Det processuella regelverket om utvisning på grund av brott är ineffektivt. Att överlåta frågan om utvisning på grund av brott helt till brottmålsdomstolar har inte varit tillfredsställande. Brottmålsdomstolar saknar ofta ett tillräckligt robust underlag för att avgöra frågan vid åtalstillfället. Inte heller är aktörerna i en brottmålsprocess väl insatta i migrationsrättens alla relevanta delar. Detta leder till en ineffektivitet som hotar medborgarnas trygghet och dessutom äventyrar landets intressen.

Utvisning på grund av brott är inget straff utan särskild rättsverkan och det är en brottmålsdomstol som beslutar om utvisningen. En utlänning som gör sig skyldig till brott kan även utvisas ur landet. Grundläggande förutsättning är om det finns risk för återfall i brottslighet eller om brottsligheten är så allvarlig att personen av det skälet bör utvisas.

När det gäller allvaret av ett brott utgår domstolarna från brottets straffvärde, det villa säga om det tilldömda straffet är minst sex månaders fängelse kan utlänningen även utvisas ur landet. När en domstol prövar frågan om utvisning ska den också beakta utlänningens anknytning till det svenska samhället. Om utlänningen har barn, får barnets behov av kontakt med föräldern beaktas. En utlänning som är flykting får utvisas i det fall personen begår ett synnerligen grovt brott eller utgör ett hot mot landets säkerhet.

Det ska även påpekas att den överväldigande majoriteten av utlänningar beviljas efter en relativt kort tids vistelse i Sverige, 5–6 år, svenskt medborgarskap. Det är inte rimligt att utgå från att en utlänning under 5–6 år hinner etablera sig i det svenska samhället och få en sådan stark anknytning till Sverige att personen trots en dålig vandel ändå bör tillåtas att stanna kvar i landet. Vid förekommande fall kan dock en utredning från Socialtjänsten eller familjerätten utgöra ett tillräckligt gott underlag för domstolen att avgöra personens familjerelation och upplysning om barnperspektivet. Denna reglering ställs dock på sin spets när våldet utövas mot familjemedlemmar.

När det gäller utvisning på grund av brott och bedömningen av personens behov av skydd fungerar systemet otillfredsställande. I detta avseende saknar brottmålsdomstolar tillräckligt robust underlag för att avgöra frågan.

Förvisso inhämtar brottmålsdomstolar upplysning om personens individuella migrationsstatus samt upplysning om ett generellt verkställighetshinder till personens hemland.  Detta sker innan domstolen dömer i brottmålet. Migrationsverket yttrar sig i generella termer om huruvida personen har haft flyktingstatus men inte huruvida personens framtida skyddsbehov ser ut eller kan komma att se ut. Det kan hända att personen saknar samma skyddsskäl som tidigare eller att det politiska säkerhetsläget i hemlandet kan ha förändrats och bör då utredas. Denna typ av utredning genomförs dock inte i en brottmålsprocess.

Brottmålsdomstolar är inte en utredande aktör, detta ingår inte i deras roll. Åklagare är inte heller en utredande aktör beträffande utlänningens skyddsbehov. Brottmålsadvokater är dock väl bevandrade i migrationslagstiftningen. Expertmyndigheten, det vill säga Migrationsverket, tillåts inte heller ha en aktiv roll i brottmålsprocessen när utvisningsfrågan aktualiseras. På detta sätt splittras statsapparatens möjligheter att effektivt vidta utredningsåtgärder och därmed äventyras landets säkerhet och medborgarnas trygghet. Detta leder i vissa fall till uppseendeväckande domar.

Det finns två sätt att effektivisera systemet;

• Huvudregel ska vid åtalstillfället vara utvisning

I de fall förutsättningarna för utvisning uppfylls, det vill säga straffvärdet är sex månader och det finns risk för fortsatt brottslighet, ska en brottmålsdomstol döma personen till utvisning. Efter avtjänat straff får Migrationsverket, inom ramen för migrationslagstiftningen och med beaktande av personens brottsregister, utreda huruvida verkställighetshinder föreligger eller vid förekommande fall beakta personens anknytning till det svenska samhället.

Om det efter att personen avtjänat sitt straff föreligger, på grund av politiskt verkställighetshinder eller att det finns risk för skyddsgrundande behandling i hemlandet, får personen enligt 5 kap. 11 § Utlänningslagen beviljas anstånd med verkställighet fram till dess att det är möjligt att verkställa personen till sitt hemland. Ett sådant tillstånd leder aldrig till tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd.

• Omprövning av personens uppehållstillstånd på grund av bristande vandel

I det fall förutsättningar för utvisning på grund av brott inte uppfylls, och brottmålsdomstolen inte dömer personen för utvisning får Migrationsverket efter brottmålsprocessen, och då domen vinner laga kraft, initiera ett återkallelseärende och utreda förutsättningarna för utvisning på grund av bristande vandel. Begreppet, bristande vandel, har hittills inte definierats noga.

Inom ramen för tillämpning av bristande vandel får en brottmålsdom ligga till grund för återkallelse av utlänningars uppehållstillstånd även om en brottmålsdomstol inte dömer personen till utvisning på grund av brott. Migrationsverket får följaktligen inom ramen för migrationsregelverket hantera uppehållstillstånd enligt 5 kap. 11 § utlänningslagen.