Så tuktas en vinhora

Bild: Frankie Fouganthin/CC BY-SA 4.0
  • Söndag 21 maj 2023 2023-05-21
E-post 0

De senaste månaderna har frågan om dragshow inför barn tagit en över hövan stor plats i svensk offentlig debatt, vilket förmodligen föranleder en stor majoritet av alla svenskar att undra vad allt ståhej handlar om.

Att jänkarna är djupt nedgrävda i kulturkrigets skyttegravar, där synen på könsöverskridande uttryck verkar vara den kanske största frågan just nu, är sin sak. Frågan som många med mig förmodligen ställer sig är dock: Varför måste vi importera dessa bråk från USA? Varför tycker vissa att det är en god idé att politisera burleska lekar och upptåg? Varför domineras en partiledardebatt i SVT, i en tid då ynglingar skjuts ihjäl var och varannan dag, segregationen inom befolkningen fortsätter att förstärkas och orosmolnen kring ekonomin skockar sig, av frågan huruvida Skamlös Vinhora bör få läsa sagor för småungar?

Har vi tappat det?

Någonstans påminns jag hela tiden om scenen ur Svarte Orm vid Hadrianus mur längs skotska gränsen, där den romerske härföraren (Stephen Fry) käckt kommer med de dåliga nyheterna att Rom anfalls från alla håll och att kejsarens svar hittills har bestått i att förgifta sin mor och gifta sig med sin häst.

Som jag tidigare har konstaterat är det rimligt att se företeelsen dragshow som någonting uråldrigt. I det grekiska dramat spelades även rollerna som Antigone, Medea och Elektra av män och sak samma i Shakespeares London när Ofelia, Julia eller den där argbiggan som skulle tuktas gestaltades (verkliga kvinnor på scen ansågs bryta mot anständigheten – något som fortfarande gäller i stora delar av den muslimska världen).

I studentspexen skulle också, fram till nyligen, alla skådespelare vara män. I Fritiof Nilsson Piratens delvis självbiografiska roman Tre terminer, som utspelar sig i Lund för drygt 100 år sedan, antyds det dessutom att kvinnorollen i ett spex spelas av en man med feminina drag och särskild fallenhet för att gestalta kvinnor.

Under andra världskriget kunde soldater då och då få en smula underhållning mellan alla hemskheter, vilket på båda sidor kunde ta sig uttryck i män som uppträdde i smink och kvinnokläder. Företeelsen gillades inte av arméledningar och myndigheter, men den dök ändå upp titt som tätt under dessa spex – av bilderna att döma ofta med ovanligt frigjorda och sexuella övertoner i umgänget med publiken.

För visst sjutton handlar det om sex. Och – för övrigt – vad är det för fel med det, så länge det är i rätt miljö och sammanhang?

Men dragshow måste absolut inte ha någonting med sex och burlesk att göra, säger de politiskt korrekta prussiluskorna och låter ungefär lika övertygande som skräddarna i Kejsarens nya kläder. Gemene svensk slår på SVT och glor en stund på Drag Race Sverige, där de skabrösa anspelningarna och skämten far som kulor ur maskingevär. Kognitiv dissonans. Hur ska de egentligen ha det?

Motsägelserna grundar sig i att man har tagit en kulturyttring från en viss miljö och tryckt in den i ett helt annat, väsensskilt sammanhang. Staten och samhällsetablissemanget verkar alltid ha benägenheten att inte tolerera subkulturer och saker som sker inom människors privata sfär, bortom pekpinnar och politik. Antingen väljer etablissemanget att bekämpa företeelsen i fråga, eller så engagerar man sig helhjärtat för att anamma den, göra den offentlig och omforma den efter eget
tycke och smak. Kulturell appropriering, om man så vill.

I Sverige är den drivkraften väldigt stark; i synnerhet inom området sex och samlevnad. Det som införlivas i en offentlig ”kulturkanon” kan också kontrolleras och användas som verktyg för att sprida politiska budskap.

Därav idén att man ska vaska en potentiellt eggande druga på högläsning för treåringar, eller på rundvandring i Dramatens korridorer med ett gäng ungar och Liberalernas partiledare i släptåg. Allt åt alla och alla måste gilla det som vi har bestämt på senaste styrelsemötet. Vilket obönhörligen innebär att företeelsen politiseras, tämjs och berövas den laddning som den kan ha haft. Kvar står den politiskt tillrättalagda före detta nattklubbsvärdinnan och läser upp lika tillrättalagda sagor på Olofströms kommunbibliotek om rosa hästar med horn mellan ögonen. Låt oss hålla varandra i handen och tillsammans sjunga Kumbaya. Den skamlösa vinhoran är tuktad.

Det är väldigt tydligt att etablissemanget vill föra kulturkrig med dragartister som slagträn. Lika tydligt är det att andra, på andra sidan barrikaden, verkar gilla konflikten. Väldigt få har bett om detta krig, som bara riskerar att sluta med att ytterligare ett ämnesområde blir till politik, att gränsen mellan offentligt och privat blir ännu suddigare, att småbarn tvingas genomlida en massa överspända budskap framförda av utklädda karlar och – sist men inte minst – att de utklädda karlarna blir tråkiga PK-megafoner i stället för subversiva scenartister.

Vem vann på detta?

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag