Asyllagstiftningen i Sverige bygger i hög utsträckning på FN:s flyktingkonvention samt på EU:s skyddsgrundsdirektiv. De internationella åtaganden utgör således grunden för människor som söker asyl i Sverige. Ett beviljat uppehållstillstånd är tillfälligt men förenas inte med beslut om framtida återvändande till hemlandet. I stället leder tillfälligt uppehållstillstånd förr eller senare till permanent uppehållstillstånd.

Detta har underminerat allmänhetens förståelse för skyddsmekanismer för personer som i händelse av massflykt tar sig till Sverige. Det politiska etablissemangets oförmåga att hantera asyllagstiftningen har givetvis lett till en omfattande belastning i välfärdssystemet.

I strävan efter ett effektivt system och i händelse av krig är tillfälligt skydd ett rimligt alternativ. Nu har EU-kommissionen mot bakgrund av kriget i Ukraina och den framväxande flyktingkrisen försökt aktivera det tidigare framtagna direktivet, ”Rådets direktiv 2001/55/EG”, ett tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer”.

Vid en eventuell aktivering av direktivet skulle det nuvarande asylförfarandet frångås. Ukrainare som flyr från kriget erbjuds tillfälligt skydd i stället för att genomgå komplicerade asylförfaranden. Processen ses som ett förenklat sätt att ta emot stora grupper av ukrainare som flyr krigsdrabbade områden. Hittills har direktivet aldrig använts – varken under den så kallade flyktingkrisen 2015/16 eller efter talibanernas övertagande av Afghanistan i augusti 2021.

Enligt direktivet ska flyktingar från Ukraina beviljas tillfälliga skydd för ett år och skyddet kan automatiskt förlängas två gånger med sex månader i taget. Rådet kan besluta att förlänga skyddet med ytterligare ett år om krigstillståndet i Ukraina fortfarande pågår. Totalt kan skyddet pågå i upp till tre år.

De som beviljas tillfälligt skydd kommer inte kunna söka asyl under tiden de befinner sig inom EU. Den huvudsakliga skyldigheten är att utfärda uppehållstillstånd för dem som har beviljats tillfälligt skydd så att de lagligen kan vistas i landet så länge tillståndet är giltigt.

På grund av den akuta situationen uppmanar direktivet länder att minska formaliteterna till ett minimum. Dessa personer kommer även att få arbetstillstånd, tillgång till utbildning, lämpligt boende, tillgång till social välfärd, sjukvård och yrkeshjälp. Barn måste ha rätt att få tillgång till utbildningssystemet på samma villkor som invånarna i medlemsstaten. I direktivet fastställs också kriterier för återförening av familjemedlemmar.

Förslaget kommer att beslutas vid ett möte med EU:s inrikesministrar idag torsdag. I det fall minst 15 länder, som representerar minst 65 procent av EU:s befolkning, röstar för direktivet kommer det att genomföras. Efter att rådet röstat och därmed tar ställning till direktivets aktivering tvingas samtliga EU-stater – utom Irland och Danmark – att ta emot fördrivna personer.

Aktiveringen av redan tidigare antaget regelverk, tillfälligt skyddsdirektiv, är ett välkommet inslag i EU:s migrationspolitik. Denna möjlighet har aldrig tidigare utnyttjats. För denna idé har det hittills inte funnits en politisk konsensus.

I Sverige har det sedan många år pågått olika försök att strama åt migrationen. Sedan den 21 juli 2021 har det i Sverige införts tillfälligt tillstånd i stället för tillfälligt skydd. Sveriges regering har även på EU-nivå drivit den s.k. omfördelningspolitiken. Detta innebär att förstalandsprincipen frångås och migranter fördelas genom ett kvotsystem för medlemsländer.

Moderaterna har dock drivit ett s.k. volymmål vilket indirekt innebär ett sorts kvotsystem. Däremot har Sverigedemokraterna eftersträvat skydd i närområden och tillfälligt skydd vilket är kopplat till återvandring. Sverigedemokraternas idé med tillfälligt skydd framstår som ett vinnande koncept.

Aktiveringen av Rådets direktiv innebär ett välkommet inslag, det är effektivt, humant och är ett rättvist regelverk vilket bäst kan möta dagens utmaningar.