DEBATT Naiviteten inför vad automatiseringen av arbetslivet innebär påminner om den naivitet som funnits och finns inför massinvandringen och problemen som den lett till. Och på samma sätt som med massinvandring så riskerar vi allvarliga konsekvenser i form av massarbetslöshet om vi inte för en allvarlig diskussion om hur vi ska lösa det, skriver nationalekonomen John Gustavsson.

Nyligen skrev jag en debattartikel om automatiseringen, alltså den process genom vilken robotar och andra maskiner ersätter mänsklig arbetskraft. Något jag slogs av var hur den efterföljande debatten i mångt och mycket var en favorit i repris – nästan alla argument mot idén att automatiseringen kan skapa permanent arbetslöshet är variationer av argument vi hört för massinvandringen. Här följer några exempel:

”Vi har alltid haft automatisering/invandring”

Detta stämmer såklart, men i båda fallen så glömmer de som för fram detta argument att tänka på skalan: 2 000 valloner på 1600-talet är inte samma sak som 163 000 syrier och irakier år 2015. På samma sätt så går inte 1800-talets ånglok och symaskin att jämföra med dagens robotar som kan lära sig själva och arbeta utan mänsklig input.

”Om vi bara satsar på utbildning så löser allt sig”

Invandringsvänner brukar ofta mena att om vi bara erbjöd invandrarna utbildning och gav dem möjlighet att lära sig om det svenska samhället, så skulle utanförskapet brytas. Automatiseringsentusiasterna hävdar på samma sätt att om vi bara erbjuder utbildning åt de som automatiseras bort, så kommer de bara hitta något annat att göra. Problemet är att många invandrare helt enkelt inte vill utbilda sig även om det är helt gratis; deras kunskaper räckte ju i hemlandet. På samma sätt ser vi redan nu hur bortautomatiserade gruvarbetare i USA vägrar gratis omutbildning eftersom gruvyrket är en del av deras identitet och de upplever det som orättvist att de ska tvingas anpassa sig. Ungefär som invandrarna, alltså.

Vidare så skulle det ta så lång tid för många invandrare att lära sig språket, kulturen och utbilda sig till svensk standard att de, när de väl blev klara, i praktiken skulle vara för gamla för arbetsmarknaden.

Åldersdiskriminering bland arbetsgivare är ett välkänt problem, och drabbar särskilt de äldre som inte har särskilt mycket (relevant) arbetslivserfarenhet. Samma problem kommer drabba många bort-automatiserade 40-plussare som kört lastbil hela sina arbetsliv: Visst, de kanske kan om-utbilda sig, men vem anställer en nyexaminerad 45-åring?

”Invandrare/robotar tar bara jobb vi ändå inte vill ha”

Detta påstående används i båda debatter, och är kategoriskt fel i båda debatter. De skitjobb vi ”ändå inte vill ha” är jobb som hundratusentals svenskar försörjer sig med och inte vill förlora. Dessutom så konkurrerar både invandrare (främst från EU) och robotar även om ”fina” jobb som kräver högskoleutbildning – robotar finns idag i operationsrummen på sjukhusen, i juristfirmornas kontor, och på tidningsredaktionerna.

”De som varnar för massinvandringen är rasister”/”De som varnar för automatiseringen är ludditer”

Att stämpla motståndaren är något som både invandringsförespråkare och automatiseringsentusiaster är experter på: Minsta antydan till kritik leder till att man stämplas som rasist respektive luddit. Ludditerna var en grupp som tidigt under den industriella revolutionen oroade sig för att den snabba teknikutvecklingen skulle leda till massarbetslöshet.

Jag är ingalunda någon luddit; jag ser i grund och botten positivt på teknik men som konservativ ser jag också skadorna som snabba samhällsomvälvningar kan föra med sig. De förslag jag la fram i min förra artikel syftade inte till att stoppa automatiseringen utan att se till att den sker smidigt och rättvist: Genom att robotar tvingas betala lika mycket skatt som människor så saktas automatiseringen ner och vi får mer tid att förbereda oss, och genom att studievägledare aktivt och i skarpa ordalag avråder elever från yrken som snart kommer tagits över av robotar så ger vi nästa generation bästa möjliga chans till arbete. Givetvis behövs även andra åtgärder, och kanske i längden medborgarlön.

Med invandringen gjorde vi som land misstaget att aldrig egentligen ha en öppen debatt och aldrig våga erkänna att det överhuvudtaget fanns nackdelar. Jag fruktar att vi nu håller på att göra om samma misstag: 2,1 miljoner svenska arbetare skulle med lönsamhet (för arbetsgivaren!) kunna automatiseras bort bara med dagens teknik. Bör vi vänta tills dessa blivit arbetslösa, eller ska vi våga ha ett allvarligt samtal om robotarna redan nu?