Ronie Berggren: Liberalers kritik av jihadism räcker inte – islamismen måste krossas

Foto: Privat
  • Onsdag 20 Nov 2019 2019-11-20
E-post 523

Att liberaler numera vågar höja rösten och rikta kritik mot våldsbejakande islamism är välkommet. Men det räcker inte. För att komma till roten av problemet behöver den ideologiska källan, islamismen och dess källtexter, konfronteras och ifrågasättas. Hade det funnits en öppen och rak islamistkritik i Sverige hade möjligheterna för radikala imamer som Abo Raad att etablera sig kraftigt minskats, skriver Ronie Berggren.

Debatten om islamisk terrorism har pågått i Västvärlden sedan terrorattacken mot USA den 11 september 2001. En debatt som här i Sverige under lång tid främst drevs från vänster av personer som Mattias Gardell, Jan Hjärpe, Masoud Kamali, Mohammed Fazhlhashemi, Jan Guillou, Fatima Doubakil och många andra som lade locket på och gjorde att ämnet enbart kunde diskuteras utifrån postkoloniala vänsterteorier där fokus alltid riktades mot att motverka islamofobi och att inte tro att ”alla muslimer” var våldsbejakande extremister.

Det var förstås en retorisk halmdocka eftersom ingen debattör på högerkanten vare sig trodde eller argumenterade för att alla muslimer skulle ha varit terrorister.

Men det hjälpte inte. Under hela 20-00-talet och början av 2010-talet så blev de som granskade de islamiska miljöernas radikala rörelser som Magnus Sandelin och många andra knuffade åt sidan av tidigare omnämnda vänsterdebattörer.

Detta gjordes konkret, genom misstänkliggörande av rapporter som varnade för radikal islam, som exempelvis ”Rosengårdsrapporten” från 2009 av Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos från Försvarshögskolan som varnade för religiösa friskolor i Malmö som går stick i stäv med svensk värdegrund och kulturföreningar med statsbidrag som i själva verket var religösa verksamheter. ”Fördomsfull och ovetenskaplig” sa islamologiprofessor Leif Stenberg från Lunds universitet.

Eller som när den liberale riksdagsledamoten Fredrik Malm backade upp Säpos kartläggning av extrema islamister. En uppbackning som, bara månader innan det misslyckade terrordådet i Stockholms julrusch 2010, kritiserades av Mattias Gardell:

”Nu har det ju inte utförts några islamiska terrorattentat i Sverige och svenska muslimer utgör ingen politisk miljö. Malms tal utgår således inte från någon observation av hur svenska muslimer beter sig utan från den position ”muslimer” har som föreställt hot i rädslans geografi.”

Vänsterkören tog patent på debatten och riktade den åt just de håll de själva ville.

Därför var det föga förvånande att statsminister Stefan Löfven, utan egen direktkunskap eller något djupare verifierbart intresse för ämnet, 2015 förklarade att Sverige nog varit naivt i förhållande till den islamiska extremismens ondska, som tydligen även 300 svenskar kände så stark sympati med att de åkt ner till Syrien för att ansluta sig till Islamiska staten.

Efter Islamiska statens genomslag 2014-15 när halshuggningar sändes i TV och streamade in direkt i svenska skärmar via diverse videosajter, så blev det stegvis lättare att diskutera också de problematiska aspekterna av islam.

Det banade väg för ett öppnare samtal och idag finns en motröst i förhållande till vänsterdiskurserna.

En höger- eller sekulärt orienterad kritik mot islamism, islamisk extremism, radikal eller militant islam. Eller vilket begrepp vi nu vill använda. En motröst där jihadisterna kartläggs och jihadistmiljöerna synas. Flitiga journalister och författare har gjort allmänheten medvetna om farorna med svenska imamer som Abo Raad, om IS-resenärer som Michael Skråmo och så vidare.

En liberal jihadistkritik har tagit form. Det är mycket välkommet.

Men vad de liberala debattörerna och de granskande forskarna och journalisterna ännu inte har gjort, är att driva en specifikt granskande religionsdebatt om islam – om de teologiska och historiska element som ligger till grund för grupper som Al Qaida och Islamiska staten.

Orsaken till att det inte gjorts beror på rädslan för halmgubben; att framstå som någon som utmålar alla muslimer som potentiella terrorister bara för att man påpekar problematiska aspekter av de trosläror de bekänner sig till eller tar sin utgångspunkt från.

Vänsterns varggrop som högerns debattörer inte vill trilla ner i.

Läs även: Storbedragaren till sina fans: ”Jag är den rikaste romska mannen av alla”

Man har dragit i somliga trådar; wahabbismen i Saudiarabien och dess finansiering av västerländska moskéer; Sayyid Qutb och Muslimska brödraskapet lyfts ofta fram som den moderna våldsradikala islamismens historiska förgrundsgestalter.

Den djupa granskningen av islams läror har man lämnat därhän i förhoppning om att en intern muslimsk debatt om dessa saker ska ta fart och att en reformation av islam därigenom ska ske.

Men den strategin räcker inte längre.

Försiktighet och förhoppningar på den muslimska världens egna teologer har inte hämmat den radikala islamismens utbredning i Västvärlden. Tvärtom så kan vi se att den fortsätter. Röster höjs från både muslimska och sekulära miljöer mot de våldsbejakande islamisterna, men inte mot de idéer som dessa förfäktar.

För att på allvar konfrontera våldsverkarna så måste deras teologiska rötter ryckas upp.

Allt som Islamiska staten gjorde, oavsett om det rörde sig om halshuggningar eller att tvångskonvertera, hänvisade de till teologi. De beskrev detta uttryckligen i sina tidningar Dabiq, Rumiyah, Islamic State News och liknande skrifter.

Deras föregångsmodell var det islamska Rashidunkalifatet – det första kalifatet i världshistorien, som upprättades i den arabiska öknen direkt efter profeten Muhammeds död år 632. Det kalifat som den islamiska trons riktiga urkällor beskriver. När Islamiska staten började halshugga så twittrade Syrien-jihadisten Abu Mansoor den 19 augusti 2014:

”Khalid bin Walid(ra) beheaded 70,000 Persian prisoners of war after the battle of Ullias, its 100% Islaam, in case a munafiq says it isn’t.”

Det var en hänvisning till vad profeten Muhammeds rättledda lärjungar i det första islamiska kalifatet hade gjort 1400 år tidigare. Islamiska staten baserar alltså inte sina handlingar vare sig på Sayyid Qutb eller på Abu Bakr al-Baghdadi, även om dessa inspirerat deras radikala synsätt.

De baserar och legitimerar däremot sina handlingar på bokstavlig implementering av islams urkunder; Koranen, hadither och berättelser om Muhammeds livsgärning. För det är där halshuggningar, bränna människor levande, tortyr och mord på otrogna beskrivs. Ett citat från Koranen:

”När I möten dem, som äro otrogna, så halshuggen dem, tills I anställt ett blodbad bland dem!” (Sura 47:4)

Det är på grund av islams urkunders beskrivningar som våldsbejakande islam får näring; och det är också dessa urkunder som gör att den slags reformation som vi i Väst önskar att islam ska genomgå, ständigt uteblir trots att det faktiskt skrivs, i synnerhet akademiska böcker, om ”blågul islam”, ”demokrati och islam” och liknande. Men dessa når och tilltalar bara en begränsad skara muslimer.

Den stora majoriteten sunnimuslimer som lever i exempelvis Sverige, läser inte akademiska förklaringar av islam, utan lyssnar på imamer som läser Koranen och predikar hur Muhammed och dennes första lärjungar i det första kalifatet tillämpade Koranen.

Läs även: Reinfeldt till attack mot Danmark för gränskontrollerna: ”Kommer bara att skapa nya krig”

Man kan från muslimskt håll fördöma individer som bejakar våld, man kan fördöma dem som halshugger, men man kan inte fördöma texterna som legitimerar dessa saker. Texterna kvarstår vilket gör det bekvämt för radikala rörelser att hitta underlag för sina egna extrema resonemang.

