Recension: En klimatpolitik för högern?
”Kampen för förnybart framstår som fossilsamhällets sista strid. Fossilkapitalet, som ofta är samma som investerat i sol och vind, ger långt mer pengar till lobbying för förnybart och för nedläggning av kärnkraft än till de ”förnekar”-organisationer man annars brukar dra fram i sammanhanget” skriver Oskar Hagberg i sin recension av Michael Shellenbergers Inställd apokalyps, och frågar sig om boken kan utgöra grund för en klimatpolitik från höger.
Dags igen. Som en straffdom från de vredgade gudarna Naturen och Vetenskapen kommer sammanfattningen av FN:s klimatpanels IPCC:s nya rapport. Bäva månde förnekarna! Medierna fyller på med ”Vi måste…”: sluta köra bil, bli veganer, avstå från solsemestrar, äta insekter…
Man behöver inte vara ”klimatskeptiker” för att undra om något rationellt kan komma ur detta skuldtyngda väckelsemöte.
Läs även: Kärnkraften bäst för klimatet – vindkraft producerar nära fem gånger så mycket koldioxid
En som tvivlar är den frispråkige miljöaktivisten Michael Shellenberger, vars bok från 2020 nu ges ut på svenska: Inställd apokalyps, därför skadar miljöalarmismen oss alla (Karneval förlag, 2021). Han vill också se upp med koldioxiden men tycker destruktiviteten tar över när vårt ekonomiska system uppfattas som en helvetesmaskin som löpt amok. Tvärtom, det är en del av lösningen:
”Jag menar inte att det inte finns något kvar att göra. Det gör det, massor. Men mycket eller kanske det mesta handlar om att förstärka och påskynda de befintliga, positiva tendenserna, inte att stoppa dem och försöka återgå till ett energisnålt agrarsamhälle.”
Han menar alltså att de mer konventionella miljöaktivisterna vill återvända till jordbrukssamhället, även om de kanske inte förstått det själva. De vill använda solfångare och energiskog och inte, som förr, solbelysta ängar och åkrar till foder för hästar och oxar. Men solenergi är fortfarande glest utspridd och måste fångas genom att ta stora arealer i anspråk. Det förstör enorma naturvärden och räcker inte för ett modernt samhälle, som behöver massor med energi. Samma sak gäller vind.
Han beskriver en utvecklingsmässig trappa av energikällor, baserad på begreppet energitäthet. Längst ned är de energiglesa sol och vind, som vi använde före industrialiseringen. Så kommer det tätare kolet, utan vilket artonhundratalets standardökning varit omöjlig, och så oljan och gasen. I varje övergång har vi behövt förstöra mindre natur för att få samma energi. Att valar inte längre används till lampolja är exempelvis oljans förtjänst.
Oljan har också, i form av olika sorters plast, sparat elefanter genom att ersätta betar till pianotangenter och blivit till bättre material för glasögonskalmar, som tidigare ofta gjordes av sköldpaddsskal. ”Plast är djurens bästa vän” skriver han i en provokativ kapitelrubrik.
Det högteknologiska lågenergisamhället, som många miljövänner drömmer om, tror Shellenberger inte på. Verkliga lågenergisamhällen ser ut som Kongo, där människorna måste tära på skogarna för att få ved, eftersom de inte har råd med fossila bränslen. Detta är ett mycket större hot mot de arter som lever där än klimatförändringar. Greta Thunberg och Extinction Rebellion förenar i själva verket två dåliga ting när de vill bromsa tillväxten. De har receptet på hur vi både blir fattigare och förstör miljön.
Det framstår i boken som ren logik att gå vidare uppför utvecklingstrappan genom att byta till en energikälla så tät att en människas livsförbrukning ryms i en Coca Cola-burk: kärnkraft. På det viset löses också frågan om CO2. Shellenberger visar hur kärnkraftens farlighet överdrivits. Ingen dog i Fukushima, högst några hundra av Tjernobylolyckan. Avfallsproblemen är förbluffande små.
Han menar att orsaken till att kärnkraften inte tillåts lösa CO2-frågan, förutom irrationell skräck, är olje- och gasintressen. Dessa vill bli av med en konkurrent och vet att förnybart innebär att fossila bränslen alltid kommer att behövas som ersättning när det inte blåser eller när solen inte skiner.
Läs även: Radikal klimatrörelse med kopplingar till Greta Thunberg limmade fast sig på flygplan
Kampen för förnybart framstår som fossilsamhällets sista strid. Fossilkapitalet, som ofta är samma som investerat i sol och vind, ger långt mer pengar till lobbying för förnybart och för nedläggning av kärnkraft än till de ”förnekar”-organisationer man annars brukar dra fram i sammanhanget.
Mot slutet blir boken mer filosofisk. Kärnkraftsrädslan och apokalypstänkandet sägs höra till en allmän rörelse där det sekulära samhällets existentiella vacuum fylls av pseudoreligiösa undergångsläror. Skräcken för apokalypsen dämpas genom revolutionära hjältesagor om att krossa det bestående och bygga en helt ny värld. Men var finns ödmjukhet och tacksamhet över ett samhälle och ett ekonomiskt system som trots allt fungerar bättre än något tidigare prövat?
Man kan säkert ifrågasätta och bena ut bokens närmast deterministiska och entydiga syn på kärnkraften som framtidens energikälla och sol och vind som återvändsgränder. Inget säger att Shellenberger får rätt i allt. Men utvecklingsoptimismen friskar upp och argumenten är rätt övertygande.
Precis som hos tänkare som Jordan Peterson och Douglas Murray ifrågasätts efterkrigstidens dominerande politiska paradigm, där befrielse och uppror varit centrala teman. Frågor om vad som får samhället att hålla ihop och vara produktivt har betraktats som misstänkta eller rentav efterblivna. I en stukad västvärld har vi knappast råd med den lyxen längre.
Händelsevis frågade Malin Malm i Aftonbladet 14 augusti ”Var är högern i klimatdebatten?” Jag vet inte om Shellenberger skulle gilla att kallas höger, men det är frestande att svara: Här! Detta är en i sann mening humanistisk vision om en miljöpolitik som bygger på vad människan förstår och förmår, som varken tror sig kunna skapa om henne till den där solidariska idealmänniskan eller utmålar henne som en cancer på planeten.
Personligen föredrar jag det framför apokalyptiska, revolutionsromantiska tonåringar.
Oskar Hagberg
