Mannen som går under namnet Egor Putilov har, frivilligt eller ej, lyckats sätta fingret på ett principiellt problem. Å ena sidan, en anklagelse måste alltid backas upp med fakta. Å andra sidan, ska Säpo avslöja sina arbetsmetoder och vilken information de sitter på?

Rollen som journalist är inte skyddad på något sätt. Det betyder att vem som helst har rätten att fatta pennan, eller rättare sagt, sätta sig vid datorn och skriva nyhetsartiklar, opinionsmaterial eller vad man nu har på hjärtat.

Det är något bra. I ett demokratiskt samhälle måste alla medborgare få lov att ha samma rättigheter att påverka opinion och framför allt granska makthavare. Skulle bara en priviligerad grupp få denna möjlighet skulle demokratin i praktiken inte vara till för alla.

Den som är verksam journalist kan söka ackreditering till riksdagen. Där finns möjlighet att närvara på exempelvis presskonferenser för att ställa frågor till politiker. Men här finns det trots allt begränsningar.

Riksdagen är ett skyddsobjekt och vem som helst får inte komma allt för nära politiker eller lokaler där det finns känslig information. Därför görs en prövning av den som söker ackreditering till riksdagen, av just dessa skäl.

En som gjort just detta är Egor Putilov, verksam vid sajten Samhällsnytt. Han har fått avslag där Säpo motiverar detta med att Putilov haft kontakt med rysk underrättelsetjänst. Samtidigt förnekar Putilov detta.

Jag har ingen anledning att tro att Säpo hittar på. Tvärtom, de är en polismyndighet och de är ganska torra och sakliga när de väl yttrar sig om något. Vi kan inte annat än utgå ifrån att de har sett något med Putilov som får dem att reagera.

Men det gör inte den principiella aspekten i detta mindre intressant.

I en del stater är Säkerhetspolisen en del av det politiska etablissemanget. Den som är kritisk mot makthavare kan lätt målas ut som ett verktyg från främmande makt. Sådan retorik är vanlig i mindre demokratiska länder. Även i Sverige har den kommit på modet, de som ser ryska spioner i var och varannan buske är inte sena med att anklaga politiska meningsmotståndare för att springa främmande makts ärenden.

Inte helt oväntat är detta också vad Putilov menar att Säpo ägnar sig åt.

På ett sätt är frågan om ackreditering i riksdagen en struntsak, på ett annat plan har den ganska stor principiell betydelse. Folk ska behandlas lika. Om DN och Aftonbladet får lov att närvara på presskonferenser måste även politisk opposition i form av exempelvis alternativa medier ges samma möjlighet. Annars har vi ett demokratiskt problem.

Om någon nu nekas, vilka bevis ska krävas? Räcker det med att en anonym tjänsteman vid Säpo under ett möte säger att Putilov har haft kontakt med rysk underrättelsetjänst? Hade frågan av någon anledning dykt upp i rätten skulle det krävas konkreta bevis, kanske inte bara att Putilov haft en sådan kontakt – utan även något som talar för att han i akt och mening arbetar för sådana intressen.

Just meningen att Putilov haft kontakt med främmande makts underrättelsetjänst kan i sak vara lite vad som helst. Han kan ha sökt någon avdankad KGB-gubbe för en intervju. Han kan även suttit i hemliga återkommande möten och planerat avancerat politiskt spionage. Båda scenarion kan beskrivas som en kontakt med rysk underrättelsetjänst.

Det normala skulle vara att kräva en något mer detaljerad redogörelse från Säpo. Så fungerar det i rätten, allt nagelfars och kontrolleras samt sätts i ett sammanhang för att domare och nämndemän ska kunna värdera olika påståenden och sakomständigheter.

Men då dyker också ett annat problem upp. Vad händer om Säpo skulle lämna ut allt för mycket information? De skulle riskera att dels avslöja vilken information de har, och indirekt också tala om vad de kanske inte vet. Vidare skulle de även riskera lämna sådana uppgifter som talar om hur Säpo arbetar. Det är av naturliga skäl inte heller önskvärt.

Så då står vi här. Å ena sidan ett påstående från en anonym tjänsteman eller polis vid Säpo. Å andra sidan ett kategoriskt förnekande från Putilovs sida om att han skulle vara en säkerhetsrisk och även påståenden om att Säpo agerar politiskt. På ett plan blir det omöjligt för en utomstående att definitivt veta, även om de flesta av oss förstås utgår från att Säpo knappast hittar på uppgifter.

Det gynnar förstås inte heller Putilov att han ibland slirar på sanningen. När Nyheter Idag tidigare granskade honom förnekade han kategoriskt att han hade någon relation med Kent Ekeroth. Samtidigt kunde vi visa att Putilov rest till Grekland med Ekeroth för att spela in en videodokumentär i Grekland för Avpixlats räkning.

Häromdagen samtalade jag med Putilov över telefon för Nyheter Idag-podden. Där förnekade han att han skulle ha sökt något jobb på MSB – en myndighet han nu både granskar och bråkar med.

Men påståendet att han aldrig skulle sökt jobb på MSB klingar falskt.

”Härmed skulle jag vilja anmäla mitt intresse i att samarbeta med er på något sätt. Jag undrar även om det finns tjänster att söka i den nya gruppen eftersom det vore mycket intressant för mig att arbeta med dessa frågor”, skrev Putilov i ett mejl till MSB för några år sedan – innan han blev medieanklagad som potientiell rysk spion.

Den ”nya gruppen” Putilov hänvisar till är en grupp på MSB som arbetar mot rysk propaganda. Det blir inte bättre av att Putilov förmodligen läst om denna gruppen i DN där den beskrivs som hemlig.

Således sökte sig Putilov till en hemlig MSB-grupp som ägnar sig åt att identifiera rysk propaganda. Men när jag lyssnar med honom tycks han inte ha något minne av detta idag. Ovanpå detta har han flera gånger bytt namn och ingen vet riktigt vem han egentligen är, för att nämna några saker.

Jag förstår att myndigheter drar öronen åt sig när det kommer till Egor Putilov, konstigt vore annat. Samtidigt kommer jag inte ifrån tanken att det kanske borde krävas något mer än en torr mening från en anonym tjänsteman på Säpo för att neka någon pressackreditering.

Eller är det bara jag som är allt för nyfiken på vad Säpo har på sitt bord när det kommer till fenomenet ”Egor Putilov”.