Dagens partistöd har blivit ett monster. I stället för att främja demokratin har det gjort att parteierna i allt mindre utsträckning behöver sina medlemmar och gör partierna allt mer verklighetsfrånvända och genomkorrupta. Politiken förvandlas till en födkrok i stället för ett kall. Men tiden är snart ute för den här sortens partier och politiker, skriver Robert Mathiasson.

Ingen har väl missat när Markus Allard drar ner byxorna på vänsterpartisten i Örebros kommunfullmäktige. Mycket snack och lite verkstad. Att säga att man är mot politikerprivilegier är en sak, men när Örebropartiet lägger konkreta förslag stoltserar hyckleriet inför öppen ridå.

Örebropartiet är ett exempel på hur det växer nya partier runt om i de svenska kommunerna. Det gamla partisystemet är ruttet ner i grunden.

En viktig anledning till rötan är systemet med offentligt partistöd. Under det halva århundrade som gått sedan partierna beslutade om att låta skattebetalarna betala partiernas ekonomi – jag tror ordet för sånt är jäv – har partiernas utgifter ökat med nästan 500 procent. Och partistödet har givetvis ökat med motsvarande storlek. Idag uppgår det årliga partistödet till långt över en miljard kronor.

Resultatet har blivit partiledningar och parlamentsgrupper som inte längre har något behov av egna medlemmar. Medlemsavgifterna står enbart för runt fem procent av intäkterna.

Partistödet är inte bara ett enormt slöseri med skattepengar, det är ett hot mot demokratin. Partistödet är en viktig anledning till att partierna blivit toppstyrda kolosser på lerfötter.

Systemet med skattefinansierat partistöd brukar beskrivas som en garanti för demokrati, det innebär att även partier som saknar stöd från rika företag och organisationer kan delta i den partipolitiska processen. Det finns bärighet i det argumentet och ett visst offentligt partistöd är inte nödvändigtvis fel. Men efter 50 år har systemet vuxit till ett monster, som istället för att stödja demokratiskt inflytande har blivit ett hinder för detta.

Det offentliga partistödet uppgår som sagt till runt fem miljarder varje mandatperiod och har gjort partierna oberoende av sina medlemmar. Vilket i sin tur leder till att partierna blir allt mer avskärmade från samhället och medborgarna. De utvecklas till utskott på statsapparaten.

De svällande inkomsterna från det offentliga leder till ökad professionalisering av politiken. Politiken förvandlas till en födkrok, både inom partierna och i folkvalda församlingar, en inte oviktig orsak till att politikerlöner ökad betydligt snabbare och mer än genomsnittslönen i Sverige.

Här har vi även en viktig anledning till att politikerklassen skräddarsytt fallskärmar åt sig själv och lever under helt andra regler än gemene svensk. Ta bara moderaten som torskade för sexköp och fick en fallskärm på sex miljoner.

Korruptionen går längre än fallskärmar. Partierna kontroller även utnämningar och tillsättande av viktiga poster inom offentlig sektor som öppnar för vänskapskorruption och genererar en rädsla att sticka ut och slåss för sin övertygelse då sådant kan riskera framtida reträttplatser.

Samma korruption ser vi i svängdörrsystemet mellan politikerklassen och storföretagen, där politiker eller högt uppsatta tjänstemän som ansvarat för upphandlingar eller avregleringar sedan oblygt hoppar över till ”motparten”, låt vara vapenkoncerner eller skolkapitalister.

Partiernas avsaknad av förankring i samhället – när politiskt aktiva inte längre står ute i verkligheten på arbetsplatser och diskuterar politiken med sina jobbarkompisar – kompenseras av opinionsundersökningar. Demokrati blir sifokrati. Medborgarnas uppgift blir att förhålla sig till ställda frågor, inte att formulera frågorna själva, vilket måste vara grunden i en deltagardemokrati.

När gräsrotsaktivisterna försvinner blir medierna kanalen att nå ut i. Partierna och journalisterna smälter samman i ett ömsesidigt symbiosförhållande.

För att bygga partiets varumärke krävs ett ansikte. Partiledarna blir fotomodeller som ska sälja budskap som den centrala partiapparaten tillsammans med pr-byråer klurat ut utifrån opinionsundersökningar. Partier blir synonyma med sina partiledare och partiets uppgift blir att sälja in partiledaren.

Ja-sägare premieras. Starka röster och kritiker blir ett hot mot partistrategin. Ju mer strålkastarljus på partiledaren desto mer medieskugga för resten.

Målet är att de konsumerande väljarna ska betala med sina röster så att det egna partiet kan besätta ännu fler platser i förvaltandet. Fler röster garanterar mer pengar från det offentliga partistödet. Dessa pengar är samtidigt levebröd för en allt större del av partiets aktivister.

Marknadslogiken leder alltid till strömlinjeformning. Lanseringen av bilmodeller eller partikampanjer kvittar lika. Stora pengar står på spel och försäljningsavdelningarna följer ängsligt marknadsundersökningarna och konsumenternas reaktioner. 

Partierna blir allt mer lika. Konsensus ersätter konflikt. Kompromisser görs upp bakom stängda dörrar. Varje kartellparti tilldelas sin marknadsandel och profilerar sig för att konsumenterna ska betala sin röst till just dem i nästa val.

Den här processen har som sagt pågått länge. Rötan har trängt ända ned i grunden.

Det positiva är att ruttna byggnader faller lätt. 2020-talet kommer bli årtiondet när det gamla faller samman. Vad som kommer att bli det nya återstår att se, framtiden är aldrig utskriven på förhand.