar, dvs att vara byråkratin till lags.

Faktum är att det nu finns fler administratörer än läkare, som Läkartidningen rapporterade 29 maj. Denna armé av projektledare, informatörer, dataspecialister, statistiker och andra byråkrater består visserligen oftast av kompetenta yrkesmän och -kvinnor. Men vad hjälper det, när de befinner sig på ljusårs avstånd från vårdens vardag, trots att de har avgörande inflytande över den? De välmenta projekten sväller utan att korrigeras av verkligheten.

Byråkratin lever efter egna lagar. Det är omöjligt att stoppa processer när de väl fått fart. I Dokument inifrån 2/5 och 9/5 på SVT avslöjades att löftet av Måns Rosén på Socialstyrelsen, att man skulle kunna spara 500 liv på att centralisera den högspecialiserade vården, var en ren gissning. Ändå har siffran använts om och om igen för att uppifrån driva igenom att slå sönder välfungerande enheter. Svårt sjuka patienter på mindre orter tvingas därmed till resor på många timmar för varje besök, till en nytta ingen vet.

Rapporten Euro Health Consumer Index 2017 jämför de europeiska sjukvårdssystemen. Sverige är, så när som på Albanien och Cypern, sämst i Europa i antal läkarbesök per person – trots att vi har gott om läkare. Vi har 2,4 vårdplatser per 1000 invånare, när OECD-snittet är 4,7.

I rapporten står vidare, översatt från engelska: ”sjukhuschefens viktigaste roll [är] att stå i entrén till sjukhuset, utrustad med pall och piska, och hålla amatörer borta (inkluderande byråkrater och politiker) och släppa in de professionella.”

Aningen skämtsamt formulerat förstås, men det är allvar i att man bör låta de verkliga proffsen styra över sina sjukhus, som de gör i de bästa systemen i Europa, de i Schweiz och Nederländerna. De kan göra informerade val som de själva tar konsekvenserna av. De ser omedelbart när något är fel och kan väga nytta mot kostnad.

Svensk sjukvård har många bra sidor, men byråkratiinfarkten drar ned den. Det behövs en avbyråkratisering, som återför makten till professionerna.

Riktig kvalitetsutveckling kräver brutal, direkt återkoppling – raka motsatsen till hur det fungerar idag. Låt den tid som nu ägnas åt rapporter, utvärderingar och kontroller komma patienterna tillgodo. Förstatliga den specialiserade vården och dumpa administratörs- och politikerstyret. Återgå till en rambudget som baseras på befolkningsunderlag och låt sjukhuschefer och verksamhetschefer styra över den mer specifika resursanvändningen. Det går i andra länder.

Så när som på de rika länderna Luxemburg, Schweiz och Norge, lägger vi mest pengar per capita i Europa på vård. Vi har rätt att förvänta oss mer. Låt patientintresset gå före och häv byråkratiinfarkten innan fler hinner dö i vårdköerna!