Vi kanske inte vill att så ska vara fallet. Men vi måste inse att det är så det förhåller sig. Annars förblir vi naiva och får vi aldrig bukt med detta problem.

Islamismen har nämligen samma problem som kommunismen. Överallt där kommunismen fick fäste så följde revolutioner och våld och massmord, oavsett om det rörde sig om Stalin, Mao, Pol Pot eller Castro. Vänsterns argument var alltid att ”morden inte var riktig kommunism”. Men denna ”riktiga”, fredliga kommunism dök aldrig upp.

Gång på gång visade sig istället kommunismens våldsradikala sidor. Orsaken till det berodde på att kommunisterna, oavsett diversifierad kulturell eller nationell prägel, läste samma grundskrifter – om en förtryckande klass mot vilken man behövde göra revolution och därefter skydda revolutionen mot lömska kontrarevolutionärer.

Islamismen har samma problem. I islams grundläggande texter finns de frön som gör att våldsradikalismen alltid har potential att spira upp. Att det finns miljontals fredliga muslimer förändrar inte detta. Grundtexterna, och tron på dessa, bäddar för våldsradikalismen.

Att försöka säga till unga potentiella jihadister att islam inte påbjuder våld eller tvångskonverteringar eller att jihad i något luddigt icke-historisk-normativt avseende betyder ”inre kamp” framstår för dessa enbart som en löjlig västerländsk modifiering eftersom urkunderna så tydligt pratar om vad vi idag inte betraktar som något annat än just tvångskonverteringar och militanta krig. Hur mycket vänstern än önskar att det betydde något annat än vad som faktiskt står skrivet.

Vad som behövs är alltså inte ett typiskt svenskt undvikande av detta ämne utan en konfrontation av de islamiska våldstexterna och dess olika tolkningstraditioner. Öppna förklaringar bör sedan avkrävas från svenska imamer och muslimska ledare om vad dessa texter innebär för moderna muslimer idag – varefter deras demokrativänliga inställning sedan kan ställas emot alla de militanta muslimer som inte accepterar en sådan.

Bara så kan ax sållas från vete och bara så kan rötterna till såväl den militanta islamismen som misstänkliggöranden mot muslimer i allmänhet ryckas upp.

Något det uppenbarligen inte räcker med vänster- eller högerdebattörer för att göra.

Det behövs också en konservativ islamkritik som granskar islamisk historia, inte utifrån hur vi önskar att denna historia skulle gestalta sig, utan från hur den faktiskt har varit.

Det är avsaknaden av en sådan granskning som gjort att imam Abo Raad, som Säpo, Migrationsverket och regeringen anser vara en fara för rikets säkerhet tillåtits köpa en kyrka och göra om den till en radikal moské i Gävle. Beror bygglov och andra tillstånd på att han har presenterat en demokrati- och Sverigevänlig form av islam som en statlig myndighet sedan godkänt?

Nej, det beror på att ingen tidigare granskat vad han faktiskt lär ut, utan att man bara tagit för givet att islam lär samma, eller åtminstone inte värre saker än vad exempelvis kristendomen gör, och att alla religiösa i Sverige har rätt till föreningsfrihet.

Med en granskning av islamiska läror i kombination med förståelse av hur dessa läror predikas så hade ett stopp för dennes radikala verksamhet kunnat förverkligas i långt tidigare skede.

Ronie Berggren har skrivit en e-bok om konflikten när väst möter islamism, Västvärldens möte med militant islam.

Lyssna på Nyheter Idag-podden: Från muddringar till knivrån – dags att anpassa straffen till det nya Sverige

Bli prenumerant

Det är många som läser Nyheter Idag, men bara några tusen som prenumererar.

Om du tycker att det vi gör behövs, att det är viktigt med en alternativ röst i Mediesverige, bli prenumerant.

Vass journalistik kostar. Om inte någon är beredd att betala för den kan den försvinna i morgon.

Bli PLUS-medlem

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag